Folktro & Sägner
Sägner och folkliga seder upptecknade direkt från bönder, torpare och berättare under 1800- och tidigt 1900-tal – skogsrået, näcken, bergtagning, signeri och gamla årsfester.
Vattenväsen
Här var en uppe i Svenljunga de kallte Näcken. Han skulle ha lärt sig att spela av Näcken. De skulle sätta sig och lyssna över bron hur han spela, så fick de lära. Och det skulle han ha gjort. Det var därför de kalla honom Näcken. Så är sägen. – De hade för sig Näcken var en liten gubbe, men han var nog osynlig. De hade för sig sjöjungfrun var mycket dejlig, men när hon vände sig om, var hon ihålig bak som ett baketråg.
Gastar.
Gasten - det var på sjön. Det var ett par sjömän som hade lagt sej och brett ett segel på sej. "Det" kom och drog av dem det. "Båten är vår och seglet är vårt, så det har I inte lov att ta", sa de. - Gasten, det var la en ond ande.
Spöksägner.
De talte om att det var en kyrkoherde, som var ute och åk- te en kväll; drängen körde. De skulle köra förbi kyrkogården, men hästarna ville inte gå. "Jag ska gå av," sa' drängen. "Nej, det får du inte, jag ska själv gå av," sa kyrkoherden. Han gick av och bort till muren och ropade: "Saliga äro de som sova i ro." "De äro få," svarade det.
Läkekonst
Det var en köksa på Hälle, som fick onne betet i ett finger. Den ena leden värkte bort. Hennes husbonde gick till en karl, som de påstod skulle kunna bota. "I morgon bitti får hon komma hit; det ska vara på fastande mage, om det ska hjälpa." Hon gick till honom nästa morgon, och karlen läste något och värken stillade strax. Emellertid hade ju ett ben redan värkt bort. Det hade han tagit vara på. Många år därefter kom en bondgosse till henne och frågade, om hon hade det benet kvar. Man hade fått onne betet i ett finger, och han hade hört, att äter man upp ett sådant ben, som har värkt ur ett finger, så skulle man bli bra. Ja, han fick benet; det var multet. Han gjorde pulver av det, och vär- ken slutade med detsamma. Min mor fick onne betet. De hade köpt hem som de / skulle salta ner i tunnor. Hon satte och la'ner sill, och hon fick'et, medan hon satt där. Sätta bort på lik har jag inte hört, men jag hörde att de sa, att om de går på kyrkogården, då det regnat, och sam- lar upp vatten på stenar, som ligger över gravar, och doppar vårtorna i det vattnet, så går de bort. Jag hörde inte att någon i Högås hade fallandesjuka. Det var en gumma som låg i reumatisk värk länge. Så var det en som sa till dottern, att hon skulle ta ett ris och gå in och slå henne, så skulle hon bli bra. Hon skaf- fade sej ett ris och piskade sin mor, men jag tror inte att hon blev bättre.
Kloka
Hemma i Högås fanns en gumma de kallade Glätte-Maja. Hon spådde i kaffesump. Hon spådde mej en gång. "Det ligger sjukdom i det ena hörnet på huset," sa hon. Och jag fick nervfeber kort efter. Till en annan piga sa' hon: "Rätt som det är kommer fru Mellin, och då får du huvudstupa upp och i väg." Ja, det dröjde inte länge, så kom fru Mellin från sitt hem och sa: "Justina, spring uppåt Brännås; jag fick en fläskaskinka av mamma men jag orkade inte bära hem henne utan la' henne på haggäm." Justina fick gå efter skinkan. Och så fästemänner. Hon sa åt ena: "Du har två fäste- männer, men du ska akta dej för den ene, för han kröker arm." Hon menade, att han söp.
Ont öga och ond tunga.
Det finns folk som har ond tunga, så om de säjer: den är vacker," så blir den sjuk. Jag hade en morbror, som hade ond tunga, talte pappa om. Han visste själv, att han hade det, därför ville han aldrig sälja något. Det var han född med, kan jag tro. Onda ögon vet jag inte att någon hade.
