Folktro & Sägner
Sägner och folkliga seder upptecknade direkt från bönder, torpare och berättare under 1800- och tidigt 1900-tal – skogsrået, näcken, bergtagning, signeri och gamla årsfester.
Nu så kommer julen
Nu så kommer julen nu är julen här
Gastar
Far tjänte i Släp och en gång skulle han skjutsa en herre till Vallda. Vid Prästabron fick far inte fram hästen. Han körde upp till en gård och höll där till klockan två på morron, då tuppa´ börja´ gala. Då försökte han igen, och då tog hästen ett skutt över bron. I detsamma flög något uppåt den lilla ån och riktigt skratta ! Folk sa, att det skulle vara gast.
Varulv
Det var en gubbe och en käring, som var ute och tog upp hö. Han gick bortom en höstack. Bäst det var kom en hund och bet i käringens röda kjol, och sen gav han sig iväg. När gubben kom tillbaka, talte hon om, att en hund hade varit framme och bitit i hennes kjol. Då skrattade gubben, och då såg käringen, att han hade röda trådar mel- lan tänderna. "Jaså, du är en marulv !" sa hon då. "Det bar bra att du sa det, nu blir jag av med mitt straff !" svarade gubben.
Skatter.
Det var en gubbe på ett ställe, som låg sjuk länge, innan han dog. De visste att gubben hade rätt mycket pengar, men när han var död, fann de dem inte. När han var begraven, var det ett barn där på stället, som sa: "Farfar hade fram- me så granna bokamärken och titta på". De frågade barnet, var han hade gjprt av dem sedan. Barnet sa, att han hade stoppat in dem i huvudputan. Då drog de sej till min- nes, att gubben hade sagt, att han ville ha sin huvudkudde med sej i kistan. De gick till prästen och talte om, hur det förhöll sej, och frågade, om de kunde få öppna graven, och det fick de lov till. De grävde och fick upp kistan, men som de fick upp locket, kom de inte längre, för det låg en orm ijämte. Då gick de till prästen, och han följde med dem till graven. Och han tog huvudkudden och / kom till dem med den. "Han hade satt vakt över sina medel", sa han.
Skatter.
De släppte fåren alla gemensamt i Äskatorps berg förr. En gumma hade sina får med, och hon var ute och titta´, om hon fick se dem. Då låg där långa rader med silverpengar. Hon tog upp ett par men la´ dem igen och gick hem och talte om det för mannen, och de kom dit bägge. Men bara de två pengarna, som hon hade tagit i, låg kvar då.
Skatter
Här bodde een gammal gubbe hette Kristian. Han gick och grävde efter guld, där han hade sett att det lyste. Men folk narrade honom, tände eldar och sa´ att det brann. Det var en gång de hade tänt här borte i berget. Då kom han ut och hade vrängt byxorna och skulle kasta en kniv i elden - men han fick inget, för de släckte, innan han kom dit.
Kyrkor och kyrkklockor.
Kyrkan skulle ha legat på slätten ovanpå Duvehed. Där låg stenar efter kyrkbygget till 1895; då blev hagen upp- odlad av värmlänningar, och då blev de stenarna bortkörda. Det arbetet, som blev gjort på dagen, det blev borte på natten. Till slut kom en klok man, en smålandsgubbe. "Kyrkan ska inte ligga här", sa han. "I ska ställa er någ- ra stycken på denna platsen en kväll och släppa en fjäder - och där I hittar den fjädern nästa morgon, där ska kyr- kan stå." Och koret skulle vara just där fjädern låg. Så fick detta heta Fjärås. Kyrkeklockan blev stulen av danskarna, och de skulle frakta henne på isen över Lygnern. Men isen brast, och klockan sjönk till botten utanför Tvättehallen. De blev lär- / da att de skulle lägga på ett par vita stutkalvar, och när de var två år, skulle de kunna dra upp klockan. Men de skulle inte få smaka något annat än nymjölk. I alla fall hade den ene stuten fått vassle en gång, och när de hade fått fatt mä kättingen i öglan och skulle till att dra upp klockan, slant den ene oxen. I detsamma sa det ifrån sjön: "Inga vallastutar drar upp mej."
