Folktro & Sägner
Sägner och folkliga seder upptecknade direkt från bönder, torpare och berättare under 1800- och tidigt 1900-tal – skogsrået, näcken, bergtagning, signeri och gamla årsfester.
Julafton
Kreaturen skulle ha havre och hö om julottan, men först och främst om annandag jul på morgonen. Man talade om för julen att det var julotta eller annan- dag jul. Så lagade en till deg och lade "orsten" i. Så "la en i nô mer". Degtullarna gavs åt korna. De skulle bli friska då kommande år. "Dyvelstreck" användes och så var det något som kallades "bäverjälm."
Trollkunnig person förflyttar sig genom luften.
En skämtsam berättelse har jag också hört berättas om en österbottnisk gumma, som hade glömt sig utan matkryddor till jul och varsnade detta, först när julbordet dukades. Nu blev det brådska för gumman, och goda råd voro dyra: julkryddor skulle det ovillkorligen finnas, och annan råd återstod gumman inte än att i flygande fläng göra en resa till Stockholm; på närmare håll fanns troligen inte. Gumman gav sig i väg och gjorde resan på tio minuter. Tre kyrktorn och sju fartygsmaster ramponerade hon på sin brådskande färd, men julkryddor fick hon nog hem.
Orenhet i fatet, tomten flyttar
Det var på ett ställe en tomte, som alltid bar så mycket åt bonden, och för den skull hade bonden alltid ett fat gröt åt honom till julen. Men så en gång hade bonden en ny dräng, och han tyckte, att det var skada på den goda gröten, och åt upp den själv och bestyrde i fatet. Drängen låg sedan på lur för att se, vad tomten skulle säga. Sedan när tomten kom och skulle äta som vanligt och såg, vad som var i fatet, sade han: »Sju mil och sju skyl och sk-t i maten likaväl», och sedan bar tomten aldrig mera något till den gården. Det som tomten sade, har blivit till ett ordspråk, som man använder, då man har fått dåligt betalt för sin möda.
Juldagen
Det var vanligt att bönderna i en gård kapp- körde hem från kyrkan juldagen. Den bonde i gården som kom först hem fick först skör- da in under året. Då man for till kyrkan om morgonen lyste man sig fram med bloss. Det var stora tjärvedsluntor som brann. Även gående hade sådana bloss att lysa sig med och dels för att skrämma odjuren. När man kom fram till kyrkan brukade man släcka blossen genom att sticka dem i snön. Ottefodret bestod av fint hö, havre och ha- vernecker, så kunde de dela till julen några bitar av julmaten från julbordet. Hästen fick brännvin på havern för att han skulle springa raskt den morgonen.
Intervju med Karl Fjellberg (f. 1879)
Intervju med mjölnaren Karl Fjellberg, född 1879. Inspelningen genomfördes 1958 av Richard Broberg i Brunskog.
vårarbete.
Jag mins att mor gömde bröd från julen. Detta gavs åt hästarna, när en började ploganden om våren. Den dagen lagades det iordning litet bättre mat än van- ligt. Det kallades för "plogbeten". Om en glömde bort att så en fläck, så skulle det vara tecken till att en hade sått för sista gången. När en hade slutat att så, hängde man upp så- korgen i spannmålsboden, för han skulle vara där som en hade säden. Jag vet allt att det fanns de som inte ville ta bort all gödseln i gödselhögen. De lämnade en klick för att det inte skulle bli tomt. Om en hade något, så fick en något också. Man sådde när jorden var tjänlig. Det brukade bli efter mitten på maj, så att en hade färdigt till Urbanus.
Lucia
Till lussemorron gjorde de i ordning mat kvällen förut, åt tjänstefolk o så där. De bredde smör på halva kakor med ost o sovel på. Slaktat hade de också gjort så de hade slaktmat, stora korvar, potatiskorv o blodkorv, o rev- bensspjäll. Men dukat bord som alla satt vid var det inte alltid, det var inte så noga som till jul, men det var som en extra förplägnad. Och även djuren skulle ha lite bättre. Ljus stöpte de också till lusse, tregrenaljus skulle det vara / på bordet både till lusse o jul. Julljusen skulle alla vara tjocka o riktiga, men så stöpte de dankar också som användes i det dag- liga arbetet under året.
