Folktro & Sägner
Sägner och folkliga seder upptecknade direkt från bönder, torpare och berättare under 1800- och tidigt 1900-tal – skogsrået, näcken, bergtagning, signeri och gamla årsfester.
Skogsväsen
Det hände att "skogsråa" skrämde hästarna, så att man inte fick fram dem efter vägen. Det var särskilt far- ligt på skogarna. Mellan Kasenberg och Avelsäter i Värmland finns en stor skog, där blev de ofta stående på vägen i forna dagar. Och detta slyldes på "skogs- råa". Hon kunde sätta sig bakpå åkdonet, så att inte hästen orkade dra.
Skörd
När de hade kört in det sista lasset, så skulle de skynda sig att stänga portarna, innan hästarna hunnit stanna. Då blev det välsignelse med skörden. Det stod alltid ett par man färdiga att stänga portarna.
Vår- och hösthalvåret
Vallborr naddar var på framtiden. Det var kalla och blåsiga dar. Göja var ute och reste sin skinnkjortel. Det snö- ade. Det var visst i februari. Den tredje torsdagen i Tor skulle de lägga sig vid dagsljus.
Stadstraditioner: Svenska städer och stadsbor.
Följande var ett gammalt tal om Åmålsborna: "I Åmål är alla fiskare, utom borgmästaren, för han stod på bron och metade". - Bönderna kallade åmålsborna för "kaltringar" och staden för kaltringlan- det. Eljest hette också staden "den lelle go matstan". Det har varit tider som staden har stått sig bra, och så har den fått detta namn. Det var mellan det att krigen härjade staden. Karl Johan var i Åmål. Borgmästaren hade byggt ett nytt grant hus åt sig. När Karl Johan kom mitt för det huset, så stannade han hästen och beskådade huset och sa- de: "Ändå något". Sen har det ordspråket varit - "ändå något, sa Karl Johan, när han fick se Åmål". Om västgötsstäder hade följande ramsa: I Skövde och Hjo / Där alla tjuvar och skälmar bo: och i Skara vill de också vara. II. Stadedelar, kvarter, gator och deras invånare. Staden indelas i kvarter. Vart kvarter hade sitt namn, t.ex. kvarteret Mantua, Örnen, Saturnus o.s.v. Andra namn än dessa har jag inte hört annat än t.ex. "den västra delen av staden, östra delen etc. Hela staden låg så att säga i en håla. Utomsocknes brukade därför säga åmåls hôla, när de talade om Åmål. - Den östra stads- delen låg öster om älven, och den västra väster om den- samma. Gator avgränsade de olika kvarteren. -Den förnäm- sta stadsdelen var den östra, för där bodde borgmästa- ren och flera storpampar. Där fanns rådhuset och kyrkan sedan gammalt. Stadens utveckling stod mest stilla ända fram till mina pojkår. När Bergslagsbanan var byggd så kom folk inflyttande. Det var järnvägare, dels verkstadsarbetare (många av rallarna) samt den åkande personalen. Förut var just ingen annan inflyttning än hantverkargesäl- ler / och lärlingar, pigor och drängar, som tjänade när herrskap och hantverkare. -Bönderna voro inte nog fina för sta- den, och stadsborna inte mycket värda från böndernas sida. Det fanns stadsbor med jordbruk, men de voro i al- la fall stadsbor. Förstäder utanför den egentliga stadsbebyggelsen fanns in- te. Den förnämligaste delen av staden var utefter torget. Där bodde många av gräddan i staden, såsom borg- mästaren och Åbergare. Och ena hörnet av torget kal- lades alltid för "herrskapshörnan". Hantverkarna bodde där de hade sina butiker och verkstäder och så även handlande. Utefter staden bodde en och annan arbetare. Löst folk, så- som tattare, hade vi inte boende här. De bodde på andra trakter i Dal, t.ex. i Rölanda socken. Men tattare häl- sade ofta på i staden. Då höll de till på skoja- rebacken. När luffare kom till staden, så fick de ta sitt natt- logi i finkan. Var just inga i staden som ville hysa / sådana. Zigenare bodde i tält utanför staden på den s.k. "skojarbacken". "Zigenarpack" kom det ju rätt så ofta. De gick i staden och spådde. Så hade de föreställ- ningar i tältet om kvällarna. Om en hantverkargesäll kom, så fick han vara i sta- den två dagar. Om han inte fick arbete i staden på dessa dagar, så måste han lämna staden. Mästarna skulle hysa gesällen och ge honom mat. Han fick gå till mästare av samma skrå som han själv tillhörde. När han lämnade staden skulle en lärpojke följa honom och bära hans ränsel utanför tullen. Gårdfarihandlare tog in på gästgivargården och hos familjer i staden, som var dem väl bekanta. Bönder tog in hos vänner och bekanta i staden. Varenda dag och kväll var det slagsmål med pojkarna från elementarläroverket. De som gick i läroverket fick heta fåreben och vi andra paltar. Om kvällen kunde det vara slagsmål till den grad och så spela- de de varandra spratt. Pojkarna hade daggar med snöre och blykluns att slåss med. De mindre poj- karna / var inte med. - Polisen fick allt ta itu med pojkarna ibland. Men då sprang de sin vägen som lusen för tum- men. Kvarter användes även i betydelsen "tillhåll, logi". Natt- kvarter = logi över natten. Bondkvarter kunde den gård få heta, där bönder hade sina hästar och vagnar. "De har bondkvarter" i den och den gården.
