Huset Mecklenburg spårar sina anor till den obotritiske fursten Niklot, vars ättlingar kristnades och lade grunden till det mäktiga hertigdömet i norra Tyskland. Släkten kom att spela en direkt och omvälvande roll i den skandinaviska historien under senare hälften av 1300-talet, då ättens mest kände nordiske medlem, Albrekt av Mecklenburg, lyckades erövra den svenska kronan från Magnus Eriksson år 1364.

Albrekts styre i Sverige präglades av ständig strid med den svenska högadeln samt den mäktiga drottning Margareta av Danmark och Norge. Konflikten kulminerade vid slaget vid Falköping år 1389, där Albrekt av Mecklenburg besegrades och tillfångatogs. Trots detta förblev ätten en inflytelserik aktör i Östersjöregionen, och dess medlemmar upprätthöll under århundradena nära dynastiska och politiska förbindelser med de nordiska hoven.

Under tidig modern tid delades hertigdömet upp i flera linjer, såsom Mecklenburg-Schwerin och Mecklenburg-Strelitz. Ätten fortlevde som regerande furstehus fram till den tyska novemberrevolutionen 1918, då de sista storhertigarna tvingades abdikera i sviterna av första världskriget.

Mecklenburgska ättens medlemmar har genom giftermål knutit an till de flesta europeiska kungahus. Bland annat var hertiginnan Louise av Mecklenburg-Strelitz drottning av Preussen, och ättens grenar har djupt präglat det politiska och kulturella arvet i såväl Tyskland som bredare europeiska furstendömen.