Valdemar Birgersson var kung av Sverige från 1250 till 1275. Han tillhörde Folkungaätten och var son till Birger jarl och Ingeborg Eriksdotter. Hans regeringstid inleddes i barndomen, varför hans far styrde riket som jarl och faktisk regent under de första åren.

Under Valdemars tid vid makten stärktes kungadömets ställning och nya lagar tillkom. En viktig händelse under hans tid var utfärdandet av Alsnö stadga, som lade grunden för det svenska frälset genom att skattebefria de stormän som kunde göra rusttjänst till häst.

Valdemars privatliv präglades av konflikter, inte minst äktenskapet med Sofia Eriksdotter av Danmark och hans uppmärksammade förhållande med sin svägerska Jutta av Sachsen. Detta bidrog till spänningar både inom familjen och i relationen till grannländerna.

Missnöjet med Valdemars styre ledde till att hans yngre bröder, Magnus Ladulås och Erik Birgersson, gjorde uppror. Bröderna besegrade Valdemar i Slaget vid Hova år 1275, vilket tvingade Valdemar att avsäga sig kronan till förmån för Magnus.

Efter förlusten av makten flydde Valdemar till Danmark, där han försökte vinna stöd för att återta den svenska tronen. Han ingick i olika maktspel och militära allianser under de följande årtiondena men lyckades aldrig återfå kungamakten.

Under sina sista levnadsår kom Valdemar återigen i konflikt med makthavarna i Sverige och tillbringade en period fängslad på Nyköpingshus, där han avled år 1302.