Sagor och sägner. (D.U.F.)
Djävulen skulle vara med och skapa hästen. Han bad att få sätta ögonen på hästen. Gud ville pröva ho- nom och lät honom göra det. Men det bar sig inte bätt- re till än att djävulen hade satt ögonen på innersidan av benen. Då måtte Gud ta bort dem och sätta dem på huvudet. Men än idag har hästen märken på benen efter dem. Det är blemer som ser ut som ögon. När Gud hade skapat kvinnan, så lade han ut två liar, en kort och en lång. De som gick över den korta lien fick en kort "fetta" och de som gick över den långa fick en lång. När kvinnan skulle ha på smörjan till skäggväxten, så hade hon den på fingrarna och skulle kleta på. I detsamma hon skulle göra det, så blev hon rädd och tog sig mellan benen. Så då blev skägget sittande / där i stället för på hakan. Aspen skälver, för att det kors, som Kristus fick bära med sig till Golgata, var taget av en asp.
Legender.
Jerusalems skomakare gick världen runt med en lestknippa på ryggen. Han måste vandra stän- digt. Det hade han fått till straff av vår Frälsare, för att han nekade att bära korset åt honom. På lestknippena hade det växt fullt med mossa, sådan mossa som växer på granarna i skogen. För Herrans länge sedan så hade folk sett ho- nim i Östbybackarna. Det tala de gamle om. Då bar han också alla de skopar han hade slitit ut.
Hemmet.
Matordningen i hantverkarhemmen omkr 1860-talet. Kl. fem på morgonen var alla i familjen uppstigna. Kl. sex skulle en vara i verkstaden. Efter uppstigningen drack en môrakaffet. Då doppade man vanligtvis hårt bröd i kaffet. kl. halv nio kom jungfrun el. annan familjemedlem med matbud. Då gick en in och åt välling, smörgås, salt kött eller en sillbit att bita i. - Brödet var tunnbröd. Vällingen var för det mesta kokad av vetemjöl, men som ombyte kunde en få havregrynsgröt någon gång. Denna måltid benämndes frukost. Kl. 11 kom de med kaffe till verkstaden. Då drack man slätt kaffe (: kaffe utan bröd). Detta kal- lades för mellanmålskaffe. Och det var endast vintertid. Sommartid tog en kärnmjölk med / sig el. vatten, så att en hade att dricka vid den tiden. Vid ett-tiden åt en medda. Bestod av oskalade potatis, kötträtt, såsom kokt kött el. korv. Eller fick en fisk eller sill. Mjölk eller dricka el. kallskål att skölja ned maten med. Kallskål bestod av sirap och dricka, som man doppade hårt bröd i. Detta kallades för medda el. meddasmål. Kl. 5 fick en kaffebud. Då fick en kaffe, smör- gås och salt kött. Det var aftonval. Kl. åtta åt en kväll. I vanliga fall bestod kvälls- maten av vattengröt (vassgröt) och mjölk samt krösmos (lingonsylt) i mjölken. Kunde också ta en liten smörgås. Benämningen: Kväll, äte kväll. Om lördagskväll fick en risgrynsgröt. Söndagsmor- gon kokade man upp mjölk och åt till den över- blivna gröten.
Husligt arbete.
