Folktro & Sägner
Sägner och folkliga seder upptecknade direkt från bönder, torpare och berättare under 1800- och tidigt 1900-tal – skogsrået, näcken, bergtagning, signeri och gamla årsfester.
Vittror
När "fäbodkullorna" kom till fäboden med kreaturen, så tilltalade hon "vitt- rorna" det första hon gjorde, innan hon steg över tröskeln in i stugan. "Nu flyt- tar vi in och nu får ni flytta ut," sa- de "kullan". Och när kullan lämnade vallen med sina kreatur sade hon: "Nu får ni flytta in, för nu flyttar vi hem".
Husligt arbete.
När de hade ställt upp en väv och skulle till att sätta i väven, om det då kom någon in, så skulle han trampa med fötterna upp och ner ett par tag och säga: "Högt skäl!' – inte sen' de hade börjat väva. Så fort de fått slagit det sista i väven, skulle de lösa ner tramporna, för det skulle vara farligt för sådana fruntimmer, som var med barn, att se väven annars – de skulle få svårt för att föda barnet.
Nyår.
Ta upp nyårspsalmen var det en del som gjorde. Jag har inte gjort det mer än en gång, och då var jag vuxen. Då man fick se det första nyet, skulle man gå ut och ta upp en psalmbok framför sej och sedan gå in och läsa. Var det en begravningspsalm, då skulle det inte bli roligt.
Odens jakt
Joajakta har jag hört talas om, det var som en fågel som flög. August Kristiansson, f. i Kungsäter 1868. Hoajakta for före i luften och bräkte som en get. Det skulle vara en, som hade skjutit. Gunnar f. i Kungsäter. Joajakta är något, som går i luften. Gubbe i Gunnarsjö.
Årsgång.
De gick årsgång jula afta om kvällen tre gånger avigt kring huset, och då fick de se den de älskade och de som skulle dö. August Kristiansson f. i Kungsäter 1868 Årsgång de var te gå runt ikring husen jula afta tre gånger och inte tala, och om det var en ung tös, så skulle hon se sin blivande karl. Och så mötte de likfär- der och hörde vad de skulle göra under året. Gunnar f. i Kungsäter
Slakt
Ett djur som slaktades skulle först meddelas varför man dödade det. Det var en slaktare på Såtenäs, som inte brydde sig om den seden och en gång då han högg en tjur i nacken blev denna stående men slaktarn föll, men ju mera dö tjuren blev ju mer kvicknade slaktarn till, så när tjuren var död var slaktarn frisk som förut, men sedan den dagen sade slaktarn "Jag tar dig för mat och inte av hat." Om man stod och ynkade djuret hade det svårt för att dö Julaslakten skedde vid ###tiden, då skulle man börja kl 2 för grisen borde vara färdig när det ljusnade, sen hade kvinnfolken dagen på sig att reda upp rän- tan på. / A. Andersson Tuns Slakt 2 Djuren höggs förr i nacken, får och kalvar slaktade de i stugan på den halvan i köket, som var stenlagd. När djuret hängde färdigt ritsade mor ut hur hon ville ha det styckat, sedan gick far och slaktarn in och söp medan kroppen styvande och kallnade. I halsen skar de bort den kotan som yxhugget hade kluvet, den kallade de tjuvakota, så kastade mor bort mitten, sen tror jag inget mer förfardes, var det en tjur som skulle slaktas så tingade pojkarna på långt i förväg att få "pesen" till käpp.
Årsgång
Årsgång gick de julafton. De gick och tittade i fönst- ren, och skulle någon dö, så satt den huvudlös vid julbordet. Och så gick de till åkrarna, och skulle det bli ett bra år, så ### det och skrattade, men skulle det bli dåligt, så suckade det och var så sorgset. Anna Kristina Andersson, f. i Älvsered 1847. Årsgång ginge de till kyrkorna vid juletid! Anna Samuelsson, f. i Älvsered 1860 Ungdomen skulle gå runt huset tre gånger på nyårsnat- ten, så mötte de den, som de skulle ha. Karl Eliasson, f. .i Älvsered 1854.
