Transkriberad uppteckning

Frimurarna var de så rädda för förr, och dem talade de så mycket om. Det var en bonde, som hade en tjocker dräng, och den hade han sålt till frimurarna. Så skickade han drängen till stan med ett brev till dem, men han kom hem igen, och då hade de skrivit tillbaka, att de inte ville ha honom än. Sen, när en tid hade gått, sände bonden iväg drängen igen. Men då hade drängen förstått vad det var frågan om, och då lurte han dem allt. De bjöd honom på vin där och slog först upp ett glas åt honom. Det passte han på, när de inte såg det, och tömde i i sin ena stövel. Så kom de med ett till, och det tömde han i den andra. Om en stund kom de och tittade efter och trodde att nu sov han säkert. Då trodde de, att de kunde ta'n. Men han hade ju inget druckit, / så de kunde inte ta'n. Men bonden, han kom bort i stället, och de visste aldrig var han blev av. Jag kände ock en, som bodde bort i Majorna, och hon hade en liten tös hos sej, som hon sålde till frimurarna. Och de kom och tog'na en kväll, när de tyckte det var lämplig tid. Se, de kom ibland och tittade på desse häringe, som de köpt och skulle se om de var färdiga. De tog dem sällan med ens. De mente ju på, att de sålde dem till utlandet sedan. Det var en fin herre, som bodde härute, härads- hövding var han visst, och han var frimurare. Och det märkvärdiga var, att i samma ögonblick som anden rann upp på honom, så svängde det fram sju droskor med frimurare på gården. Och de styrde om hela begravningen sen, frun hans fick lämna alltihop åt dem. Och så många som kunde gå i Säve, så var de på körgårn, när han be- gravdes. Och de stod där, desse häre frimurarna, med / långa lurar ner i graven och talade till honom och hade sina besynnerligheter för sej. Och det sa de, att aldrig låg han därnere, det var klart att kistan var tom. Frimurarna hade tagit honom. Men det konstiga var väl, att de kunde veta precis när han dog och komma just då.