Folktro & Sägner
Sägner och folkliga seder upptecknade direkt från bönder, torpare och berättare under 1800- och tidigt 1900-tal – skogsrået, näcken, bergtagning, signeri och gamla årsfester.
Skogsrå
Skogsråa kom till dem, när de låg vid kolmilan. Hon hade en lång svans som en hästesvans; så gick hon på sidan alltid. Hon hade fått makt med en karl, så han sprang ut till henne om nätterna. Hans käring gick ut i skogen och ropade: "Va ska jag göra? Jag har en tjur, som springer ifrån mej till andras kreatur." Då svarade skogsråa: "Ge'n salt å malt å sesslerot, dä ä tjurarnas bästa bot." Käringen gav sin karl de sakerna. Sen hade skogsråa ankat på, att hon lärt ut detta, för hon blev ju av med sin käraste.
Hemmet
Kaffestol hade di allti te' kaffe ketteln ketteln sto' på e bräda, allteftersom di palla opp så luta ho mer å mer. palla här stod kaffekitteln. Skridskor, träklampar me' hål te' fyra remmar å en järnskena. Fattiga hade bara hästeläggar som di staka sej fram på.
Båtölet
Om hösten när feskarne kom hem talja di opp alle bådarne, två kvällar dans i husena för varje båd som kom. Två lag tog i lann varje båd å se'n feck di kaffe skörpa å halva å subar å så trädde di dansen te' långt in på natten. Å när di skåla sjöng di allti samma visa: "Detta ska vara vår vänskaps skål hurra, hurra och skam för den som inte vår vänskap skål vill dricka hurra, hurra den skålen går bra hurra." Å så skåla di å drack brännvin, de' va' allri slagsmål men fulla ble' di.
Fiske
Torsda' skulle en allri feska, å mötte en e käring eller e katt så kunne en vänna, särskilt va' de' ett par hemske käringar söm båda olöcka. Spötta allti på agnet, de' e bra! Vi locka allti fesken te' oss genom att roba! Tve skädda bre köm å häng dej ve. Tve vettling vid köm å bid. Tve törskesnog, köm å häng dej ve min krog.
Julseder
Julhög i st. för julgran, bestod av e lita kaga, e limpa uppepå me' pinnar på, där hängde äpple', pepparkaga, pepparkagsgomma, pepparkagsgobbe. De' va' di allra minsta som feck julhög. Julkors, en fot av trä, en käpp me' ståltråar igenom. Så klädde man stången å stål- tråarna me' grönt papper. Hade små hållare te ljus, hängde äpplen å kager i. / På jul va' de' allti enris på golvet å julhalm där ongarne feck tumla om å leka. Enga julklappar feck vi ente. Färsk jullånga å potatis, svinhuve å risgrynsmat feck vi på julaftas kväll.
Stjärngossar
På julafton, annandag jul, nyårsafton tåga barna genom hela samhället å sjöng. Den som gick främst bar julstjärnan som såg ut så här: blått gult rött grönt stjärna av kulört papper papperstuss av kulört papper vitt oljat papper Inuti kulan i mitten var ett ljus på en axel / Stjärnan måste allti snurra för att de' ente skulle ta' fyr i papperet. En stjärngosse, de tre vise männen, Judas me' pungen, Herodes, bocken - klädd i svart, hade horn. Alla tiggde di pengar å sjöng: "Goder afton här inne både man å kvinne husbonden i huset med sin maka kär. Vi önske Eder alla en fröjdefull jul [Vi önske Eder alla ett Gott nytt år] Gud give honom lycka som han har haft förr." Se'n sjöng di viser om Guds son och som avskedsvisa "Gonatt, gonatt både herre å fru gonatt allesamman Han tack för en hederlig skänk denna skänk skall vara oss allom betänkt. / "Vårt namn vill vi skriva på N. N:s dörr Gud give honom lycka som han har haft förr.
Farsoter. ULMA M 138
25. De talte om kolera, de gamle. Den gick här 1866 eller 67. Då var det många, som dog här, så här finns en särskild kolerakyrkogård här uppe på Koön. Då röka de i husen, och brännvin hade de överallt. När det var någon, som dog på ett ställe, och de kom och skulle hämta ho- nom, skulle de alltid ha brännvin. Det skulle bevara för smitta. — Den gick i Göteborg samtidigt som den gick här. 28. Jag hörde aldrig talas om några andra botemedel än brännvin, och så röka de sig med tjära. De tände eld i trätjära, och så skulle de andas in den röken. Det trodde de också skulle vara bra. / 44. De såg en komet, och det var som ett var- sel före koleran, sa de. Det skulle betyda pestsjukdom eller krig, när en komet vi- sa sig; det skulle den förebåda.