Hästslaktare och hemarbete
Jag minns endast "kampe-Gösta". Han hade fått det ök- namnet för att han slaktade hästar. Det ansågs inte vara hederligt arbete att slakta hästar. Men annat ont veder- fors inte "kampe-Gösta" annat än öknamnet. Det kunde han allt få höra ibland av pojkarna, när de skulle vara leda. Han var inte föraktad. Det hade allt gått så långt i min barndom att man övergick bruket att se med för- akt på dem som slaktade hästar. -Kampe-Gösta slak- tade även andra djur. Det var en gubbe till och han som var stadens slaktare. Och slakten skedde alltid på natten. Om dagen gick "kampe-Gösta" på dags- verke och på natten slaktade han. Med vilan blev det många gånger si och så. Han bodde ensam på Berget. Han var inte gift. Han sköt hästarna. - I mitt första minne tog man / inte vara på hästköttet. När man hade tagit hu- den av hästen, så grävde man ned den. Men fram- på 1880- eller 90-talet hittade man på att röka häst- kött. Herrskapsfolket åt det med begärlighet, men det simplare folket var inte hågat att äta. En och an- nan fick smak för det på 1890-talet. Sedan det blev köttaffärer och det fanns att få köpa där i rökt form blev konsumtionen allt allmännare. Så fanns en korv som kal- lades "hästkorv". Den var rökt och gjord av hästkött med fläsktärningar i. Även den började få åtgång. Men många gamla bet inte i sådant till sin död. "Hellre dör jag", minns jag en gumma som sade. "än jag biter i en 'hästekorv'. - Jag minns t.o.m. att man ledde gamla hästar ur staden till skogen för att skjuta och gräva ned dem. Mina föräldrar tala om, att det var en särskild person som slkatade hästar på deras tid. Den kallades för flôtten, kampe-flôtten. Han bodde inte i staden utan i någon socken utomkring. Men när de skulle ha en häst slaktad, så skickade de bud på honom / och då kom han och tog hästen, kastade sig på ryg- gen och red till skogen med honom. Där stack han honom i bröstet, så att det blev ett gapande hål, sen hoppade han upp och red till att hästen stöp. Så grävde han en grop bredvid, tog huden av hästen och vältrade honom i gropen. - Den gubben ville inte någon ha in i huset. Han var försktad. Tallriken, som han åt på brändes upp och skeden likaså. Bränn- vin skulle han ha framför allt. Men han fick även pengar. En del var inte så noga, utan han fick ta ett stycke av hästen med sig om han ville.
Stadstraditioner: Forna förhållanden.
Varje höst utsågs särskilda brandvakter. Det var vid den tiden på hösten då slakt, brygd och bak försiggick. Sådant skedde alltid om natten. Och man skulle vara på sin vakt, när det eldades i de stora ugnarna. Varje borgare var ålagd att göra sin vaktnatt. - Nattvakten bar en bok och en stav (brandstaven) med sig. I boken voro samt- liga nattvakter uppförda i tur och ordning som de skulle gå. När en hade gått sin vaktnatt, så gick en till den som stod på tur och överlämnade boken och staven. Det kallades för extra brandvakt. Själv minns jag ingenting av detta, för det var under fars tid. För övrigt fanns en allmän brandkår som skulle rycka ut vid eldsvåda. Det var alla manliga mellan 18 och 60 år. Så var det en särskild brandchef. Hantverkare och handlare underhöll en särskild / brandkår. Man fick skriva in sig i kåren och betala in- trädesavgift och årsavgift. Men inpå 1880-talet tog det slut på denna frivilliga brandkår. Hantverkspojkarna emigrerade från staden, så det blev inga stort kvar. Vid eldsvåda hade man tre olika signaler. På torget stod två kanoner, som laddades vid eldsvåda. Dessa avfyrades. Så gick en trumslagare genom staden och slog på trum- ma. Och var det fråga om en vidlyftig brand, så kläm- tade man i kyrkklockorna. Sprutorna gick med handkraft. Dessa ställdes upp på lämpliga platser, så bildades kedja till närmaste vatten - älven eller sjön - . Det var dubbelkedja, så att hinkarna gick tomma mellan männen i den ena kedjan och fyllda mot sprutan i den andra. Såväl vid sprutorna som vid vattenlämpningarna avlöste man varandra, så att arbetet gick obehindrat. Brandsegel fanns, som spändes ut, om folk behöv- de rädda sig ned. Så hade man brandsäck. Den var som en säck med en stadig krok i. Om någon behövde firas ned, så krokades kroken / i ett fönster och så firades personen ned. Det var ett rep fastgjort i säcken, som man firade med. Alla hästar i staden voro uttagna. Hästägarna ålåg att köra vatten vid eldsvåda. - Så fanns ett par mindre tunnor på hjul, som ett par man drog. När järnvägen anlades, köptes ett uppfordringsverk. Det var en kraftig spruta med flera slangar, som pum- pade upp vatten till de andra sprutorna.
