Folktro & Sägner
Sägner och folkliga seder upptecknade direkt från bönder, torpare och berättare under 1800- och tidigt 1900-tal – skogsrået, näcken, bergtagning, signeri och gamla årsfester.
Mara
Hästarna stod svetta i stallet ibland på morgnarna så att det lackade av dem. Då hade mara ridit dem. Ett litet träkors med nubbar och spik i sattes över dem. Mara skulle inte kunna rida dem då. Men det hän- de allt ändå, att hon hade varit åt dem. Mara var som ett ludet djur. Hon red folk också. Alla röd- håriga skulle ha mara. Det var ett tal. De visste inte om det. Om en satte en lie över hästen, så fastnade hon på den om hon inte såg den.
Läkekonsten
Skabb var någon smörja som satte sig mellan fingrarna. Sådana som fått skabb kom till kopparsla- garna i staden och ville ha hjälp av dem. - En koppar- slagare fick inte skabb. - Kopparslagaren hade ett bläs- kar, i vilken han kylde av kopparn. Skabbiga personer fick vatten ur det karet och tvättade sig med. När de hade tvättat sig, gick skabben bort. Många gånger kom folk till far och fick sådant vatten. Jag minns särskilt en fru, som kom in i verkstaden och hade ett litet barn med sig. Barnet hade fått utslag på kroppen. Hon hade full en butelj med vatten. Hon bad att vi skulle hålla buteljen för myn- ningen av blåsbäljen och blåsa. Det gjorde vi, och så tog hon vattnet med sig hem. Det skulle hon tvät- ta barnet med. - Det var särskilt bra att blåsa / vid en kopparslagarehärd. - Förekom också att perso- ner kom och ville ha filspån, som de skulle ha till bot för sjukdomar. Kolera tog inte heller på kopparslagare. Av hörsä- gen vet jag, att folk var till kopparslagare och fick en bit koppar att hänga om halsen, för att inte kolera skulle rå på dem. Ute efter Karlstadsvägen stod en tall. Den var de och ###### i, när de fått tandvärk och bölder. Smeden blev garvad av rök, så det var inga smitto- samma sjukdomar som bet på honom.
Läkekonst
För tandvärk minns jag, att en skulle ta ett fingerben av en död, så skulle en sätta det mel- lan barken och veden på en tall och läsa: Räsen ut och räsen in, i ben och skinn. Gå bort, gå i tallen in.
Stöpning
Det fanns en gumma i staden som bota för one bette. Hon stöpte också över barn, när det blev något ont med dem. Men hon fick smyga sig till detta, för hon var rädd för att doktorn skulle få tag i det. Att stöpa med bly (stöpa). Avsikten med stöpningen var, att en skulle se efter var den sjuke hade fått det onda. Men det skulle allt göra gott också. Mor hade varit med flera gånger. Och det var ingen konst att stöpa. Gumman hade en liten järnslev med sig. I den lade hon blyet och lade i varmen, så att det smäl- te. När det var smält, så tog hon en skål med vatten och ställde på den sjukes bröst. Så tog hon en bröd kaka med hål i och höll över skålen. Så lät hon blyet rinna genom hålet, så att det kom i vattnet. / När allt blyet var i vattnet, lade hon stöpsleven och ka- kan åt sidan och så ställde hon sig att mumla och se på krumelurerna som var i vattnet. Sen fick den sjuke förordning på vad som skulle göras. Det kunde vara så, att gumman tog en trasa av den sjukes kläder, hår och naglar. Sen gick hon åt skogen eller vatten och lade ned det. Vattnet som hon stöpte i slog hon under golvet. Blyet tog hon tillvara, för det skulle användas för samma ändamål en annan gång. Det var större tro på sådant här, än vad doktorn kun- de uträtta.
Engelska sjukan
I Tösse bodde en prästfru, som kunde bota för engelska sjukan. Hon var mycket anlitad här i staden. På den ti- den var barnen så mycket utsatta för den sjukdomen. Prästfrun hade en slags smörja, som man smörjde benet med. Linnet, som barnet hade på sig, fick inte tvättas. Det skulle brännas upp. Så fanns det gummor ute i socknen, som de var till med barnen, när de hade fått engelska sjukan.