Någon gång hände det, att mor hade gömt ihop grädde och kärnade smör. Innan hon började kärna, så lade hon en kniv på locket. Om det dröjde med smöret, så tog hon tre saltkorn och lade i kärnan. Det bådade inte något bra, om brödet blev bränt. När jästen lades i karet så skulle alla hushålls- medlemmar stå kring karet och skrika till i detsam- ma som han hälldes i. Det skulle bli väljäst och god dricka då. När trådarna gick av, så lämnade mor vävstolen en stund. Sen gick hon dit och knöt ihop dem och började väva igen. - När det var "kyrkedag" ville hon inte väva, för det var otur sådana dagar.
Födelsedag och namnsdag
Nuförtiden firas särskilt födelsedagarna. Det börja- de bli mera allmänt i början av 1900-talet. Under förra världskriget, när folk fick mycket pengar, så tilltog detta bruk. Det blev ett slags nöje att vara med och fira. Hos herrskapen förekom det av gam- nalt att namns- och födelsedagar firades, men hos allmogen var det inte så vanligt. Förr var det allt namnsdagen som var de viktigaste. Den kom en bäst ihåg, för den stod i almanackan. Nu är födelsedagen den viktigaste. Man firar den privat i hemmet med kaffe och tårta. Men mycket ofta händer att vänner och bekanta skramlar ihop och köper en present och överlämnar. Alla hushåll som lämnat till presenten följer med och uppvaktar. Det skall ske som / en överraskning. Så då försöker en att hålla tyst med den tilltänkta firningen - samlas om kvällen och kom- mer i samlad trupp. Är prästen med, så håller han festtalet och överlämnar presenten. Man klädde inte ut sig. Skulle man bort och fira, så tog man på de bästa kläderna. "Namnsdagsplakat" förekom. Sådana begagnades i min ungdom. De var försedda med namn och text på vers eller prosa. Den som målade eller ritade bre- vet skrev texten. Fanns sådana i staden, som en kunde få beställa av.
Umgängesformer.
Födelsedagar och namnsdagar firas mycket i sta- den nu för tiden. - Men bland den enklare klassen är inte bruket så gammalt. För en 30 år sedan var det knappast brukligt. En och annan 50-åring kunde kanske firas, men nu firas snart sagt alla 50- åringar bland alla klasser. Vissa namnsdagar var mer ihågkomna än andra. T.ex. Anna och namnsdagarna i d.s.k. "fruntimmersvec- kan". På manliga sidan sådana namn som Karl, Oskar, Vilhelm o.dyl. Namnsdagen var mest ihåg- kommen. Nu är födelsedagen den viktigaste. Man brukar samlas - d.v.s. släktingar, vänner och bekanta - och gå till den som fyller år och upp- vakta honom den dagen han fyller år. Bland mera högtstående personer brukas det mera så / att var och en uppvaktar för sig. Föreningar o.d. uppvakta genom en deputation. På kvällen eller någon dag efter bli de uppvaktande bjudna på kalas. Om man t.ex. ville fira fars eller mors namn eller födelsedag, så gjorde man sig före och satte fram den bästa stolen till bordet och så bjöd man på namnsdagskaffe el. om det var födelsedag - födelse- dagskaffe. Då lades duk på bordet och så kunde man fästa någon myrtenkvist i duken vid kaffekoppen. Så brukade en hurra den som fyllde år. Särskilt noga var man med att hissa barnen.
Stadstraditioner: Nöjen. Umgängesformer.
