Erikinrik av Pommern föddes omkring år 1382 som son till Vartislav VII av Pommern och Maria av Mecklenburg-Schwerin. Han adopterades av Margareta I, regentin över Danmark, Norge och Sverige, vilket lade grunden för hans ställning inom Kalmarunionen. År 1397 kröntes han till unionskung vid mötet i Kalmar. Hans regeringstid präglades av centraliseringssträvanden och konflikter med Tyska orden samt de svenska frälsemännen. Särskilt hårt drabbades hans relationer av de höga skatterna och det så kallade Engelbrektsupproret som leddes av Engelbrekt Engelbrektsson. Efter att ha förlorat makten i Norden tillbringade han sina sista decennier på Gotland, där han bedrev kaperi innan han återvände till Pommern där han avled år 1459.