Stadstraditioner: Hygien och renhållning.
Att det för det mesta låg kospillning på gator och torg var naturligt, för stora kreatursskockar vallades genom sta- den till och från sina beten. Även mycken hästspillning låg på gatorna. Det var inte så angenämt i synnerhet på sommaren. Varje onsdag och lördag sopades gator och torg. Varje fas- tighetsägare hade att sopa gatan för sin tomt el. gård. Torget sopades av särskilda gatsopare, som staden anställde. Det kunde vara si och så med renligheten inne på gårdar- na i jämförelse med nutiden. All slags bråte samla- des dit. Många av stadsborna hade ladugård och stall på sin tomt, så det blev som på en ladugårdsbacke där. Sämst var det med svinhusen. Men efter 1880 fick man inte hysa sina svin i staden. Det blev så otrevlig / stank från svinhusen. Svinens skrik var heller inte tåld. Varje fastighet hade en slags binge vid utkanten in på gården. Det var en gödselkista. I den bingen kastades allt från gator, fähus, stall och svinhus. Även sopor och slask. Avfallet var en handelsvara som var värd sina pengar. Den som själv var jordägare gödslade sin åker med det. Övriga sålde det till bönderna, som kom och häm- tade det vid vissa tider. - Över denna binge var av- trädet med ett el. flera små rum. Bättre och sämre gick inte på samma avträde.
Stadstraditioner: Forna förhållanden.
Det var ont efter riktigt dricksvatten i staden. Om kvällen voro pigorna och hämtade sådant från en käl- la i trakten av djuphamnen. Och det var alla pigors nöje att komma loss och få göra den promenaden om kvällen. Det var långa rader med vattenbärare. Då skämtade de och hade roligt. Skurvatten, dricksvatten och tvättvatten tog man i kanalen eller i sjön. Men det var inte annat än att bära det också. - Man hade tvättbrygga vid sjön, där man hölls och tvättade.
Stadstraditioner: Forna förhållanden.
Till en början fanns inte mer än en enda käl- la i staden. Där samlades stadens pigor om kvällarna med sina kopparflaskor för att hämta dricksvatten och kokvatten. Då var det skratt och glam vid källan. - Allt annat vatten hämtades ur älven eller från sjön. Kreaturen vatnnades i sjön. Om vintern kördes vatten från älven eller sjön.
Stadstraditioner: Stadens torg m.m.
Det nuvarande salutorget fanns inte före 1864 års brand. Då var det bebyggt där. Torget låg då öster om kanalen. Där stod stånd och skivor om marknaderna. Numera är det "det planterade torget". -Rådhuset stod på själva torget. - Nord- östra hörnet på torget kallades herrskapshörnet. Där kom stadens finaste fruar ut. Det var Åbergare och det var stadens grädde samt borgmästaren. -Mitt på torget stod ett kors som visade väderstrecken. Så var det en liten trekant vid bron, som kallades dal- botorget. Alla som kom söder ifrån satte ned sina hästar och åkdon på det torget. Kotorget, där köpenskapen med kreatur gick, var där nu- varande folkskolan ligger. Hela den där backen kallades för skôjarbacken.