Den jagellonska ätten har sitt ursprung i den litauiska furstesläkten Gediminas. Ättens storhetstid inleddes när storhertig Vladislav II Jagello gifte sig med den polska drottningen Hedvig av Anjou år 1386. Genom denna union förenades Litauen och Polen under en gemensam monark, vilket lade grunden för ett av samtidens största riken i Europa och inledde en lång period av politisk och kulturell blomstring.

Under 1400- och 1500-talen utökade dynastin sitt inflytande avsevärt genom skicklig diplomatiska äktenskap och erövringar. Medlemmar ur ätten satt inte bara på Polens och Litauens troner utan regerade även tidvis över kungadömena Ungern och Böhmen. Bland de mest framstående regenterna märks Sigismund I och hans son Sigismund II August, under vars regeringstid den så kallade Lublinunionen slöts år 1569, vilket omvandlade den polsk-litauiska unionen till den fasta republiken Samväldet.

Ättens heraldiska vapen varierade men kännetecknande för grenar av dynastin var ofta kombinationen av Polens vita örn och Litauens Vytis (Vytis, den beväpnade riddaren till häst). Hovet i Kraków blev under de jagellonska kungarna ett lysande centrum för renässansens konst, vetenskap och humanism, där tänkare som Nicolaus Copernicus verkade.

Dynastins direkta svärdslinje slocknade med Sigismund II August död år 1572. Därmed upphörde den ärftliga kungamakten i praktiken och övergick till ett system med valda kungar, där senare svenska kungar ur Wasaätten – såsom Sigismund III Vasa – genom mödernet härstammade från den jagellonska ätten och sökte göra anspråk på den polska tronen.