Erik Jedvardsson, senare känd som Erik den helige, var svensk kung från omkring 1150 till sin död år 1160. Hans regeringstid inföll under en turbulent period av maktkamp mellan olika ätter i Sverige, där kristendomens ställning och organisation i riket stod i centrum.

Enligt medeltida källor företog han det så kallade första svenska korståget till Finland tillsammans med ärkebiskopen Henrik. Detta tåg kom att bli en viktig milstolpe för den kristna kyrkans fotfäste i de östra områdena och knöt regionen närmare det svenska riket.

Erik tillskrivs också sammanställningen av den lag som kallades Eriks lag, vilken utgjorde en grund för den tidiga svenska lagstiftningen och rättskipningen. Hans styre kännetecknades av ett starkt stöd för kyrkan och fromhetsyttringar som senare lade grunden till hans helgonstatus.

Den 18 maj 1160 mördades Erik utanför Trefaldighetskyrkan i Uppsala av attentatsmän ledda av Magnus Henriksson, en rival till den svenska tronen. Mordet ägde rum i samband med Kristi himmelsfärds dag och kom att bli en avgörande händelse i den dåtida maktkampen.

Efter sin död vördades Erik snabbt som martyr och rikshelgon. Hans kvarlevor flyttades senare till Uppsala domkyrka, där de placerades i ett skrin som blev mål för omfattande pilgrimsfärder under medeltiden.

Som helgon blev Erik en central symbol för den svenska statsbildningen och hans bild pryder allt sedan medeltiden Stockholms stadsvapen. Hans kult var av största vikt för att ena riket under den tidiga medeltiden.