Folktro & Sägner
Sägner och folkliga seder upptecknade direkt från bönder, torpare och berättare under 1800- och tidigt 1900-tal – skogsrået, näcken, bergtagning, signeri och gamla årsfester.
Jul.
Om de gick avigt runt huset tre gånger jula natt och de inte såg alla vid bordet, så dog den, som fattades, under året. Och jula natt var allt vatten i åns och källor förvandlad till vin. Och jula da fick de inte sopa, för då sopade de ut jula. De so- pade ut välsignelsen för hela året.
Vårarbete
Plöjningen började man med så snart det bar hästarna. Men harvningen kunde en inte ta itu med förrän en skulle till att så. Al- löven skulle vara utspruckna, så att di var stora som musöron. "Såärla" vänta en på, för det var bäst att så medan hon var här. Hon stannade inte mer än några dagar och då skulle en försöka hinna med att så un- der den tiden. "Den som sår efter mi ti får skörda strå men intnö i" sade Urbanus. Efter den dagen var det bäst att inte så. Det blev inte annat än grönfoder. När en började vårarbetet skulle en ha av "såkaka". Den gömdes om julen.
Goenisse
Man talte mycket om goe- nisse i min barndom. Det var ett litet väsen som bar till dem som skötte sig väl och voro hjälp- samma mot andra. Då gjorde goenisse så att kreaturen trivdes och att folket mådde väl. De som voro snåla och hårda, från dem tog goenisse den husliga trevnaden och trivseln. Vid helgerna, särskilt om jularna skulle man ihågkomma honom med den bästa maten. Att far och mor gjorde något sådant kan jag inte nu dra mig till minnes, men det fanns folk, som gjorde det, har far talat om.
Lucia.
Lusseottan var det vanligt att mamma och pappa var uppe klockan 4 och drack lussekaffe, och då fick vi barn - vi var fem - kaffe till oss, där vi låg. Så hade mor bakat, så vi fick var sin dövelkatt. Den var avlång, i ena änden var det kluvet och virat till lite grand, och mitt i ryggen hade mor skurit en remsa och så skulle det föreställa en rump i bak. Den var av siktat rågmjöl och vetemjöl ihop. - Vi fick också var sin dövelkatt till jul i våra julahögar.
Jul
Det var så högtidligt vid jul när de fick skura och sen ha julhalm och granris på golvet. Björkved skulle de ha att elda med vid jul. På julafton fick korna varsin havrenek, då skulle man tala om för dem att de fick gott efter- som det var helg. Man satte opp en "löcknek" (lyckonek) åt fåg- larna, men så tog man litet ur den och flätade ihop liksom till ett fönster / som man hängde runt om klockan. Men jag minns inte hur länge det skulle sitta. Kålsoppa brukade de ha på julaftons middag.
Julljus
Hemma i Väse gjorde de till jul ett särskilt ljus (jag tror det var ett väldigt tjockt rakt ljus), det satte de i ett stort tennfat mitt på julbordet och så skulle det brinna hela julnatten. De tog märke på det ljuset om något särskilt skulle inträffa under året. Mamma tala' om att en gång slockna- de ljuset i toppen och tände sig längre ned, gjorde det så skulle någon dö, och det året dog morfar också.
Novellsagor Aarne 870.
Det var en tös i Skoga ute och plockade ling- on utanför Texelberget, och då blev hon intagen i berget. Hon hade sin bror med sig, och så kände de, att det luktade nybakt bröd så gott, och så kom det en fru ut och gav dem bröd, och då åt hon men inte hennes bror. Så kom hon in i berget, och där fick hon sju barn. När hon hade varit där så länge, så fick hon gå hem en jul för att hämta halm, och då talade hon med katten occh sa, var hon var. Och sen blev hon räddad.
Julafton
Jag minns att mor tala om att när hon var barn tog de in halm o la ut på golvet. Detta var i Bjur- tjärns sn. Men jag minns inte vad de gjorde med den sedan. Vi hade en liten julgran när jag var barn, den stod på en stol i en liten fot, o så sattes hemstöpta talgljus i den. Till jul bakades mjukt bröd, stora kakor, siktade och limpor, krös- limpor och vörtlimpor. Så bakade mamma "juloxer" av vetedeg. Mamma hade med sig det namnet från Bjurtjärn. (figur)
Annandag jul.
Annandag jul var de ute och red Stafffansritt många i föl- je. Då jag var i Kulle för 66 år sen, kom de tio-femton stycken ridande dit. De sjöng Staffansvisan utanför - den har jag aldrig kunnat, för jag var aldrig med själv. De vöre inne och finge spen- dage. De finge bara en sup. De hölle på hele dan. Somma blev så fulla, så de dutte av hästarna. Vet inte att de skulle vattna häs- tarna på viss plats, i viss källa el. dyl.
Tomas
Det var tredje natta före jul, kvarna stan(n)te. Det var en fjärkall, som stod på ände i stället för hjul, stenen var fast på änden på axeln. Strax hemmavid var en sådan kvarn. Många ville ha malet den natten, men klockan 12 pre- cis stante kvarna. Något hade virat sej om fjärkallen, det såg ut som ett sticketäcke. Men klockan ett försvann det av sej självt. Har inte hört att någon kastat en eldbrand i vattnet el. dyl.
Trettondedagen och Knut.
På Trettondagen fick vi kål och bruna bönor till middag. Kål brukade vi också få till middag på juldagen. Först fick vi potatis, kött och korv, sedan fick vi kål. Om vi var tretton kring bordet, så skul- le en av de tretton snart dö. Jag har inte minne på utklädnad vid trettonde dagen och Knut. Med tjugonde dag Knut var det inte något vidare än att julen var slut. Vi tog på oss blagernsskjorta och började arbeta som vanligt och åt havrebröd och vass- gröt.
tomten som fick kläder.
I övra Erikstugan i Önnerud i fryksände var man besvärad av en tomte under nätterna. Han härmade efter folks arbete. En gång före jul, när baket pågick, sysslade tomten nattetid med mjölet. Så kommo skräddare till gården. Man beslöt nu att göra honom en rock och lägga fram den på bordet, så att han skulle finna honom på natten. Tomten satte rocken på sig och strök med händerna över tyget och sade: "Fin gosse, aldrig sålla Grållas mjöl mer."
Vårarbete
Det bakades "julalevar" till jul som sedan gömdes till våren, o då skulle "öka" ha dem när vårar- betet börjades, för att de skulle stå sig gott sedan. När de körde gödsel så gjorde de dockor av halm o la' i varandras lass utan körarens vetskap, o det skulle vara lite förargligt för den, som fick tag på dem sedan. Om de glömde bort att så en bit eller teg i åkern, när de sådde, så kallades det "kalasebord," det betydde sorg och begravning.