Folktro & Sägner
Sägner och folkliga seder upptecknade direkt från bönder, torpare och berättare under 1800- och tidigt 1900-tal – skogsrået, näcken, bergtagning, signeri och gamla årsfester.
Häxor och trollkarlar
Här troddes det att finnarna var trollkunniga och att de kunde mer än andra. Så snart det var fråga om en "finngôbbe" el "finnkäring" så kunde en inte vara säker för trolldom. En del kunde mera å en del mindre. Varje finne var något trollkunnig, men var- je trollkunnig person kallades inte finne, för det fanns andra som fick lära av finnarna. Om en kän- de på sig att någon trollade på en, så skulle en ta av sig ett plagg. Då gick det inte för den som trollade. Med trolldom togs mjölken från andra. "Trolla" fick de lära av den onde. Men det fanns en bok som heter ”svartkônstbok”. I den kunde en få lära. Sådana böcker har allt funnits här i socknen.
Kyrkogrim - kyrkrå m.m.
Det var en so som spökade i staden. Det var i min fars tid. Den kallades av folk för kôrkesoa. Hon skulle mest hålla sig vid kyrkan. Detta väsen uppträdde som en so. Han skulle vara mycket stor och svart till färgen. Ibland hade han grisar med sig, och de var svarta de med. Hon visade sig om det var oordning på något stäl- le. Det skulle vara ordning och reda i hus, hem och verkstad, eljest fick en med henne att göra. Smeden Malmsten hade mycket ont av kôrksoa. Efter honom härmas ännu i dag: "Psaltan och harpan", sa Malmsten, när han fick se kôrksoa. Hon var hos honom i smedjan ibland. hon kom och stör- de honom om natten, om han lagt hammaren eller an- nat på städet. -Hon gick och höll reda i / staden. Om en inte höll fred om kvällen, så blev en störd av henne om natten. När hus skulle byggas lade man mynt under en hörn- sten eller under första stockvarvet. Det var för att en skulle få tur och lycke i huset. Det var vid standens gamla kyrka som denna kôrkesoa höll till. Folk menade att det var ett spöke.
Drakar, ormar och fiskar.
I Bjurtjärnet, en halv mil från Åmål, ett djupt tjärn långt in i skogen fanns en stor orm. Han var så stor, att han låg långt upp i skogen och piskade med stjärten i tjärnet. En gammal gumma, som bodde vid tjärnet, hade sett honom. Och hennes fäder hade sett samma orm. Han bodde i tjärnet. Gumman sa, att det inte skulle finnas bott i tjärnet. Ingen hade vågat bada i det tjärnet för ormens skull. Han skulle vara blå- svart och stor som den största timmerstock. Karlar ha- de lagt sig i försåt och försökt skjuta honom, men det hade inte gått. När jag var barn, så var vi några som var till Tuveda- len och plockade bär. Då gick vi in till mor Maja. Hon följde med oss. Då kom det en orm rullande för- bi stugan. Mor Maja sa att det var hjulormen / som rullade förbi. När jag blev äldre, hörde jag de talade på att den vanliga huggormen skulle kun- na rulla ihop sig och rulla fram som ett hjul. Jag och en kamrat var i Örnässkogen en gång. Då kom vi på en orm som hade en lång, svart man på ryggen. han var minst två alnar lång. Han var tjock, var blåsvart och hade ett stort huvud. En gubbe, som fick se den, sade att det var en sjö- orm, som sjön hade kastat upp. Vi tog ormen i en klypa med oss till staden. Där fick en dol- tor se den och köpte den av oss.
Lyktgubbar
Ibland om kvällarna kunde en stå här och se ljus fladdra i luften över viken och utåt åkrarna. Det minns jag särskilt i min ungdom. De gamle här som en talade vid om detta, kallade sådana ljus för lôktegôbbar. Det skulle vara ett sken som döda hade med sig. Det var sådana som inte hade ro i graven eller som inte hade kommit i en riktig grav. - Di kunde aldrig vara stilla. Detta ljuset for upp och ned, fram och tillbaka, så fort det hann. En blev vilsen om en stod länge och tittade på det.
Gastar.
Det minns jag att när någon drunknade, så sa de gamle, att det blev en gast av honom. Det hördes utåt sjön ibland. Och när de fick höra gasten, så var det någon som hade drunknat eller också var det förebåd till att någon skulle drunkna. "Dä vållar allt snart nô styggt för jag hörde gasten skrek utåt sjön i kväll", kunde en få höra folk säga. Det var inte säkert för gasten vid den gamla ham- nen,
Myling.
