Under det sena 1800-talet och fram till mitten av 1900-talet fylldes de svenska grusvägarna av vandringsmän – kända som luffare. De var ett brokigt kollektiv av fria själar, arbetslösa hantverkare, rallare mellan banbyggen och människor som brutit med eller stötts ut ur det etablerade bondesamhället.

Frihet under lösdriverilagens skugga

Att vandra på vägarna var inte riskfritt. Den svenska Lösdriverilagen (från 1885) stadgade att den som saknade fast bostad och arbete kunde dömas till tvångsarbete på fästningar som Svartsjö eller Landskrona citadell.

• Trots detta fanns en stark stolthet bland de verkliga landsvägsriddarna. De skilde noga på "luffare" (hedersmän som gjorde rätt för sig genom slöjd eller dagsverken) och "strykare" (som stal eller tiggde skrupellöst).

De bar ofta fantasifulla smeknamn: Gula Brigaden, Hönsakungen, Klarinett-Lasse, Resande Jack och Starke August*.

Trådtjack – luffarens konst och valuta

Luffarna utvecklade en helt egen konstart: luffarslöjd (eller trådtjack). Med enbart en tång och ståltråd tillverkade de vackra och praktiska föremål som de bytte mot mat och natthärbärge i stugorna:

• Brödkorgar, vispar, klädhängare, underlägg och skohorn.

De skapade konstfärdiga fågelburar och luffarkors* som än idag betraktas som höjdpunkter inom svensk folkkonst.

Luffartecken – vägens hemliga språk

Luffarna ristade eller kritade små hemliga symboler på grindstolpar och ladugårdsväggar för att varna eller vägleda kamrater på vägen: Ett kors:* Här bor en gudfruktig människa som ger mat. En cirkel med en prick:* Farlig hund eller arg husbonde. Två parallella streck:* Snål gård – gå förbi. En hand:* Här kan du få sova på höskullen om du frågar snällt.

Människovärdet bakom trasorna

Bakom trasiga skor och sotiga rockar dolde sig mänskliga tragedier och livsval: hjärtesorger, konkurser, alkoholism eller en okuvlig längtan att slippa trälalivet i fabrikerna. Luffarna påminde det bofasta samhället om att ett människovärde inte sitter i plånboken eller mantalslängden.