Transkriberad uppteckning

Mamma talte om att hon såg en tomte många gånger, när hon var barn. Det var i en kohage det låg en storer, storer sten, som var sprucken mitt itu. På den satt tomten och band på en grön fingervante. Och dit sprang barna, så ofta de kunde komma åt och ställde sej och tittade på tomten. Men när de blev större och mera fulla av ont, då fick de inte se'n. Och den som mamma var gift med andra gången, han talade jämt om sina tomtar, som han såg borta i Alehagen. "Hurudana såg de ut?" frågte vi – "Å, det var små pojkar." Och han bara hälsade på dem, då small de undan. Det var en bonde där i trakten som stod sej så väl. Han hade tomtar, som hjälpte honom. Och / bonden satte ut gröt och mjölk i fähuset om kvällen som tack för det. Men gumman hans, hon såg att tomten hade så gamla och slitna kläder, så hon satte sej och sydde en ny dräkt till honom och hängde ut på en krok i fähuset. Och tomten blev glad förstås, när han fick se den nya dräkten, tog den strax på sej och lämnade den gamla kvar. Men när bonden fick veta vad gumman gjort, då blev han så ond och sa: "Nu skall du får se, att han blivit för fin för oss." Och det blev så. Tomten tyckte, att han var för fin för att bära och släpa för bonden och brydde sej inte om att göra något se'n. Och det dröjde inte länge förrän bonden var utfattig.