Folktro & Sägner
Sägner och folkliga seder upptecknade direkt från bönder, torpare och berättare under 1800- och tidigt 1900-tal – skogsrået, näcken, bergtagning, signeri och gamla årsfester.
Rået låter ro sig över ett vatten.
På Korsuddarna på Bromarvlandet var en tomte. En karl kom roende från Bromarvssidan, och då ropade tomten, att karlen skulle ro honom över till Pettusidan till Svaluberget. Han gjorde så, och tomten satte sig bak i ökstocken och vägde då så mycket, att båten ville sjunka. Tomten på Svaluberget såg det där och ropade: »Ro inte hit!» Men den SOM satt i båten sade: »Ro på bara!» När tomten kom i land, började de båda slåss, så att allt småskogen och stubbarna rycktes upp.
Julafton och trettondagen
Tidigt på julmorgonen skulle kreaturen ha extra för julägnad. Dessutom skulle lagården höfsas på morgonen. Men då hände det, att de som skulle göra rent i stället på skämt lade in fullt med gödsel i lagården. Bordet skulle stå dukat hela natten. På trettondagen kom stjärngossarna. De ledde en "bock". Det var en människa som var utklädd i en vrängd skinnpäls. Så sjöng de: "Goder afton både fruer och herrar", samt "Och Judas med pungen går ### fram, han bjuder den pengar allt uti sin pung".
Frieri och bröllop
De stod tre töser och tvättade en handduk på natten när klockan var tolv. Var och en tvättade de på sitt hörn. Men de fick inget säja till varandra, utan det skulle vara alldeles tyst. Och då skulle de få se den de skulle bli gift med. Så bakte de pannekaka också. De skulle ta en sked mjöl och en sked salt och en sked vått. Då blev de förstås förskräckligt törstiga, och då kom han sen om natten med ett glas vatten och gav dem att dricka. Böneman hade många, och den gav de alltid ett västetyg som lön. Jag vet min morbor, han var böneman för ett par därhemma, och han fick ett röd- rutigt tyg, stora ruter, och han hade denne förskräckliga västen jämt sedan. / De hade stora bröllop då i flera dar och mycket folk. De låg där om natta i syskonbädd änna var de kunde. Det var inte noga. Men han som spelade hade då ett fasligt sehå. Han gick och samlade ihop alla kängerna och band ihop dem, och sen gick han och krabbade opp i det högsta trä't han såg och hängde dem där. På morgonen blev det ett fasligt stoj. "Var är mina känger?" ropte de allihop, och så var de på spelemannen. Till slut, när de levt me'n länge, sa han "Ja, i får ta se där uppe i det höga tr'ät." Det brukte de så förr.
Annandag jul
Annandag jul, då var de omöjliga. Då gick de ur hus i hus hele dan och skulle ha ost och bröd och en redig sup. De skulle smaka på brygget, sa de alltid, när de kom. Och sen gick gubben på stället med dem. Och så gick de från ställe till ställe, och framemot kvällen, så var det ett följe så stort, så stort. De skulle väl ta skadan igen för de hade fått sitta hemma hela juledan. Den som kom då, han fick fiskevatten efter sej, sa de.
Påsk
Dagarna i påskveckan kallas; svarte måndag, vite tisdag, aske onsdag, skärtorsdag, långfredag och påskelördag. Påskelördag far påskekäringerna till Blåkulla, det är ett berg nedanför Marstrand. Påskdagen fick man aldrig gå bort. Då kastade de äggevatten efter en.
Djävulen
När jag tjänte på Hisingen, så talte de där om en, som hade sålt sej till Skam. Franke hette han visst och var rik och mäktig och hade flera fabriker i stan. Och många människor hade han lurat och bedragit, och många hade han annars varit usel emot. Så dog han och skulle brännas, men den som gjorde det, han ville aldrig bränna någon mer sedan. Då kom Skam och ville ha den här Franke, men han hade redan satt in honom. När Skam hörde det, sa han att han nog skulle sopa ihop askan och gå ut och strö den runt omkring, så det skulle växa upp Frankar som svampar ur jorden. Så skulle han inte bli ensam ändå Samma talte de om en fröken, som bodde vid Heden. Det var en tös hemma, som tjänte hos henne. / En gång stod denna tösen och skurade i ett stort skåp där. Hon hade tagit ut det de hade där, och skåpet stod där tomt och rent. Men just som allt var färdigt, och hon skulle gå, så hade det kommit en stor väska i den nedersta hyllan. Hon kunde inte förstå var den hade kommit ifrån. Ingen hade satt dit den. Men strax efter kom fröken och hämtade den. Det mente de på, att hon hade sålt sej till Skam, så henne fattades det inget för. Han försåg henne.