Karl XII
Du har väl hört talas om Karl XII:s guld- vagga borta på Tjörn? Det var en skuta, som kom seglande och törna där på Tjörn. Då tog Tjörnborna och slog ihjäl dem, som var ombord, och röva vad de hade. Där skulle vara en guldvagga med, som Karl XII skulle ha. Den skulle komma till Lilldal på Tjörn. Men så blev det grej om det. Det var en präst därifrån, som var riksdagsman. Han hade en så fin käpp. Den var avsedd för kungen. Det fick de se, när han var vid riksdagen, och han måste bekänna. Då blev det grej också om Karl XII:s guldvagga på Tjörn. Men då tog gubben på Lilldal och gick och kasta utför guldvaggan i en stor skreva där, så de / fick aldrig tag i den. Karl XII skulle de ju skjuta med en silver- knapp. Han var ju odödlig. Det har de aldrig fått klart för sig, hur han dog. Men det var ingen norsk kula, som fällde honom.
Sägner om städer och deras invånare
2. Holmen innanför Kvarnholmen kalla de Galgholmen. Det mindes min faster den siste, som blev hängd där. Och den viken borta vid Ålderdomshemmet kalla de Stegelviken. Där stegla de folk på stegel och hjul. Det var en gammal båtsman, som talte om det för mig. 3. Marstrands vapen är tre sillar på ett fat. Men en del säger det är koljor. "Marstrands koljenackar och Klädesholm(en)s tampar, Åstole fiskare och Uddevalla korpar," sa de förr. Uddevalla är korpestan. Det var öknamn på folket, när de skulle skälla på varandra. Om Klädesholmsborna sa de alltid, när de skulle skälla på dem: "Din förbannade tamp!" Så var / det Orusta kalvar och Tjörnbo tjuvar, när de skällde på varandra. Det första sillfisket jag var med om, det var med landvadar. Då var sillen inne i fjordarna, ända inne i Marstrands hamn. Man kunde ro genom hamnen och ta sill på årorna. På kajen mittför Lund- bergs har de dragit i land sill. Och borta på Klöverön fiska de mycket. Där var kung Oskar och vår nuvarande kung, som var kronprins då, och såg på fisket och såg, när de skulle lasta. Så sa kungen, att nu ska de göra precis som de bru- kar och inte bry sig om, att han står där och tittar på dem. Då gick vadbrusen (förman för varje vad) omkring och bjöd folket på brännvin. De båtarna, som las- ta sill, kom alltid och skänkte folket / brännvin; då fick de sillen lite billigare. Så hade de halarevisor de sjöng, när de kasta upp sillen. Då skratta kung Oskar. - Så var de på salteriet på Kvarnholmen. Där stod fruntimmer och gäla sill. Min hustru var där också. Hon gäla 60 i minuten. "Det var duk- tigt, min tös", sa kronprinsen till henne. - Sillperioden börja i Kosteröfjorden och gick hela Bohuslän utefter och sluta i Kungsbackafjorden. När det sen börja igen, hade de snörpvadar, så de kunde ta den ute på sjön. Det är väl en 50 år sen de tog den här inne. De räkna alltid så, att en period skulle vara i 50 år, sen vara borta i 50 år och så komma igen. Och nu har sillen börjat på intill lite igen uppe i Strömstad. Här låg tyskar och danskar och holländare och skottar. Holländarna med sina fiskekuttrar / låg här och köpte upp och salta. Annars var det tyskar mest; den gick mest till Tysk- land. De packa längs hela Marstrands kaj och stod borta vid Badhusplatsen och spika lådor. Men de fick ju inte så mycket för den. De isa en del också; den gick till England. Här låg flera lag från Halland - från Bua - och fiska med drivgarn. De knivskar varandra, fastän de var kamrater. Så låg här danska och norska lag och fiska med.
Sägner om städer och deras invånare
2. Marstrand är byggd på en jungfru, som kom flytande in på ett vrak. Den jungfrun hette Maria. Det är sägen om Marstrand, att efter det fick stan heta Maria strand, och det blev sedan avkortat till Marstrand. Det skulle vara tur, ser Fröken, att bygga på en levande människa.
Gastar och gastrop
Gastar de kallte hörde de. Det kunde de få höra dem ropa. Det skulle vara såna, som hade drunknat. Det skulle vara mot dåligt väder de hördes. Det skulle gärna vara mot det vädret de hördes som det var, när de hade drunknat. Det hördes här borta vid Lekareudden. Det var när gar- nisonen låg här, då omkom några knektar där borta. De var ute och segla och drev i land och blev borta där. Och det påstod de, att de hörde rop efter dem. Och nog hörde jag själv rop där borta, men inte vet jag, om det var det.
