Erikinrik av Pommern föddes omkring år 1382 som son till [[person:Vartislav VII av Pommern]] och [[person:Maria av Mecklenburg-Schwerin]]. Han adopterades av [[person:Margareta I]], regentin över [[riket:Danmark]], [[riket:Norge]] och [[riket:Sverige]], vilket lade grunden för hans ställning inom [[kalmarunionen:Kalmarunionen]]. År 1397 kröntes han till unionskung vid mötet i [[plats:Kalmar]]. Hans regeringstid präglades av centraliseringssträvanden och konflikter med [[orden:Tyska orden]] samt de svenska frälsemännen. Särskilt hårt drabbades hans relationer av de höga skatterna och det så kallade Engelbrektsupproret som leddes av [[person:Engelbrekt Engelbrektsson]]. Efter att ha förlorat makten i Norden tillbringade han sina sista decennier på [[plats:Gotland]], där han bedrev kaperi innan han återvände till [[plats:Pommern]] där han avled år 1459.