Transkriberad uppteckning

De som äro födda kl. 12 på natten få förmågan att se spöken; de kunna "se i syne". På ett ställe i Torsby, som heter Skymmet, fanns på 1870-talet en liten pojke, som var van- skapt. Barnets föräldrar ansågo att barnet blivit bortbytt av trollen, som bodde i Ulveberget. Man skulle inte tillåta någon främmande per- son att se barnet innan det var döpt, d.v.s. barnets kropp, ty då kunde barnet få någon sjukdom. En kvinna kom en dag till ett ställe där man fått en baby. Hon frågade om / hon inte kunde få se barnet. Men det ville inte barnets moder, som dock blev arg över grannkvinnans be- gäran och hon tog därför upp barnet och visade barnets "ända" för grannkvinnan och sade: "Se pån här!" En kvinna skulle ej tvätta tak då hon var havan- de, ty då skulle barnet bli vindögt. Då en kvinna gick till prästen med ett barn för att få detta döpt, fick hon inte "kasta vatten" från den stund hon tog barnet från modern och tills hon kommit hem igen med barnet. På ett ställe här i trakten var det bröllop och man hade köpt några raketer, som man skulle fyra av på kvällen. En av kvinnorna, som var med på bröllopet, var havande och hon blev av några andra varnad för att se på då man tände fyr- verkeriet; hon kunde "väcka te" och då kunde barnet få ett födelsedagsmärke på den plats på / kroppen, som modern tagit i med handen i för- skråckelsen. Men kvinnan ville gärna se på fyr- verkeriet och därför sa hon till de andra som sökte få henne att gå in: "Jag gör så: "och så fattade hon ett bastant tag med båda händerna i låren nära ryggslutet. Troligen blev hon rädd då fyrver- keriet brann av ty barnet blev född med en stor röd fläck just på den plats där hon hållit ena handen. Den röda fläcken försvann aldrig. En dag satt en kvinna från Torsby i Trädgårds- föreningen i Göteborg. På en bänk bredvid henne satt en annan kvinna, som hade en stor svulst i pannan. Kvinnan från Torsby tänkte: "Usch, tänk om jag hade haft något sådant!" Hon tog sig omed- vetet i pannan och på samma gång gick de "e grysing" genom henne. Kort tid därefter fick hon en liten flicka och detta barnet hade då en svulst i nedre delen av hårfästet, nära pannan. Modern gick till en läkare i Göteborg och bad honom om råd. / Hon berättade därvid att hon ofta drömde att flickans svulst gick sönder och att blodet sprutade upp i taket. Doktorn sade, att han skulle ta bort svuls- ten, då barnet blivit minst ett år, men tills dess skulle modern ha lite fnöske och alunlösning på en stol bredvid bädden och badda svulsten med detta allt emellanåt. Hon gjorde detta, men då det inte såg ut att hjälpa något och hon inte gärna ville uppsöka läkaren igen, så beslöt hon använda det gamla bote- medlet medelst handpåläggning. I Röd i Harestad hade en liten pojke drunknat i en damm. Hon gick dit med flickan och lät den döde gossen vidröra svulsten. Om en tid började svulsten gå bort och försvann slutligen helt och hållet. Man ansåg att svulsten försvann i samma mån som gossens lik förmultnade. Flickan fick dock aldrig något hår på det ställe där hon haft svulsten. Gulsot kunde botas om man åt upp några (två à tre) fransar av en gul silkeschal. Detta bote- / medel användes rätt ofta här i trakten på 1880-talet. Om schalen var tvåfärgad, t.ex. gul och grön, så tog man endast de gula fransarna eller trådarna. "Onda bett", stora öppna sår, sökte man bota genom en blandning som en "klok gumma" sammanställt. Blandningen bestod av kattlort, hundlort och ostronskal som malts och sammansiktats. Blandningen skulle intagas i torrt tillstånd och gumman föreskrev att man till varje sked skulle taga en sup brännvin. Blandningen kos- tade 25 öre. Hade såret varit öppet i över tre dygn, sade gumman, kunde det dock inte botas. Ett annat medel mot "onna bett" var färsk kospillning. En man hade t.ex. en gång "onna bett" och benet liksom värkte fram ur såret. Smärtorna voro troligen svåra, ty han gick ofta och jämrade sig. En dag, berättar man, släppte han in en ko i sin trädgårdstäppa och gick sedan t.o.m. hela natten och passade på då kon / gödslade att stryka gödsel på såret. För att kon skulle lämna sin spillning oftare än vanligt, så körde han upp henne så fort hon lagt sig. Mot kolera ansåg man att gammal ost var ett bra botemedel. Detta användes åtminstone en gång på 1860-talet, men utan resultat. Läkare tillkallades dock, men han kunde ingen hjälp bringa. Mot diaré ansåg man sågspån efter björk vara ett förträffligt botemedel. Ett universalmedel mot utslag, skroffler i ögonen, "klå" och mycket annat ansåg man "mid- sommarkvasten" vara. På midsommaraftonen plockade man nio olika slag av vilda blom- mor och kvistar av nio olika slag av fruktbärande träd. Dessa torkade man sedan och band ihop till en kvast, som man hängde upp på vinden eller på någon annan plats för fram- / tida behov. Då någon fått skroffler, "klå" eller något annat slags utslag lade man midsommar- kvasten i en gryta, "dänkte" lite vatten på den och tände sedan eld på den. Den måste vara lite fuktig för att inte genast brinna upp utan ligga och ryka. Över grytan lade man en bräda och på brädan ställde sig sedan den som skulle kure- ras allldeles naken och så att han kom mitt i röken. I synnerhet utslag hos barn bruka- de man bota på detta sätt. Det förekom på 1910-talet och tros ännu av en del. I stället för att bränna "midsommmarkvasten" kokade man den stundom i vatten och baddade lösningen på utslagen. I synnerhet var detta vanligt på öarna utanför Torsby. En dag kom ett par personer från Björkö och uppsökte min sagesmans moder. De hade en / en liten pojke med sig som hade fått "plitor" omkring ögonen, och de bad om råd för detta. De blevo till- rådda att gå till Pers-Johannes i Kärrhed: "Han kan bota sådant." De gingo dit, men han ville inte åtaga sig detta. De gingo då tillbaka till min sagesmans moder och hon "rökade" då pojken med "midsommarkvasten" och en kort tid därefter hade pojkens alla plitor försvunnit. Stora utslag i t.ex. ansiktet eller på händerna, som mest likna sår, kallades "Elvel". Man trodde man fick dem "genom vinn". t.ex. om man råka komma i en virvelvind. Botemedlet mot detta var att plocka "älvenever", ett slags stora skålformiga mossor, som växer på bergen. De skulle plockas på nordsidan av bergen och "skålarna" skulle vara svarta och ludna på undersidan och gråa på översidan. Dessa "Elvenever" använde man på samma sätt som "midsommarkvasten".