Renaste varningssystemet i nordisk folktro fanns i vattnet. Bäckar, åar, insjöar och hav hyste egna väsen med egna regler – och regeln var alltid densamma: vattnet tar den som inte vaktar, och för den som lär sig tecknen kan vattnet både skänka och skydda.

Näcken (strömkarlen): Den vackraste fiolspelaren som funnits. Vid skymden satt han i strömmen och spelade så vackert att själen värkte, och den som lyssnade för länge glömde tid, plats och vakenhet – näcken drog lyssnaren under ytan. Men näcken var inte ond: rädd att gitarr, sa man, kunde han lära den som kom oförberedd den ofelbara teknik som ingen mänsklig lärare kan ge – förutsatt att man tog hans fiol först och gav den igen när de lärt sig.

Sjörået: Sjöns osynliga ägare, som höll hyfs i vattendraget. Den som fiskade, rodde eller badade i en sjö utan att vara hövlig kunde få krokar att trassla, vattnet att svalla och fisken att vända. Till sig i vattnet drog sjörået den som inte aktade sig – men den som kom rättvist, ödmjukt, kunde få synen av sjöns gård och dess rikedomar av guld och vapen.

Bäckahästen: En vit häst i vattenbrynet som alltför gärna lät sig riden. Bar den en ryttare försvann den ned i djupet – och den som ställde sig upp kunde bli räddad i sista stund, eftersom bäckahästen inte vill bära någon som är fri att ställa sig upp. Hela sägnen är en komprimerad lektion i hur man aldrig ska ha för bråttom i sjö och ström.

Gemensamt för vattenväsendena är den vördnad de kräver för vattnets ojämna makt. I ett land där nästan varje by gränsade till vatten var inte rädslan för näcken en vidskepelse – den räddade bokstavligt liv.