På den gamla kyrkogården spökade det. Gasten skrek där. Om det var någon som födde ett barn och inte ville ha det utan tog liv av det, så ville det inte hålla fred utan det skrek långt efter det var dött. I Örnässkogen skulle det inte vara fritt, för där hade gamla hört sådant skrik om kvällarna.
Spökeri.
På logarna spökade det och vid uthuset. Brukade lägga de döda på bår på logarna. Sen tyckte folk att de såg spöken där. Det var de döda som gick igen. Vid portgångarna här i staden var heller inte säkert än att de döda gick igen. Våra föräldrar tala om det. En skulle inte stå i en portgång om natten, för en kunde få se spöke. Många av de äldre hade varit ute för sådant. Det var sådana som inte levt nog länge, som spökade. Så kanske de inte fått med sig det de önskade. Somliga fick ju en hastig död och hann inte att göra reda för saker och ting. Det kunde vara något viktigt som den döde ville ställa till rätta. - En skulle ta mod till sig och tala till dem, så kom de inte tillbaka. På kyrkogården fick ingenting röras.
Stadstraditioner: Spökeri.
På en del gårdar i staden var det så vart, så en skulle inte våga att packa eller slå om kväl- larna efter solen gått ned. Så var det på en tomt in- om kvarteret Örnen. En gång höll jag på att hugga ved om kvällen. Då kom en kvinna och sade till mig: Undrar allt om detta går bra, för det är en liten gubbe som springer i pappas kopparslagarverkstad. Om en pac- ker om kvällarna här, så blir det avigt. Det skulle vara tyst i skjul och vedbod. Jag fortsatte någon kväll till, men till sist gav jag mig, för en kväll höll jag på att hugga mig i benet.
Stadstraditioner: Spökeri.
Den stora spökplatsen i staden, där särskilt kvinnor och barn var mörkrädda om kvällarna, var vid Åmåls gam- la kyrka. Det var så många som hade hört orgelmusik inne i kyrkan mitt i natten. En svart hund gick från kyrkan ned till bryggan. Den hade många sett. Så var det svarta gestalter på kyrkogården. Det var de döda, som var uppe och spökade. - Kyrkogården går nu under benämningen gamla plantaget. Vid Näsviken, utanför staden, brukade det också spöka. Där brann ljus om nätterna. Ibland hördes buller och ####, ibland kom en stor ryttare på en vit häst. Ryttaren hade inget huvud. Det skulle vara spöken efter krigen här. Vid Gärdsbyn, utanför staden, spökade det också. Det var vid och på en loge. Det var en död som gick igen där.
Vår- och hösthalvåret, fiske, djur.
Om det dröp av oxen om Sigfrid, så blev det gott gröår. Sådan som vinden är på påskdagen, blir den till pingst, och sådan den är om pingst, blir den till mid- sommar. Bartolomeus´ storm talade de alltid om, men den kunde komma åtte dar före eller åtte dar senare. Då alelövet är som råttöron, så leker mör- ten. Man ska aldrig räkna ägg i skatbon, för då går skatan aldrig dit mer.
Kyrkogrim
Var de bygger en kyrka, ska det bli en kyrkogrim. Min mormor var och gjorde dagsverken, då de byggde Tingrås kyrka, och då begrav de en levande hane där. Det blev kyr- kogrimmen. Det är nog på samma sätt med gluppson, det är nog en so, de har begravt. Det är alltid en hane på så- dana kyrkor, där de har grävt ner en levande hane, så det kan man själv se, om där finns kyrkogrim. De gräver ner när de bygger andra hus med, de grävde ner något under Konsert- huset i Hälsingborg, men jag vet ente vad det var, och det var nog inte många, som fick veta.
Skogsväsen
Det var en i skogen och högg, och så kom skogssnuan dit, och då ville han komma i tag med henne, och när han inte fick som han ville, så satte han eld på henne. Då ropade hon till gubben: "Min ferrelura bränner, min ferrelura bränner." Men det är sagor, det har aldrig funnits någon skogs- snua.
Gloson
De skulle akta sig för glosuggan, för hon sprang emellan benen på folk, och så fläcktes de upp, så det blev slut med dem.