Gastar och gastrop
Ute på holmarna hörde de gastarna ropa ibland, som de sa. Men många påstod det var ugglor. - Det flöt upp lik efter fartyg, som blev borta. Då "röste" de dem på holmarna och la sten runt omkring och över dem. De röste dem med sten på holmar- na. De trodde någon av de döde gav det lju- det ifrån sig, som de kalla gastarop. Det skulle vara såna, som var rösta upp ute på holmarna. Här borta omkring Sillesund trodde de var gastarop. Det var ingenting farligt, men det bebåda styggt väder, när gasten ropa, sa de.
Spökskepp
Jag hade min båt, och vi låg här och skulle segla till Göteborg. Vi skulle upp och hämta gammalt virke och föra hit. Vi ville inte gärna gå utan last till Gö- teborg. Så fick jag av en kapten Berntson lasta in ankarkätting här och ta med till Göteborg. Vi gav oss av (iväg); det var stilla och tjocka vi kallar (dimma). När vi kom till Sillesund, var det sådan tjocka, så vi fick vända och gå tillbaka igen. Så lätta det på lite, och vi gav oss av igen. Den gången kom vi ett litet stycke längre, men sen måste vi vända och gå hem igen. Men så tredje gången vid 2-tiden på eftermiddagen gav vi oss i / väg igen. Då lätta det av, så vi kunde fortsätta. Det blev kvällen, men jag tänkte, att det var väl ingen fara; det var stil- la och månljust. - När vi kom mitt för Sä- lö fyr, hade det börjat blåsa lite, och vi hade motvind då. Rätt som det var fick vi se en stor ångare, som kom emot oss. Jag hade gått fram i skansen för att få lite mat, när min kamrat kom fram och säger: "Du får komma upp: det kommer en stor ångbåt och går rätt på oss." Ingen mistlur hade vi ombord - den hade vi glömt. Ångaren kom närmre och närmre och höll rätt på oss hela tiden. Då fick jag tag i en tomflaska och ställde mig och blåste i den. I ett nu stanna ångbåten. Då hörde vi tydligt, hur ångan rusa ur skorstenen. Alla fönst- ren, som vette åt oss, var det ljus i, / och lanternorna lyste. Men så rätt som det var, satte den av utöver igen, och i ett nu var den borta på en gång. Vi tyckte det var märkvärdigt, och jag sa till min kamrat: "Vi vänder och går ut och ser, vad det kunde vara." Vi gick ut, men vi såg ingenting. Det var kanske lite stillare på vattenytan bara, där den hade försvunnit. Ja, vi fortsatte till Göteborg. Det var riktigt kusligt. Vi tyckte riktigt det ropa runt om oss, fast det var väl antagligen sjöfågel. Men månljuset gjorde sitt till, att allt såg lite konstigt ut. Emellertid friskade vinden i rätt duktigt. Dimman började skingras. Vi hade fem segel på, men vi måtte ta de två ifrån. När vi kom upp till Göteborg kl. 9 på morgonen, la vi till vid den stora skutan / och lossa kättingarna och skulle ta in last där. Då stod kaptenen och jag på däcket och språkas vid. Jag talte om för honom det här vi hade sett på natten. "Det var underligt," sa han. "sådana saker bruka inte gärna visa sig på dessa breddgrader, men längre söderut kan man få se det." Det viss- te jag ju; det hade jag hört talas om förut, att det inte ska vara så ovanligt med sådant på sydligare bredd- grader. På eftermiddagen segla vi hem igen. Vi hade alla fem seglen på, tills vi kom på Älfsborgsfjorden. Då måtte vi ta av det ena efter det andra. Till sist hade vi bara två kvar. Och det hade kaptenen sagt till mig: "Då får I allt passa Er; då får I nog storm på den synen." Och / det blev det. - När vi kom till Sälö sa jag, att vi går mellan "Sälö ungar" - annars gick man upp under Sälö. Det var för att förkorta vägen. När vi kom in emellan dem, var det till att låta det gå hur det ville, för det stod i ett brott alltsammans. Det var så smalt där, så där var inget att göra på. Och det storma, så det stod i ett brott, när bränningarna kom. Det var sydlig vind. Det får gå på vinst och förlust, tänkte jag, och det gick bra. När vi kom hem på kvällen, talte jag om för far, vilken väg vi hade gått tillbaka. Då undra han, om jag var klok, som hade vågat gå den vägen nattetid. Det var något i likhet med den flygande holländaren vi såg; det sa också kaptenen. Det brukar visa sig där nere på sydligare breddgrader mot storm och oväder. Men det / är sällan det visar sig här uppe. Och om det var den flygande holländaren vi såg, det vet jag ju inte. De hade för sig den flygande holländaren egentligen var en sjörövare eller pirat. Han hade det för sig, att han var oövervinnlig. Men så hade någon sagt, att han inte skul- le tro det. Då svor han på allt vad heligt var, att om han ska segla ända till dome- dag, så ska han vistas på vattnet. Där- för fick han det till straff, att han skulle fortsätta att segla så alltid. Det är därför de kallar honom den flygande holländaren; han skulle ha varit holländare.