Bakom varje berg, kulle och jättegryta låg i folktron ett annat rike: bergen var befolkade av troll och jättar som i sina stora, ljuszalade salar höll gåvor, makt och överraskningar. Kunskapen om dessa väsen var inte barnsagor utan vardagens ekologi av fasa och respekt inför naturens dolda krafter.

Trollen var bergens folk – stora, starka och ofta bisarra i form: många huvud, ögon som tallrikar, långa armar och ett revben av stål. De höll sig undan dagsljuset, ty solskenet förvandlade dem till sten; därav alla "trollkyrkor" och "trollslott" i bergen. Samtidigt var trollet inte entydigt ondskefullt – det kunde vara välsinnat mot den som hjälpte det, bjuda till gästabud och berika med guld, men hämnades grymt på den som häcklade eller stal.

Jättarna (jotunarna) är mytologiens urmakter: före gudarna fanns jättarna, och världen uppstod ur kroppen av jätten Ymer. Jotunarna är Odens och asarnas eviga motståndare, vilda naturkrafter som håller offensiven mot Midgård – i Ragnarök bryter jättenryggen och eldjätten Surtr eldar världen. Men bland dem finns också visa varelser som Mimir (vid vars brunn Oden offrade sitt öga), och i sagorna gifter sig gudar och människor med jättedöttrar av ättling av jätten själv.

Vad de berättar: Bergens och stenarnas befolkning i folktron var ett sätt att göra naturens oberäkneliga makt – laviner, åskväder, malm som plötsligt fanns eller inte – gripbar och förhandlingsbar. Att "ge sig med bergen väl" var att respektera krafter som inget avtal kunde binda. Kvar lever kunskapen i varje gång vi talar om "bergen man inte ger sig med" eller vördnaden inför platser där naturen nästan talar.