Om sommaren var stadsungdomen ute här och var och roade sig. Det var dans bort på logar om lördags- och söndagskvällar. Somliga bönder hade stora rum och där kunde man få dansa. - Kortspel förekom bort i backarna. Här och där låg något kortspelslag. De som hade rodd- eller segelbåt brukade fara ut på sjön om söndagarna. Då tog man kaffe och bröd med sig. - På Galgåsen fanns en kägelbana. Där var också ett tillhåll om helgerna. Sociteten var ute och "åkte promenad" eller de tog en promenad till fots i stadens omgivningar. - Det fanns ingen organiserad idrott eller sport. Men det låg i, att pojkarna skul- le kappspringa, hoppa höjdhopp och längdhopp, ha dragkamp, gå balansgång o.d. Man hade små täv- lingar i sådana ting när pojkskockar träffades. / Vintertid roade man sig med kälkbackåkning. Bac- ken uppifrån kyrkan och ned till torget var en bra kälk- backe. Där åkte både barn och ungdom. Det var inte så strängt den tiden. Man åkte hur som helst på ga- torna. Det var bara hästskjutsar man måste väja för och gångare. Man nöjde sig inte med bara käl- kar utan man drog med sig #######. PÅ en sådan kunde en åtta tio personer åka. - Skolbarnen hade snöbollskrig. Det blev heta drabbningar, när fåreben och paltar råkades (fåreben = elementarläroverkets ungdomar. Paltar = folkskolans). Det var ju ett ständigt krig mellan dem. När viken låg frusen gick man på skrodskor. Herr- skapsungdomen hade sina skridskofärder - endera i par, pojke och flicka eller flera i sällskap. Men de blandade sig inte med det sämre folket. Många övade sig och voro skickliga att gå på skridskor. Man gick upp figurer eller namn. Ett hjärta var med det lättaste att gå upp. Även ungdom från omkring liggande landsbygd / kom med sina skridskor. Men de voro meredels för sig själva. Det gick inte riktigt bra att förlikas. Stadsungdomen höll sig för bättre än landsungdomen, voro mera uppsträckta och kunde föra sig bättre. Herrskapen gjorde slädparti. När isen låg körstark på Vänern hade de slädparti till Värmlandsnäs. Där fanns många stora herrgårdar och på den tiden bodde stormän på dessa herrgårdar - Liljehöök, Uggla, Bratt m.fl. Och det var de finare herrska- pen här i staden som hade slädparti till någon av Näsets herrgårdar. Kunde vara en 25 stycken i sälskap - d.v.s. 25 slädar. - Hästarna voro utstyrda med vita, virkade täcken. Långa tofsar på täcket. Det var glest virkat. Täcket räckte ända fram i släden. Kallades slädnät. En bjäl- lerkrans på vardera sidan om hästen. Det var ###- bjällen - somliga hade gula ###bjälen andra vita. Det lät nästan som musik på avstånd, för det var olika klang i bjälrorna. Selarna voro väl putsa- de, så att det blänkte i dem. - Hela familjen / var med. - Så hade man skjutskar med. En del patro- ner hade egen kusk. - Man hade s.k. familjesläde med två hästar för. - Många av de "större" hade hästar. Patron Ha#### hade många hästar. Ibland hade de slädparti till någon herrgård eller till något bruk på Dal. Det var grant att se, när de svängde runt torget eller när den långa raden kom gatan fram. Pojkar och flickor gick ihop och hade kalas om lördagskvällarna. De hyrde ett rum och dansade i. Kyrkvaktare Jansson kyrde ut. - Herrskapen hade sina baler för sig, hantverkarna för sig och de som sämre var för sig. - Drängar och pigor som tjänade fick inte vara med. Drängarna kallades för knölar. Men drängarna gjorde baler och bjöd pigoirna och tvärt om. / Sista sidan är berättaren J.G. Svensson född 1861 i Åmål. Uppgften rör tilltal. Umgängesformer. Kom inte ifråga att en skulle ha sagt du till far och mor. Dert skulle ha uppfattats av dem som elakt, och en hade fått en örnyp i värsta fall av #######. "I far och mor el. mamma och pappa" skulle det vara. Nuförtiden hör en inte barnen säga annat än "du" till sina föräldrar. I finare familjer hör en dock, att barnen ännu säger "mamma, pappa" eller "mor och far". Det skall allt vara finare att säga mamma och pap- pa än att säga "du".
Tilltal.
Både "I och Du" förekommer som tilltalsord till föräldrarna. Äldre barn säger i regel inte du utan "I". Om man tilltalar båda föräldrarna på en gång, säger man "I". De yngre barnen säger i regel "du" till mor och far. Numera är "du" vanligast. Men det är yngre än "I far o mor". Nu är det lika fint att säga du som "I". Det är ingen som tänker på det.
Tilltal
Nuförtiden (1940) tilltalar barnen sina föräldrar med du. Det är vanligast. Men även far, mor och I före- kommer. Det är de äldre barnen som använde dessa ord. Du är yngre i orten. I min barndom förekom inte att barn sa du till sina föräldrar. Det var mor, far och I. Barnen höllos strängt på den tiden. Under 1900 har tilltalsordet du blivit mer och mer allmänt av barnen. Det gäller alla samhällsklasser. Hos de s.k. bättre (herrskapsklassen) använde barnen far och mor el. mamma och pappa mera än du, men hos "de sämre" är det i regel du.