Vårarbete
Bruna bönor skulle sås på Beda-dagen. Och lin på Urbanus- dagen. Och för längre tillbaka sen gick gubbarna ut tidigt då i bara skjortan o sådde linet, då skulle detta bli långt o "rektit". Min mor o mormor tala om att bröd skulle gömmas från jul till vårarbetet börja, då skulle de äta av det, för det var särskild kraft i det brödet. Mor o mormor var från S. Råda. Det var en hög med bröd som skulle ligga på bordet över hela julen o gömmas sen, sa' / mormor. Det är troligt att det var detta bröd som gömdes till våren. Men det vet jag inte säkert, ty detta var före min tid.
Annandag jul
Jag har själv varit med och ridit staffans skel. Nu kommer jag inte ihåg något vidare av visan, för den har jag knappt tänkt på på femti år. Staffan var en stalledräng, han vattna´ sina fålar fem, alltför den ljusa stjärna. De två de voro röda, de sprungo utan möda. De två voro vita, de voro vandra lika. Den femte den var apelgrå som Stefan själv red ut uppå. / Kom gossar, låt oss lustiga vara, en gång jul om året hava. Allt för den ljuse stjärnan. Här kommer far med glaset, med glaset, han skänker oss hela kalaset. Allt för den ljusa stjärnan. Finns här någon flicka fin, hon öppnar genast sitt äpplaskrin.
Lucia.
I min ungdom förekom att en kvinna klädde ut sig till "lussebrur". Hon skulle vara vitklädd med krans i håret. Tända ljus i kransen. Det var inte mycket vanligt bland allmogen, som jag kan minnas. Men desto vanligare var att man gick upp i otta den morgonen och satte sig till att äta. Somliga gick ut på vedbacken, tände upp en eld och högg ved. Fläsk, kött och korv åt man, så kom brännvinet fram. Brännvin skulle man ha i var stuga den morgonen. Man skulle "supa in jula", som det het- te på den tiden. Man gjorde en brasa i spisen, så att det blev ljust och varmt. Kreaturen fick hö. När allt var överstillat, så gick man och lade sig en stund för att vila.
Vårarbete.
Det låg en mask i jorden med sex ben. Det var no- ga att titta på den. Man skulle se på benen. Om de främsta benen var längst så skulle man så tidigt. Om de mellersta var de längsta skulle man dröja litet och var de bakersta längst så skulle man så sent för att få bra skörd. Masken var gråvit med svartaktigt huvud. När hade sett "såär- la" på backen, så var de trygga att så. Den 16, 17 och 18 maj hölls av de gamla att vara den bästa såtiden. Ingen ville börja att så på aftonen. Man började alltid att så på förmiddagen. Började man om aftonen mognade inte säden. Om julen lade man ned bröd i "såbingen". Det åt man av när man skulle börja ploganden.
Annandag jul
Då skulle de môka. De skulle inte hyfsa i föjset på jul- dan. Då skulle de upp rysligt tidigt på annandan, annars kom andra och môka. De kunde gå närapå mittnattes hemi- från. Det var nog egentligen bara för att tigga brännvin. Fick de inte det bar de sig så illa åt. De kunde häva in gödsel istället för att ta’ ut och var de arga gick de inte in alls. An- nars gjorde de det nog så punktligt. Så var det till och gå in och bli undfägnade. det var nästan bortlagt i mina barnaår. Staffansriddara for på annandag jul. Då sjungde de: Staffan var en stalledräng, han vattnar sina fålar fem. Så skulle hästa dricka i ett undrinnande vatten. Det skul- le vara någon sorts tur och trevnad med det och så skulle det vara till skydd för sjukdomar.
Lucia
Min far sjöng denna visan om Lucia, men jag minns bara första versen: "Lucie vår, Lucie vår, nu firar jag på säng, när den går bort, då vill jag dö, ej längre vara till." "Lucia" kom på morron o bjöd på kaffe, de var ett par, tre stycken i sällskap. Lite utklädda var de då, "lussebruden" var lite grant utklädd. Kreaturen skulle ha en havranek då till lusse liksom till jul. Tidigt på lusse- morron skulle de ha den. Det var en viss dag, som de / hade märke på, den som då var först oppe av grannarna o gjorde ett slag på logen på säden, den var "nummer ett." Men jag törs ej säga säkert, om detta var på lusse.