Sofia Eriksdotter var en svensk drottning och Valdemar Birgerssons gemål, dotter till den danske kungen Erik Plogpenning. Hon föddes omkring år 1241 och växte upp vid den danska hovkretsen innan hennes äktenskap arrangerades som ett led i den nordiska maktbalansen. Vigseln ägde rum år 1260, och därmed blev hon drottning av Sverige. Hon beskrivs i källorna som en stolt och viljestark kvinna med stort inflytande över sin samtid.

Hennes tid som drottning präglades av politisk oro och slitningar inom den svenska folkungaätten. Drottning Sofia kom i konflikt med sin makes bröder, däribland hertig Magnus Ladulås, och tidvis deltog hon aktivt i den stormiga maktkampen. När relationerna till Danmark och de inhemska stormännen förändrades, skärptes konflikterna ytterligare inom kungafamiljen.

År 1275 avsattes Valdemar Birgersson av sin bror Magnus Ladulås i kölvattnet av slaget vid Hova. Efter maktförlusten tvingades Sofia och Valdemar att lämna tronen. Drottning Sofia flyttade sedermera till Danmark, där hon tillbringade en stor del av sitt resterande liv åtskild från sin make.

Äktenskapet med Valdemar Birgersson resulterade i flera barn, vilka senare kom att spela roller i de nordiska tronstriderna. Bland barnen fanns döttrar som gifte sig in i europeiska och nordiska furstehus. Sofias liv speglar högmedeltidens dynamiska dynastiska allianser, där kvinnor ur kungligaätter ofta agerade som centrala brickor i det politiska spelet.

Drottning Sofia avled år 1286, ett decennium efter att hon förlorat sin ställning som Sveriges drottning. Hennes bortgång markerade slutet på ett turbulent kapitel i svensk medeltidshistoria, präglat av kungliga schismer och gränsöverskridande släktband. Hennes kvarlevor fördes till Danmark för begravning.