Skogsväsen
Skogsrå't, den gick de och friade till, pojkarna. De sa att hon såg ut som en granner tös, men hon hade ingen ända utan var sv###ig som ett tråg bak. Jag såg 'na aldrig. Men de sa, att det var en som gick där, som hade blivit narrad av 'na, och han måste gå till 'na var kväll. Hon höll till inne i skogarna. Till slut sa de till honom, att han skulle gå till en spåkäring de visste om och söka bot. Ja, det gjorde han, och hon sa till honom, att han skulle ta en bössa med sej nästa gång han gick till skogen och skjuta rå't. "Men då är det tre" sa hon, "och det mittersta skall du ta." Han gjorde så och blev fri. Kan veta, hade han tagit ett av de andra, så hade hon vart på'n och tjövt'en.
Spökeri
När jag tjänte i Backa, så hade jag varit uppe i Säve en dag och hälsat på på ett ställe där. Deras piga följde mej en bit på väg, och småregnade gjorde det, så det var så där lite kusligt. Så vände då tösen, och jag fortsatte ensam. Men jag hade inte gått mer än ett par steg, så for jag huvudstupe ner i en sandhåla. Och i detsamma tyckte jag, att det lät precis som om en häst bläste till bakom mej, men jag såg inget annat än ett par tossor och stenar och bråte där nere. Så fick jag äntligen krabbat mej upp igen, och då tänkte jag, att jag får väl gå åt andra hållet, men det dröjde inte länge förrän det var likadant igen. Som jag gick där och snubblade och famlade fick jag rätt som det var se ett klart ljus just från det hållet som jag var kommen ifrån. "Så där ja, de har legat och sovit kvällsruke, och nu / tänder de," tänkte jag, och så gick jag däråt. Jag gick och gick, men i stället för att komma fram till någon gård kom jag rakt upp i en mosse, och framför mej reste sej plötsligt ett högt, högt berg, och så släcktes ljuset. Då satte jag mej ner där i ljungen och tog av mej kappan och vände den, och när det hade gått en liten stund så klarnade det litet, och jag såg en liten stig där alldeles bredvid. Den gick rakt uppför till ett litet, ensamt hus Jag bankade på, och gubben kom ut och viste mej var jag skulle gå. Och snart såg jag Surte ljus och skyndade mej nerigenom, allt vad jag kunde. Då skrattade det till bakom mej i ett hemskt skratt. Jag kan höra det än. Det var väl spöke, för de sa, att en karl och ett fruntimmer hade blivit mördade där en gång, och de hade aldrig fått reda på vem som gjort det. Men när jag kom hem var klockan tre på morgonen, så länge hade jag gått där och irrat. / Och när vi bodde i Säve, och Andreas var död, det var den gubben som vi köpte efter, jag hörde'n mångfaldiga gånger. Det var väl ett år efter som jag såg en nere på Göteborgs torg. Jag var nere och sålde ägg och stod där änna mitt för polisfinkan, så var det plötsligt precis som om någon talat till mej. När jag vände mej om, stod den lille gubben där mitt i gatan med sin lilla enekorg, den som han alltid hade, och stirrade så stint på mej. Och lortig var han, kläderna var så lortiga, och gubben själv var änna svart i ansiktet. Så var det nån som frågte på mina ägg, och jag måtte svara, men jag skyndade mej och vände kvickt på huvet igen, och skulle se var gubben blev av, men då var han där inte längre. Så var det så, att vi hade en sån dålig ugn, sa jag fick baka mina kakor i en annan stuga, som låg strax bredvid. En kväll bakte vi där som vanligt. August satt och passte ugnen, och jag var hemma efter nya / kakor. Som jag kom där på gången, så var det nåt som slog till mej, och så började näsan att rinna. "Fick jag snuva så fort," tänkte jag, men när jag kom in sa August: "Var Skam har du varit? Du blör näseblod." Det var mörkt, så jag såg inget därute, men det kunde inte varit någon gren, där var inga träd. Men den andre da'n var jag alldeles gul och grön och blå. Det var Andreas, sa August. Men det var märkvärdigt, för vi var goa vänner. Jag passte'n, när han låg sjuk. En gång skrämde han fåren för oss, så de började bräka och ha sej. August ut, men det syntes ingen till. Men dörren till fähuset var öppen Så länge vi bodde i hans stuga, så var det aldrig tyst. Vi hörde hans tofflor, hur de gick och gick på vårt köksgolv och utanför dörren. Han hade nog gömt nåt. Han hade haft bra med pengar, men de fann aldrig nåt efter honom.
