KORPSKRIFTEN

...
Meny

Spökskepp

Berättare: Karl Johan Christensson (f. 1871)
Upptecknare: Stina f. Christensson Bergman

Transkriberad uppteckning

Jag hade min båt, och vi låg här och skulle segla till Göteborg. Vi skulle upp och hämta gammalt virke och föra hit. Vi ville inte gärna gå utan last till Gö- teborg. Så fick jag av en kapten Berntson lasta in ankarkätting här och ta med till Göteborg. Vi gav oss av (iväg); det var stilla och tjocka vi kallar (dimma). När vi kom till Sillesund, var det sådan tjocka, så vi fick vända och gå tillbaka igen. Så lätta det på lite, och vi gav oss av igen. Den gången kom vi ett litet stycke längre, men sen måste vi vända och gå hem igen. Men så tredje gången vid 2-tiden på eftermiddagen gav vi oss i / väg igen. Då lätta det av, så vi kunde fortsätta. Det blev kvällen, men jag tänkte, att det var väl ingen fara; det var stil- la och månljust. - När vi kom mitt för Sä- lö fyr, hade det börjat blåsa lite, och vi hade motvind då. Rätt som det var fick vi se en stor ångare, som kom emot oss. Jag hade gått fram i skansen för att få lite mat, när min kamrat kom fram och säger: "Du får komma upp: det kommer en stor ångbåt och går rätt på oss." Ingen mistlur hade vi ombord - den hade vi glömt. Ångaren kom närmre och närmre och höll rätt på oss hela tiden. Då fick jag tag i en tomflaska och ställde mig och blåste i den. I ett nu stanna ångbåten. Då hörde vi tydligt, hur ångan rusa ur skorstenen. Alla fönst- ren, som vette åt oss, var det ljus i, / och lanternorna lyste. Men så rätt som det var, satte den av utöver igen, och i ett nu var den borta på en gång. Vi tyckte det var märkvärdigt, och jag sa till min kamrat: "Vi vänder och går ut och ser, vad det kunde vara." Vi gick ut, men vi såg ingenting. Det var kanske lite stillare på vattenytan bara, där den hade försvunnit. Ja, vi fortsatte till Göteborg. Det var riktigt kusligt. Vi tyckte riktigt det ropa runt om oss, fast det var väl antagligen sjöfågel. Men månljuset gjorde sitt till, att allt såg lite konstigt ut. Emellertid friskade vinden i rätt duktigt. Dimman började skingras. Vi hade fem segel på, men vi måtte ta de två ifrån. När vi kom upp till Göteborg kl. 9 på morgonen, la vi till vid den stora skutan / och lossa kättingarna och skulle ta in last där. Då stod kaptenen och jag på däcket och språkas vid. Jag talte om för honom det här vi hade sett på natten. "Det var underligt," sa han. "sådana saker bruka inte gärna visa sig på dessa breddgrader, men längre söderut kan man få se det." Det viss- te jag ju; det hade jag hört talas om förut, att det inte ska vara så ovanligt med sådant på sydligare bredd- grader. På eftermiddagen segla vi hem igen. Vi hade alla fem seglen på, tills vi kom på Älfsborgsfjorden. Då måtte vi ta av det ena efter det andra. Till sist hade vi bara två kvar. Och det hade kaptenen sagt till mig: "Då får I allt passa Er; då får I nog storm på den synen." Och / det blev det. - När vi kom till Sälö sa jag, att vi går mellan "Sälö ungar" - annars gick man upp under Sälö. Det var för att förkorta vägen. När vi kom in emellan dem, var det till att låta det gå hur det ville, för det stod i ett brott alltsammans. Det var så smalt där, så där var inget att göra på. Och det storma, så det stod i ett brott, när bränningarna kom. Det var sydlig vind. Det får gå på vinst och förlust, tänkte jag, och det gick bra. När vi kom hem på kvällen, talte jag om för far, vilken väg vi hade gått tillbaka. Då undra han, om jag var klok, som hade vågat gå den vägen nattetid. Det var något i likhet med den flygande holländaren vi såg; det sa också kaptenen. Det brukar visa sig där nere på sydligare breddgrader mot storm och oväder. Men det / är sällan det visar sig här uppe. Och om det var den flygande holländaren vi såg, det vet jag ju inte. De hade för sig den flygande holländaren egentligen var en sjörövare eller pirat. Han hade det för sig, att han var oövervinnlig. Men så hade någon sagt, att han inte skul- le tro det. Då svor han på allt vad heligt var, att om han ska segla ända till dome- dag, så ska han vistas på vattnet. Där- för fick han det till straff, att han skulle fortsätta att segla så alltid. Det är därför de kallar honom den flygande holländaren; han skulle ha varit holländare.

Socken Marstrands stad
Landskap Bohuslän
Härad ingen
Arkivinstitution Institutet för språk och folkminnen, Göteborg (AFG)
Licens Creative Commons (CC-BY)

Scannat arkivblad

Originaluppteckning nedskriven för hand under 1800- eller 1900-talet ur Isofs samlingar.

Öppna i full upplösning
Scannat arkivblad: Spökskepp

Fler sägner från Bohuslän

Se alla i Bohuslän »
Utforska fler sägner & folktro
MIMER // Kunskapsassistent KLAR