Folktro & Sägner
Sägner och folkliga seder upptecknade direkt från bönder, torpare och berättare under 1800- och tidigt 1900-tal – skogsrået, näcken, bergtagning, signeri och gamla årsfester.
Gasten
De sade förr att gasten blev sådana nyfödda barn, som togs av daga i hemlighet. Villkoret för att barnet skulle bli en gast var, att brottet ej uppdagades. Dylika fall kallades `gastonga`. När jag var mycket liten, var en bonde en gång i Håkälleskogen och skulle stjäla spinge eller töre, det vill säga sådant trä som användes att lysa med. När han skulle köra, var gasten där, så att han kom inte loss. Då bad bonden, att gasten skulle flyga och fara. Knappt hade han sagt det, förrän det bar av i en förskräcklig fart. Hästen hade inte förmått förut, när gasten höll.
Befolkningen
De hade det från gamla tider i Frillesås pastorat, att de alltid skulle ha "socknamärket". På bröllop eller begravningar kunde en säga till en annan, som han tykte att han inte kände: "Var ä di ifrå ? Du ä inte hemma här, för du har ju inte märket". Så tog han upp kniven och gav honom ett "snettane´ i pannan. En stöddig gubbe hette Eriksson uppe i Gällinge var på en begravning. Han sa: "I kanske inte tror att jag har sockna- märket ?" Han lyfte på hatten och visade ett snitt runt pannan uppe vid hårfästet. Det hade en av de gamle gett ho- nom på ett kalas. Det var mest så, att de gamle skar de unga.
Djur.
Jag har inte själv sett någon varg, men mina föräldrar hade sett vargar och t.o.m. björnar. Vargarna skulle till havet och dricka varje år; en gång gick de ut på isen och den blev landlös och drev utåt havet, och alla vargarna drunknade. (Har inte hört att tåget skrämde bort dem eller att de följde med knektarna till Danmark o.d.)
Djur
Vargar fanns här, när jag var barn. Då var det en häst, som gick i ett hägne; den rev vargar sönder, så han dog. Och det var många, som blev av med får. Det var på sommarn, som hästen blev fördärvad. Det var en torpare, som ägde hästen. En julhelg på 1860-talet sköt Anders Peter Svensson i Tom en varg nära vid vårt. Jag har aldrig sett nån mer varg än den. Jag har inte hört, att den vargen hade gjort något för- fång. Vet inte, hur det kom sig att vargarna försvunno.
Gastar
Deet var en karl från Högen i Förlanda. Han var på en auktion i Fotskäl. Då kom några ynglingar och ville slå honom, och han skulle springa sej till räddning. Då föll han i ån och drunknade. Sen sa´ de alltid att han gav nödrop om kväl- larna mot oväder.De hörde gasten, sa´ de.
Naturföremål
Många ungdomar gick från Förlanda en genväg över Brattås till Hällesjö (Helsjön) om midsommar. De badade i sjön och kastade små mynt i sjön. Jag var inte med och detta var före min tid. Var de sjuka, så blev de bättre, när de hade badat och offrat, för det var hälsovatten i den sjön. Jag tror att de hade flaskor och tog med sej vatten hem också.
Husdjurens sjukdomar.
När kratur blev lårskrockna, hade de bud efter en som hette Karl i Axtorp. Han vred det i rätter. Miste en ko dröpet, skulle de passa på när en sö släppte upp sitt och ta det och ge kon in. Rödsjuka - de samlade upp urin av kon och gav henne in.
Tomtar.
Tomtar stal från den ene grannen till den andre. Det var en gammal karl, som talte vid en tomte, som sa, att han skulle tagit så mycket till, om han hade visst (vetat) att det fanns pusta eller vila till. (Obs. Albertina såger tomte, ej tunte !)
Tomtar
Här i Äsketorps berg var fullt med tomtar förr. De har berättat, att de bakade på ett ställe, och då gjorde de sönder en bakgressla. De gick uppåt berget och la' den där, och efteråt, när de kom dit, var bakegresslan lagad. Då la de en bakekaka till dem i stället.
Sjukdoms- och dödsväsen.
På Bräckan har många sett en so, som släpar ett gam- maldags kobindsle med klave och ett par kedjor. En gång var det två fruntimmer, som kom åkande från Göteborg och hade ett bra lass. Hästen stannade. Då fick de se suggan i diket. Hästen blev så svettig. "Vi får spänna ifrån och leda hästen förbi", sa den ena. Men just då kom suggan upp på vägen och var lika stor som hästen. Men då satte hästen av i sken och i detsamma försvann suggan.
Sjukdoms- och dödsväsen
Spöken hörde jag talas om. En gubbe i Valleby hade varit vid kvarn och kom sent på hemväg. Han fick se en sugga med en hoper smågrisar uppåt Vallby. Han tänk- te: "Nu har la pojka slarvat och inte sysslat ifrå' sej, och suggan och griserna är ute." Men när han kom hem, var både suggan och griserna hemma. (Vet inte, att något särskilt skulle ha skett på den platsen, där suggan visade sig.)
Sjukdoms- och dödsväsen.
Vi blev skrämda för en svarter sugga som skulle gå från Limmanäs till kyrkan och ner i Prästakärr om kväl- larna. Hon hade en länk efter sej, man kunde höra hur den rasslade. Det var spöke efter någon som hade blivit mördad eller hade dött på Bräckera. Det skulle ha skett vid Supar-ala - där de brukade stanna och supa en stund när de körde lass och kom från Göteborg. - I min barndom skrämde de oss så för den svarta suggan.
Gastar
En gast höll till på vägen till Tostared. De talte om en kvinna, som gick på vägen där i sänkan och skulle upp till affären; det var sent en kväll. Då fick hon nånting på sej; det kändes liksom en hand på var sxel och hon kände något ludet först vid ena kinden, sedan vid den andra. Hon sa: "Ä dä Gud eller Skam, vem dä än ä, så låt mej komma vägen fram !" Hon började frysa och blev så matt, så hon blev tvungen att sätta sej vid vägkanten. Hon fortsatte ef- ter en stund, och när hon gick tillbaka hem senare, såg hon ett ljuse på vägen.