Långt in på 1900-talet vilade det nordiska jordbruket på ryggarna av hundratusentals jordlösa arbetare: statare, pigor, drängar och backstugusittare. Deras liv bestod av ständigt slit från gryning till skymning utan trygghet och utan äganderätt till jorden de brukade.

Statarsystemets hårda verklighet

Statarna var jordbruksarbetare på herrgårdarna som inte fick lön i pengar, utan i stat – det vill säga natura: spannmål, potatis, sill, mjölk och ett enkelt rum i en statarlänga.

• Flyttveckan (Slankveckan): Varje år i slutet av oktober inföll den enda vecka då statarna var fria att bryta sitt kontrakt och flytta till en ny herrgård. Flyttlass med nödtorftiga bohag drog längs de höstblöta vägarna i jakt på en bättre husbonde eller en varmare stuga.
• Barnens och kvinnornas lott: Statarkvinnorna tvingades mjölka herrgårdens kor tre gånger om dagen (den beryktade "vita piskan"), samtidigt som de skötte hemmet och de stora barnkullarna under extrem trångboddhet.

Pigan och drängen i byn

Även bland de mindre bönderna slet pigor och drängar under stränga tjänstehjonsstadgor:

• De åt vid drängbordet i kökets hörn och sov på skullar eller i kalla kammare.
• Trots slitet bar de den muntliga kulturen vidare: vid spinnrocken och i ladugården berättades sägner om skogsrået, sjöngs vallvisor och traderades byns anekdoter från generation till generation.

Statarförfattarna gav folket en röst

Det var ur denna miljö som några av Sveriges mest älskade författare föddes: Ivar Lo-Johansson, Moa Martinson och Jan Fridegård. Med pennans kraft skildrade de statarnas armod och stolthet så kraftfullt att statarsystemet slutligen avskaffades genom lag 1945.