Folktro & Sägner
Sägner och folkliga seder upptecknade direkt från bönder, torpare och berättare under 1800- och tidigt 1900-tal – skogsrået, näcken, bergtagning, signeri och gamla årsfester.
Karl Eriksson
Forts. om kolning, en kolbotten där det väckte, skogsrået, sagesmannen såg tomtar i sin ungdom, tomtarna fick gröt, de som hade tomtarna blev rika.
Jättar
Kyrkeklockan kallte troll och jättar för "bjälleko". När det blev så många "bjälle- kor" här, måste troll och jättar ge sig iväg; det är därför här inte finns några nu. Såna här stora, runda stenar, som lig- ger mångastans, kallar de "jättestenar". Det var en jätte, som skulle ha varit där och där och kastat på kyrkan, men så orka inte stenen längre än dit och dit. Det finns det flera stycken såna stora, runda stenar här på Koön. När jätten fick höra kyrk- klockorna, blev han så arg, så han kasta och skulle slå ner kyrkan, men han råka inte. Där är på Tjörn en mil härifrån en brygga, / som sticker rakt ut i vattnet. Den kallar de "Jättesbroa". Det trodde de en jätte hade byggt den, för där är en på Inlandssidan mitt emot. De trodde det var en jätte på Tjörn och en på Inland, som skulle bygga, så de kunde komma till varandra. Men de rådde väl inte med det.
Tomtar. ULMA K 19
Om de var snälla vid tomten, så drog han till dem så de blev rika, men var de inte snälla vid honom, så gick det på det andra viset. - Det var en bonde, han var så snäll vid tomten och satte ut mat till honom. Så måtte han göra nya kläder till honom, och han fick de här på sig. Men då sluta tomten och dra. "Varför slutar du och dra, när du får nya kläder?" frå- ga bonden honom. "Jo", sa han, "inte smutsa ny rock." - "Då ska jag ta rocken ifrån dej, så du kan dra igen", sa bonden. Men där försvann tomten och kom aldrig tillbaka igen. Och det gick ut för bonden till sist med.
Gastar och gastrop
Gastar trodde alla på, våra förfäder. Det är sälen, som låg på holmarna och tjöt. Jag rodde runt Koön en morgon, jag skul- le in och skjuta. När jag kom utom Lyktan - Engelsman vi kallar - fick jag höra som det värsta nödrop. Det lät som män- niskor. När jag kom ut mitt för udden, låg här en säl och plaska i just som jag kom. Vad var det annat de kallte gasten? - De trodde det var de dödas andar, som inte var komna i kristen jord. De var så oroliga andar, de som inte kom i vigd jord. De trod- de det båda styggt väder, hårt och styggt väder, när gasten ropa. Så är här en fågel, som heter lommen. Det / har du väl hört, när Fan skapta den? Vår herre och Fan skulle skapa var sin fågel. Då skapte Fan lommen, men så glömde han att skapa ben. Då gjorde han ben och slängde efter honom, och därför sitter de så långt bak på lommen, precis som de skulle bli efter. Det båda också styggt väder, när lommen skrek. Det var ett ställe de kallte "ättestupera". Det var söderut neråt Kungsbacka vid Onsala eller så. Där kunde ingen lägga fast och ända där och ligga där över natten, för då var gasten framme och kasta loss. Udden ute vid Klöverön kallar de Knektudden. Där skulle ha drunknat några knektar och där hörde de alltid gasten. Det skulle vara deras andar.
Gastar och gastrop
De prata om gastar, men det var inget annat än skrock. Det var sälarna, som låg på holmarna och skrek; så kalla de det gastar. Men de gamle hade ingen kun- skap om, att det var sälarna, utan de trodde det var folk, som var drunknade. När de drunkna, skrek de så, och sen skul- le det ljudet komma tillbaka. Så fort gastarna skrek, blev det styggt väder. Det var genom styggt väder de hade för- list, och då skulle de ha ropat på hjälp men ingen fått, och då skulle samma rop höras vid styggt väder. - Borta på fiskelägena, som Klädesholmen och så, där hade de hört gasten mycket, men / här i Marstrand hörde jag inte något vi- dare om det.
Gastar och gastrop
Gasten har jag hört med - sådant, som de kallte för gasten förstås. Somliga sa det var sådana, som hade drunknat. De ropa så länge som de skulle ha levat, sa de. Men det vet ju inte jag, om det var sant. Det lät som en fågel gav sig. Men våra föräldrar sa, att en fick aldrig komma in och tala om det, för då skulle en bli sjuk dan efter. Och det slog då in, för det slog in en gång för mig. Jag hörde det gav sig ute på sjön. Så sprang jag in och sa till far: "Det är en som har fallit i sjön och ropar på hjälp." Men det var ingen människa som ropa, utan det var gas- / ten jag hörde. Men den andre dan var jag så sjuk, så jag fick ligga hela dan. De sa de kunde få örefilar av gasten, och de fick blåmärken, när han hade tagit i skinnet. Det har jag då sett, fast jag inte har haft ont av det själv. Det betydde sådant väder, som han hade kommit bort i, när gasten hördes.
