Folktro & Sägner
Sägner och folkliga seder upptecknade direkt från bönder, torpare och berättare under 1800- och tidigt 1900-tal – skogsrået, näcken, bergtagning, signeri och gamla årsfester.
Vittra (motsvarande, skogsrå, huldra.
Det var en som de kallade Vitterpelle, för han vär så "känn" (god vän med Vittra.) En dag på våren spordes det att det var mycket gott fiske ute vid en holme i skärgården. När Pelle kom båtstaden sin var båten borta, det var illa, hur skulle han komma ut till fiskeplatsen. Så med ens stod en vacker flicka, - hon var vitklädd - bredvid honom. Det var Vittra. Skär dig två barkstycken ur den där granen, å bind dem under dina skosulor, å ställ dig på vattnet så kommer du snart till fiskehol- men sade hon. Pelle gjorde som Vittra sagt, och det bar iväg med stor fart ut till fiskeplatsen. När de andra fick se honom komma, på detta sätt, sade de." Det är Vittrepelle", det är Vittra som hjälpt honom. Å nu ä dä nog slut på fisketuren för oss, för nu ska nog Pelle ha all fisken. En lärarinna från samma trakt har berättat. Dar sågs ofta i skogen en vacker flicka som vallade sina små vita kor. De hade alla bjällror som klingade så vackert. För det mesta var hon vitklädd, men det sades även att hon tyckte mycket om rött. Om det var några personer som hon ej tyckte om så, brukade hon göra något spratt, ja de dä ä Vittra som ställt till, sa de då.
Lyktgubbar
61. Lyktetomtar har funnits här i närheten. Förr kunde man få se dem sent på vinterkvällarna, men nu har de inte synts till på många år. Det var ett lysa, som gick i mörkret. Det var en del, som hade ont av dem, därför att de blev narrade av vägen av lyktgub- barna. 62. De trodde, att det var, det som ont var, som var ute och gick i människoskepnad, men det var ingenting. 64. De hastade några över framför honom, för att han skulle lysa dem hem. Då flög det där ljuset om- kring, tills det fått rätt på pengarna, och sen lyste han dem hem. - Det har skett på det gär- det där danska graven är.
Spiritus
Det fanns sådana som gick omkring och visade "sper- tus". De hade honom i en "butälj". Det var som en svart gubbe som hoppade upp och ned i vattnet. Han skul- le dra pengar, sades det. Men den som hade försvurit sig åt den lede kunde få "spertus" om han ville. Då behövde han bara spotta i penningpungen, så blev det pengar. Tre gånger skulle det spottas. När andra fick tag i sådana pengar, blev det ingen drygsel i dem. Den ondes lån skulle gå tillbaka. För det hettes, att det var lån från den onde. Och det gick inte an än att tjäna honom med hull och hår.
Drakar, ormar och fiskar
Att draken flög hörde jag de gamle tala om. De hade den tron att det var den onde som var ute. När de hade sett draken, så trodde de att inte domen var långt borta. Dra- ken kom från luften. "Ringormen" var "go-te" att bita ihop sig så att han blev som ett hjul. Så gjorde han, när han blev retad. Då rul- lade han som ett hjul. "Jätteormen" fanns i bergen. Men den skulle komma upp ur vattnet, påstod min far. "Tomtormen" skulle inte dödas, för han var nyttig att ha vid ladugården. Andra ormar dödades. Men det hölls för bäst att inte döda någon orm, för om en lät dem vara i fred så fick en mindre ont av dem.
Häxor och trollkarlar
93. Orden lövja, lövjeri och lövjerska ej kända. 94. Finnarna var trollkunniga. Folk var rädda för finnar- na och deras trolldom. Brukade komma finnkäringar och finngubbar uppifrån socknarna. Det var bäst att hålla sig väl med dem, för då kunde en få hjälp av dem och så var det inte farligt att de trollade. Det var från finnarna som trolldomen kom. Varje troll- kunnig person kallades inte finne för det var allt de av traktens folk som hade lärt sig att trolla också. 95. Om en spottade efter den som kunde trolla, så hade han ingen makt den gången. 96. "Väryringar" var inte hälsosamma. 97. Trollkäringar hade "pukharar" som de skickade ut att ta mjölken från andra. Den som ville ta mjöl- ken från andra begagnade sig av dagg, som föll om / midsommarnatten. De gick på andras ägor och tog reda på daggen. Sedan gav de den åt kreaturen. 98. Strumpeband har jag inte hört något om, men mor min såg en käring som stod och mjölkade på tagel- strån. Hon skulle kunna få mjölk på det viset. Men det var andra som fick släppa till. 99. Har inte hört att käringar kärnade smör i en bäck, men att de gick ut och ställde sig att kärna för att de skul- le få mera smör, vet jag.
Slåtter, skörd, tröskning.