Frimurare
Folk var rädda för frimurare. Gammalt folk i sta- den hade fått den tron i sig, att frimurarna lockade till sig människor och skickade slaktade till "hund- turken". Han skulle äta sådant kött för att han skul- le bli som människor. - Hundturken hade rompa som en hund. - En frimurare hade det så hemligt, att han inte fick tala om för sin egen maka, vad de hade för sig i logen. Om han talade om det, så skvallrade det på hans bild som hängde i logen. Och då fick han inte leva.
Naturföremål
På "trollholmarna" finns det "jättegrytor". Det är som svarvade grytor i berget. Det var en sägen, att jättarna begagnade dem. Det bodde jättar ute på de holmarna. Men när de fick höra kyrkklockan, så flyttade de därifrån. Klockornas klang var oljud för dem. - Dn ene av jättarna hette Torkel och den andra Fogde.
Skatter
Det var en gammal sägen att i Näsviken skul- le ligga en kittel full med guld. När vattnet låg stilla och himlen var molnfri, så blänkte kitteln på sjöbotten. Det skulle vara någon från trakten här som under ofridstid dolt denna skatt där. Många var där och sökte efter den och fick upp den till vat- tenbrynet. Men då kunde de inte hålla tyst, och då blev kitteln så tung att han sjönk ned till bot- ten igen. - Di sa, att den kitteln var förtrollad, för den skull så gick det inte att få upp den. Minns många gamla som önskade, att de skulle ha den skat- ten, för då menade de, skulle de inte behöva göra något mer i sin tid.
Skatter
Vid södra änden av Näsåsen åt Näsudden till finns en håla som kallas kettelshåla. Här skall en kop- parkittel ligga. Den är full i pengar. Sju sambröder var där en gång och skulle ta upp den. De hade den vid ytan, men just som de hade den och skul- le ta den i båten var det någon av dem som pratade. Då gick det ena örat av kitteln, och han försvann i vattnet. Folk påstår, att de sett, att det glänst i kitteln vid blitt väder. Inen har rått med att ta upp den. Di påstod att havsfrun hade fått makt över den.
Offerkastar.
Kast där särskilda händelser tilldragit sig. Vid Mörtebol i Tösse socken vid en gammal smedja fanns ett vål. Det var redan borttaget i min barndom men min far kom väl ihåg det. Där kastades en sten eller pinne, då man gick förbi. Den högen kallades för vål. På den platsen skulle ett mord ha skett. Det var den gamla sägnen. Det var mest sten som kastades. Att kasta (kaste på vål). Om kastandet hade någon verkan, vet jag inte. Men en sten skulle kastas för att ett brott hade skett där. Det var att kasta sten på en dålig människa. Men kastade vid vilken tid på dygnet man än passerade. Endast på bortvägen. Platsen ligger en fjärdingsväg utanför Åmål.
Kasthögar
Strax intill landsvägen i Tuvedalen fanns en sten- hög i min fars ungdom. När de for förbi där så gick det inte an än att kasta en sten eller en pinne på den högen. Om en kom nattetid och inte gjorde det, så kunde en bli stängd av sådant en ite ville se. Men en skulle kasta där om dagen också för att en skulle vara säker. Eljest kunde selpinnarna hop- pa ur, ena hjulet falla undan eller fick en annan otur. - Det hade varit slagsmål där, och en blev liggan- de ihjälslagen. - Högen kom bort.
Kyrkor
Min far (f.1816) hade hört en sägen, att inte folk här kunde förlikas, när de skulle bygga kyrkan. Den ena parten ville ha henne stående på en plats och den andre på ett annat. När de inte kunde enas, så beslöt de att di skulle spänna ett par oxar för en stock, så manade de på oxarna. Ock där de stan- nade första gången skulle kyrkan stå. De gick inemot sjön och där byggdes kyrkan. Både kyrkan och klockstapeln byggdes av trä. Hon skall ha stått på samma ställe som Åmåls ödekyrka nu står.
Stadstraditioner: Stadens handel med landsbygden.
Jag frågade fabrikör Andersson, om han kände till något rörande stadens tullar och den avgift, som där erlades, och berätta- de han följande. Såsom liten pojkvasker fick han ofta för sin moder springa ärenden från Lane Ryr och till staden, och då passerade han all- tid öster tull. På denna tid var emellertid bommen borta, men stolparne, som uppburit bommen, stodo kvar på ömse sidor om vägen. Tullavgiften kunde han icke komma ihåg, men han minns, att han hört att alla gående voro befriade från tull liksom det, som de buro med sig, då däremot alla åkande och det, som de medförde, var belagt med tull.