Albrekt av Mecklenburg föddes omkring 1338 som son till hertig Albrekt den äldre av Mecklenburg och Eufemia Eriksdotter, som var dotter till den svenske kungen Erik Magnusson. Genom detta släktskap hade han anspråk på den svenska kronan i en tid av inre strider och missnöje med den regerande kungen Magnus Eriksson. År 1364 tågade Albrekt in i Sverige med stöd av tyska furstar och missnöjda svenska stormän, och han hyllades som kung vid Mora stenar. Hans maktbas vilade dock till stor del på tyska stormän och hans tyska ursprung skapade snart spänningar med den inhemska adeln och bönderna. Konflikterna kulminerade när den svenske stormannen Bo Jonsson Grip skaffade sig enorm makt och rikedom, vilket begränsade kungens handlingsfrihet. När Albrekt försökte minska stormännens privilegier vände de sig till Margareta, regent över Danmark och Norge, för att få till stånd ett tronskifte. Detta ledde till det avgörande slaget vid Åsle år 1389, där Albrekt besegrades och tillfångatogs av drottning Margaretas trupper. Han hhölls fängslad på Lindholmens slott i Västergötland i sex år innan han frigavs efter fredsförhandlingar i Söderköping 1395. Efter sin frigivning ägnade han sina sista år åt att styra över sitt hertigdöme i Mecklenburg, där han avled år 1412 och begravdes i Doberans kloster.