"Ta haren" okänt begrepp. Vet ej att de lämnade några strån på fästet. Höstråg skar de med skära. Då gjorde de skörlahjälp. En gick före och la' band. De andre la ett handsmål var på bandet. Den, som kom efter, fick binda. De gjorde inte så stora neker, för de skulle bösta dem på böstelbock eller i bålken (logbocken). Gullkråka var den, som plockade eller kastade neker till den, som la' runt ikring. Anis eller några skarpt lukande blomroter har de lagt i botten på laden. Ej hört om "sten å ben å bönerot". De gick upp kl 1/2 3 på morgnarna och började tröska med präglas förr. Det gjorde vi hemma, tills jag var tolv år. Far och en dräng och mor och jag tröskade då. Då fick drängen och / jag stå och bösta levällen innan. Preta ån skulle de göra, när de hade gjort ifrån sej det sista. Dess stycke sätt ut på åkern kallade de en årn - det var det samme som ett par skåror. Likadant, när de plöjt några silter.
Julafton.
De trask aldrig på julaftons förmiddag, men de gamle skulle alltid ut och hugga julved då, det var färsk björk- ved till julelden. Då var det öppna spisar för det mesta, och de la upp veden i kors, och gruvan skulle stoppas full med färsk björkved, som inte fick röras. Halm hade vi ett par gånger, och det hade de i gård- stöva också. Nicolaus skulle alltid ha julhalm. Det togs in ett par fina kärvar och heddes ut väl mitt framför bordet. Så gjorde de en julagubbe av halm, som de flätade ihop. De skulle ligga på rygg och ta den med fötterna ö- ver huve't. Halmen fick ligga hela julen. De bytte om ett par gånger. De tog ut den efter trettonde och använde den till strö. / Julgran hade de inte på länge; jag var allt nära på vuxen, när jag såg den första. Men någon stake klädde de eller gjorde en "julakrona" av trä med fyra holkar i och kläd- de den med silkepapper. Julaneka skulle upp tidigt. Många satte upp den det första det var ljust på morron. Det skulle vara en stor nek. En del satte upp två eller tre julanekar. De satte den ###- ### på en stake nära huset, så att de kunde se henne inifrån. Ibland satte de den på ett litet träd. Se'n började de ta en granbuske och kvista av den nerevid och sätta ne- ken i den. Julahög: det var ett par kakor av var sort: vörtabröd, rågbröd och sektebrö. Så tog de hem ifrån Borås "tvålerullar" av vetemjöl. Julhästar av pepperbrö köpte de för 6 öre stycket i Borås och satte upp på väggen. En tupp hade de ofta på julhögen – han stod emot en #innespeta. En kaka skulle gömmas till "lellajula". Kreaturen skulle ha det goaste man kunde ge dem: korna fick hö, hästarna havre. / De grävde om och hyfsade gödselstaden till jul – den skulle vara jämn och fin. De granrisade emellan gödsellagorna och ovanpå dyngestan, när de var färdiga. De fick inte röra i julbrasan; det skulle inte vara bra. Nej, jag har inte hört att de tittade efter spår i askan.
Svartkonst
Om inte bössan dödade och bet på, skulle man släppa ner en liten orm i pipan och skjuta. Om man slagit efter en orm och inte träffat honom, kun- de man stämma möte med den. Man skulle sätta en kniv i backen och nämna klockeslaget. Men då var det inte värt att komma obeväpnad. Då gick ormen på stjärten och var arg, så vådligt.
Svartkonst
Om de hade en brödkaka innanför västen, kunde ingen skjuta dem, för skott tog inte på bröd. Om de tog ett revben från en död och hade i sina klä- der, var de säkra att ingen skulle kunna skjuta dem.
Varsel om död.
En skogvaktare som hette Åman var i syne. Vid Tomta kom han inte fram. Där brukade de alltid ställa ner kistorna, när de var på väg till kyrkogården. Där såg Åman fullt med folk på vägen ibland. I Valdaln vid Vrålen spökade det också förr; där var svårt att komma fram.
Häxor
”Vindkular” som kom å dansade runt med det som var i vägen var det bäst att inte låtsas om. Men det var bäst att gå ur vägen för dem. Vindkular kun- de ta en med i luften. Det hörde jag talas om att det hade gått så med någon. Han fick åka med långt ut på en mosse, å när han kom ner så hade han inte trasa på kroppen. Far såg en sådan å tyckte att det var knivar som dansade runt i luften.
Tomtar
Jag har hört tal om en bonde som fick flytta stal- let för ad tomter skulle få fred. Det var mor som tala- de om det. På kvällen kom en liten gubbe in genom dörren å gick fram till bonden å sade: ”Ja' unrer om du skulle ville flötte stâl för hästen din står å stal- ler på mett bol?” “Om du gör det så ska du inte bli lidande. Bonden flyttade på stallet. Se'n dess fick hästen mat å skötsel, å vacker va han jämt.
Årsgång
Om en ville veta något framåt vad som skulle hända, skulle en gå till en korsväg på midsommarnatten och passa på kl 12. Om en fick sorg så visade sig en likkista, blev en gift fick en se den blivande ma- ken. Om ett fruntimmer kom att föda barn, så fick hon höra barnskrik. Somliga kunde få höra och se allt möjligt både ont och gott. Men den som var ute på sådant fick inte vara rädd, inte säga ett ord. Det skulle vara tyst som muren.