Kyrkor och kyrkklockor
Det ligger en kyrkeklocka vid Tvättarehallen. De skulle gömma henne, ifall det skulle bli krig. I klart vatten ska de kun- na se henne. De talte om, att det var en som fött upp två kalvar med mjölk i åtta eller tio år. En gång hade en ko spjänt ut mjölken för pigan, och då hade hon hällt i vatten i stället för att fylla måttet. Men när de skulle dra upp klockan, slant den ene oxen på knä. Då sa´ det från klockan: "Dä ä inga vassblannekalvar som drar upp mej." Hon fick allt bli där.
Naturföremål.
I Brattås är en gång och en grotta, som de kallar Brattås stu- ga. Den var vi inne i, när vi var barn. En gång när det var krig, hade några karlar gömt sig där, för de ville inte gå ut i kriget. Fruntimmer bar mat till dem i byttor. (Har dock inte hört att de låtsades bara mat till kalvar, grisar e.d. 1) Kung Frodes sten. De har sgt att det är farligt att röra vid den. Knappnålskälla är en i Fjärås boretmot Gällinge. Den är som ett litet hål i vägakanten. Där tryter aldrig vatten, och det är kallt och gott. De har offrat knappnålar i den, men jag har inte hört att de botade sjukdomar där. Albertina talar även om Trollstöva i Brattås berg, varmed hon tycks mena samma grota som ovan kallas Brattås stuga.
Naturföremål.
Trollkyrkan här uppe i berget, där har bott troll för länge sedan enligt sägen. Men senare har folk haft den gottan till gömme under kriget. En del kallar samma grotta för Brattås stöva. Det skall gå en underjordisk gång från Trollkyrkan ut till lille Gällingevägen. Varp - det ordet känner jag inte till. Men här var en stenhög vid vägen till Förlanda. Sockerärte-Martin kallades en gubbe, som inte kunde räkna och inte förstod sej på pengar. Han gick och fiskade i en liten sjö, som heter Trin- ne bolle. En som hette Al var arg på honom för att han tog alla fisken. Han laddade sin bössa med järnsprik och skrot och sköt och träffade Sockerärten i ena låret. Det skedde de 4 juni 1904. VI hade en postbärare, som skulle / den vägen fram en stund efter - Ny hette han. Al uppehöll ho- nom en halvtimme; han bjöd honom på kaffe. Han hittade gubben sedan - han såg att han rörde sej, men när han kom fram till honom, var han död. Jag var med och hämtade liket. På den platsen blev upplagt ett runt röse; folk hade för sej att de skulle kasta någon sten på det, när de gick förbi, åtminstone var de flera gamla förlänningar, som gjorde det.
Föremåls språk.
1. Duveheds vällingklocka sa: "Herrgårds drängar, kom hem, I får sur välling å salt sell !" 2. De gamla förlandaborna hade bultavagnar och små hästar. Ibland hade de glömt att smörja dem. De hittade stora sniglar och kastade in dem i hjulet. När de körde uppför lid, skrek´ et i vagnen: "Vi hjälpoms åt, vi hjälpoms åt." Men när de körde nerför lid, sa det: "Var å en hjälper se navet kort å axeln lång."
Idrottslekar.
Julhalm hade vi, och nyårsafton förnyade vi den. Om tret- tonde bar vi ut den. Vi hacka´ korn - då satt vi på golvet och slog näsan i golvet. Så drog vi kävle och gick upp med marboklöva och rodde till Tyskland = smällde varandra med karbaser och spände spark; den som var säker, kunde göra illa vid kamraten då: Tämja stutar och spänna ner nyckeln. Tämja stutar kallade de och att de skulle ha träsko ! Känner ej daska Markus eller Bryta stubbar.
Umgängesformer
Ovanför Duvehed ligger två stenar, som kallas Stora nyrat och Lelle nyrat. Alla som arbetade på gården hade som folknöje att försöka lyfta dem. Magnus på Habacka, en gammal gubbe, kunde ta det stora nyrat mä store Vakte på nacken och brödfjädingen i munnen. Alla som var nya (i arbetet) måste med och lyfta på de ste- narna. Den stora var det inte så noga att klara, men den lilla skulle de orka ta. De var så släta, så det var svårt att få tag. Men den lille lyfte jag många gånger innan jag var ute och exercerade. Det var upp på slätten mellan bergen, de låg.