Varsel om död
Det var ett bröllop på gästgivaregården. Där var en bond- pojk från Sund som var speleman. Han satt i ett rum och ta- lade med en gammal fröken. Då sprang en svart råtta över golvet. "Antingen är du eller jag feg," sa den gamla. Det var han. Det var inte lång tid därefter, så var han ute på sjön och fiskade. De hade god råd på brännvin, och han var inte nykter. Han föll i, och de fick inte upp honom. Det fanns inga svarta råttor.
Varsel om död
Det var i Högås, där brände ett ljus vid den lilla kyrko- dörren om nätterna. Sedan dog prästens fru och hon blev begraven vid den kyrkodörren; det var ett varsel för det. De hade sett det rätt länge.
Farsoter.
Koleran, jo, det var ju i min tid. En bonde på Hälle kom från Uddevalla och visste, att han var smittad. Han gick in i sin lagård och la' sej i ladan, för han ville inte smit- ta ner sitt folk. Kaffe och brännvin var det enda, som kun- de hjälpa. Känner inte till något om digerdöden. Vet ej om levande begraven eller om de två överlevande. Jag hade en fasterman - han var gift med min faster - på Orust. Han hade sådan otur med sina kreatur; många dog för honom. De trodde att det berodde på spöke i la- gårn, som bodde under kreaturen. Min syster var där, och hon sa: "Det blir la inget annat än flytta lagårn." Men en annan inbillade honom, att om han grävde ner en ko levande, så skulle oturen upphöra. Han gjorde visst det, / tog en ko som var sjuk men levande och grävde ner henne utanför lagårn. Har aldrig hört att någon lagt ner en levande orm i lagårdströskeln.
Hantverkare
Puken bodde i Bokenäs. Mellin på Borröd, som jag tjänade hos, ville inte anlita honom, utan han bjöd till sej några herrar och de sköt hästen och stack honom och flådde och styckade honom. Hade han haft sämre folk till att göra det, så hade de fått heta pukar, men det vågade ingen kalla herrarna för. Vet inget om puken f. ö.
Djävulen
Det var en karl som varit i Uddevalla och försvurit sej. Han åkte hemåt och hade en, som skjutsade. De kom till en uppförsbacke, och då gick den som hade försvurit sig av och gick före och den andre körde sakta efter. Då kom en karl i fullt sträck och gick förbi uppåt backen. Och när han, som körde, kom upp på backkrönet, då låg den som försvurit sej död där. "Den däre karlen" var nog själve den onde. En som hette Jakob hade varit i Överby i Herrestad och öppnat åder. Han och en till åkte hemåt på en kärra. De kom till en liten uppförsbacke; den var inte värst brant, så de gick inte av. Rätt vad det var sa Jakob. "Nu är vi snart nere i sjön". Han tyckte kärran gick baklänges. Sedan fick han se en svart kalv, som gick vid bringan på hästen. - Jakob / hade varit med och slagit ihjäl en karl. Det var två bönder och en dräng, som slog honom. Jakob sa till drängen: "Gå och lägg te'n ett slag till, så han dör!" Det gjorde dräng- en, och därför fick han hela straffet.
Marknader
I juli va' de' markna' i Göteborg, Lars- mässemarknad. Då for di dit för att sälja spil- långa. Då va' de' ett faslit liv. I september månad va' de' Mattismässe- marknad i Göteborg. Dit for feskarne allti, men då va' de ente så livligt som te' Larsmässemarkna'n. I Uddevalla va' de' häst- å kreatursmarknad Saltkällemarknaden, där hade di allt möj- ligt.
Vattenväsen
När sjöjungfrun var uppe och tvätta sig, blev det storm. Sjöfolket kunde se, hur hon gick upp och tvätta sig ibland på vatten- ytan; och då blev det storm, så då kunde de ta in småseglen med detsamma. Ibland kamma hon sitt hår – hon hade långt hår. Det var en gammal skeppare, som hette Herz; han talte om det här för mig. Han var från Göteborg. Han hade sett sjöjungfrun.