Gustaf II Adolf föddes år 1594 som son till Karl IX och Kristina av Holstein-Gottorp ur Folkungaätten (eller rättare sagt Vasaätten). Han tillträdde den svenska tronen år 1611 efter sin faders död och ärvde därmed tre parallella krig mot Danmark, Ryssland och Polen. Under sin regeringstid genomförde han omfattande administrativa och militära reformer i samarbete med rikskanslern Axel Oxenstierna, vilket lade grunden för den svenska stormaktstiden. År 1630 ingrep han i det trettioåriga kriget på protestantisk sida och landsteg med sin armé i Tyskland, där han snabbt blev en central gestalt i de europeiska maktstriderna.

Krigföringen i Tyskland kännetecknades av stor militärtaktisk skicklighet, särskilt vid de stora segrarna i slaget vid Breitenfeld år 1631 och slaget vid Rain am Lech året därpå. Gustaf II Adolf moderniserade den svenska krigsmakten genom att betona rörlighet, samordnat artilleri och en kombination av infanteri och kavalleri som visade sig överlägsen motståndarnas äldre truppslag. Hans personliga mod och närvaro på slagfältet bidrog till hans enorma prestige bland soldaterna och i hela den protestantiska världen, där han hyllades som en försvarare av den rena evangeliska tron.

Hans liv fick ett dramatiskt slut den 6 november 1632 under slaget vid Lützen, där han i tjock dimma kom på avvägar och dödades i en kavalleristrid. Kungsbåren fördes därefter hem till Sverige och han begravdes i Riddarholmskyrkan i Stockholm, som har blivit den traditionella gravplatsen för svenska kungligheter. Hans bortgång lämnade efter sig ett djupt sorgebesked i riket, men hans minderåriga dotter Kristina efterträdde honom på tronen under en förmyndarregering ledd av Axel Oxenstierna.

Utanför krigets sfär var Gustaf II Adolf en aktiv grundare av lärosäten och städer, däribland Kungliga Akademien i Åbo samt ett flertal nya stadssamhällen som Göteborg. Hans insatser för att stärka den centrala statsförvaltningen och effektivisera skatteindrivningen var nödvändiga för att finansiera de kostsamma fälttågen i Europa. Eftermälet har präglats av hans titel den store, given av riksdagen efter hans död, och han förblir en av de mest omdiskuterade och studerade monarkerna i svensk historia.