Häxor och trollkarlar
Finnar, de gick så mycket här nere på Hisingen. De var på ett ställe där i Säve som det kom en finnegubbe en gång och bad om stickylle. Men han fick inget. Emellertid skulle de slakta en gris där just då, men det var som det var förgjort. Inte en blodtår fick de av grisen. Det var inget annat att göra än de fick springa i kapp finnegubben och be honom om hjälp, för de skulle få död på grisen. När det var nån som kunde göra nåt sånt där, så sa de alltid att det var finnar, för de var ju så kunniga
Frimurare
Frimurarna var de så rädda för förr, och dem talade de så mycket om. Det var en bonde, som hade en tjocker dräng, och den hade han sålt till frimurarna. Så skickade han drängen till stan med ett brev till dem, men han kom hem igen, och då hade de skrivit tillbaka, att de inte ville ha honom än. Sen, när en tid hade gått, sände bonden iväg drängen igen. Men då hade drängen förstått vad det var frågan om, och då lurte han dem allt. De bjöd honom på vin där och slog först upp ett glas åt honom. Det passte han på, när de inte såg det, och tömde i i sin ena stövel. Så kom de med ett till, och det tömde han i den andra. Om en stund kom de och tittade efter och trodde att nu sov han säkert. Då trodde de, att de kunde ta'n. Men han hade ju inget druckit, / så de kunde inte ta'n. Men bonden, han kom bort i stället, och de visste aldrig var han blev av. Jag kände ock en, som bodde bort i Majorna, och hon hade en liten tös hos sej, som hon sålde till frimurarna. Och de kom och tog'na en kväll, när de tyckte det var lämplig tid. Se, de kom ibland och tittade på desse häringe, som de köpt och skulle se om de var färdiga. De tog dem sällan med ens. De mente ju på, att de sålde dem till utlandet sedan. Det var en fin herre, som bodde härute, härads- hövding var han visst, och han var frimurare. Och det märkvärdiga var, att i samma ögonblick som anden rann upp på honom, så svängde det fram sju droskor med frimurare på gården. Och de styrde om hela begravningen sen, frun hans fick lämna alltihop åt dem. Och så många som kunde gå i Säve, så var de på körgårn, när han be- gravdes. Och de stod där, desse häre frimurarna, med / långa lurar ner i graven och talade till honom och hade sina besynnerligheter för sej. Och det sa de, att aldrig låg han därnere, det var klart att kistan var tom. Frimurarna hade tagit honom. Men det konstiga var väl, att de kunde veta precis när han dog och komma just då.
Vattenväsen
Det var en gång, när jag bara var en liten flicka och var hos min morbror i Ödsmål, som mostera kom in och sa: "Nu skall i allt få se på ett ovär, som inte är dåligt. För jag såg havsfrua sitta nere på Hakefjord och kamma sitt långa, granna hår. Och hon hade spännt sin lina där tvärsöver och torkade sina kläder." Och ett sånt ovär, som det blev, har jag aldrig sett maken till i hela mitt liv sen dess. Men jag har aldrig hört någon annan än mostera tala så.
Tomtar
Mamma talte om att hon såg en tomte många gånger, när hon var barn. Det var i en kohage det låg en storer, storer sten, som var sprucken mitt itu. På den satt tomten och band på en grön fingervante. Och dit sprang barna, så ofta de kunde komma åt och ställde sej och tittade på tomten. Men när de blev större och mera fulla av ont, då fick de inte se'n. Och den som mamma var gift med andra gången, han talade jämt om sina tomtar, som han såg borta i Alehagen. "Hurudana såg de ut?" frågte vi – "Å, det var små pojkar." Och han bara hälsade på dem, då small de undan. Det var en bonde där i trakten som stod sej så väl. Han hade tomtar, som hjälpte honom. Och / bonden satte ut gröt och mjölk i fähuset om kvällen som tack för det. Men gumman hans, hon såg att tomten hade så gamla och slitna kläder, så hon satte sej och sydde en ny dräkt till honom och hängde ut på en krok i fähuset. Och tomten blev glad förstås, när han fick se den nya dräkten, tog den strax på sej och lämnade den gamla kvar. Men när bonden fick veta vad gumman gjort, då blev han så ond och sa: "Nu skall du får se, att han blivit för fin för oss." Och det blev så. Tomten tyckte, att han var för fin för att bära och släpa för bonden och brydde sej inte om att göra något se'n. Och det dröjde inte länge förrän bonden var utfattig.
Gastar
Gastakrammade, det blev många. Min morbror var ute en gång, och då fick han änna som en hand med fem klös på låret, gröna, gula och blå. Se, han gick mitt i vägen, och det skall man inte göra. Där går allt ont. Blev de krammata, skulle de ta en eldbrand och köra innanför kläderna uppöver till halsen tre gånger, och så skulle de ta en kniv och bita över den, innan de la sej på kvällen. Då var de krya till morron.