Gastar och gastrop
Om de satte fast en ände på båten i en trädstam eller nånting och skulle ligga över natt, så kasta gasten loss. Om det skulle hålla, fick de kasta sitt vatten på knuten, innan de gick därifrån på kväl- len; då kunde han inte öppna den: När de då hade gjort så, ropa gasten: "Pessefu- gel, Pessefugel (-fågel)!" Det tyckte han inte om. Han skulle lossa för dem, så de skulle driva från land. Det var väner- seglarna, som segla med frakten på Vänern förr i tiden, som var utför det. Jag hörde inte det hände här i skärgården, men de gamla trodde nog här var gastar här också. Det var de gamla, som talte om det. / En natt skulle jag gå ut och arbeta - det var under silltiden. Det var vid 3-tiden på natten. När jag kom ut - det var alldeles mån- ljust och klart - så sa det: "Hu, hu." Jag trodde det var någon, som hade fallit i sjön, så lät det - alldeles som när man ryser och säger "hu." Jag gick ner till sjön och lyssna; då hörde jag det sa "hu" på flera ställen. Då trodde jag det var kattugglan eller haren. Men sen talte jag om det här för en här; han var inte så gammal som jag, men han var så där, så han trodde på allting. "Åh, har du inte hört det förr?" sa han. "Nej," sa jag, "det har jag inte." - "Det är gastan- de," sa han. Det drunkna en hoper knektar här ute vid udden vid Marstrands fästning. De kantra och kullsegla och drev i land där. "Det är gastande efter de knektarna. / Det har jag hört många gånger," sa han. Det skulle vara efter döda gasten var kommen egentligen.
Bröllop 1.
Bröllop firades alltid på jul för då va sjömännen hemma. Dan före bröllopet va "fonekvällen" då kom bröllopsgästera me sin förning el. fon som di kalla't. för varje fon som kom te huset sköts ett skott från en liten salutkanon. De va väldigt fint att få många foner. Fonet utgjordes av stora vetekaker me klening d. v. s. mycket smör o riven ost – möjligen kanel och socker också – dessa kaker bars i stora fonkorgar, runda korgar me stort handtag. Och så blev de förtäring och dans. På själva bröllopsda'n klädde kararna me skeppsflagger runt om bröllopshuset. / På bröllopsmiddan serverades saltlånga me potatis - risgrynsgröt o blåbärsgröt - stek o potatis - riskaka me vin. Å så ble de dans. Nästa da' va' de' ### me dans. Så kunne di hålla på en hel vecka. Tredje da'n åkte brudparet ### brudparet satt på en låda på hästkärran många va utklädda å så åkte hela följet runt sta'n under glam och stoj.
Lyktgubbar
Det hände ofta att en så' löktegobbar särskilt när de hade regnat å när en va' ute på sjön, då satt di ofta på nockar, på telefontrådar. Nån trodde att di va falia, att de va' döa som gick igen å velle hämta nå'n me' sej från jorden, men de tror ente ja. Di va' ofalia, det va inget ont i dom.
Gastar
E kar å ett fruntemmer segla frå' Käringöa te' Mollösund, hade e katt me sej. To' fel så di köm te' Mollön, kar geck opp på ön å ställde sej å roba åt de' håll, där han vesste att Mollösunn va', men de' va' kallt, så han frös ihjäl innan hjälpen hann komma. Men ho' klara' sej, ho hade ju katten som värmde'na. Di säjer, att han, gobben, geck igen å roba så fort de' va' sön't vä'r söm den gången.
Sjukdomar
På Mollösund fanns e fru söm allti mätte barna, klöppte naglarne på döm å ga' di söm hade engelske sjuka medecin. Va' di än hade skulle di' ha finnskött, de' bota allt t. o. m. halsböld. Te' förkylningar hade di allti fläderte'. Defteri geck över om en pensla halsen me' lapis å gurgla sej me' alunvatten å morotvatten.
Vidskepelse
En gobbe hade e mässingdåsa, ble' de' ostadigt vä'r, så ble' dåsa mörk å fläcki, men va' de' fint vä'r va' ho fin å blank. Ho' spådde allti' vä'r å allti lå' ho' i samma fecka.
Lysning
Man måste allti ta' ut lysning under nyt, nedan bringade olycka. Då vid lysningen måste båda förhöras av prästen.