Folktro & Sägner
Sägner och folkliga seder upptecknade direkt från bönder, torpare och berättare under 1800- och tidigt 1900-tal – skogsrået, näcken, bergtagning, signeri och gamla årsfester.
Mara
Mara var också någon sorts trolltyg. De hängde en sådan där maravase, som blir i träd, när de inte orkar växa ut riktigt, över hästarna. Det skulle skydda mot mara. Det har jag sett på många ställen.
Landsmålsarkivets frågelista 1 Mjölkhushållning
Landsmålsarkivets frågelista 1 Östergötland Ulrika o. V. Hargs s:n Mjölkhushållning I. Olika slag av mjölk. Mjölk. Annan benämning finnes icke. Under senare tider har endast komjölk förekommit. I äldre tider ha även getter hållits, men därom kan nu inga utförliga uppgifter erhållas. Vid Haneberg i Ulrika hölls getter omkring år 1885, men huruvida man där använde mjölken till människoföda har jag ej fått visshet om. Så är emellertid troligt. Sedan 1890 ha knappast funnits några getter i trakten. På ett och annat ställe brukade man dock hålla en ensam bock långt senare. En sådan hölls vid St. Mosshult, V Harg omkring 1910 och vid Kulla, Västra Harg 1918. Bocken kunde bringa tur åt kreatursbesätt- / ningen på något sätt, men därom har jag dock ej kunnat erhålla några närmare uppgifter. begangnede Mjölka använde en åt jura förr såväl såm nu. När en skulle krite mura to en hälst mjölk, för öm en va tvungen te å ta vatten, så kritade mura å sej så förskräcklit, öm en jeck imot döm. Att en hällde bört mjölka va nog inte vanlit. En hadde nog inte så gött öm-et häller. Dä skulle va öm en feck nån sur sleck ståenes å en inte hadde nåra jur te å jet åt. Detta söker man emellertid att undvika, ehuru det vid mindre ställen kan hända någon gång. Vuxna nötkreatur dricka endast undantagsvis mjölk och om man då varken har livkalvar eller svin, / så har man endast hönsen att ge mjölken åt, och åt dem går det inte åt så mycket. Vid sådana tillfällen brukar man stundom lämna skummjölken till någon granne, som kan använda den till kreatursföda. ”för dä ä i alle fall synn te å slö bört na.” Detta gäller skogsbygdens småställen, där ingen leverans till mejerier förekommer. Det är inga stora mjölkmängder det i sådana fall gäller, kanske inte ens ett par liter om dagen, men man vill ändå inte förstöra det man har. Ovanstående gäller nuvarande förhållanden, men förhållandet var detsamma på 1880-talet och då i större utsträckning än nu. Råmjölk. Av densamma göres råmjölkspannkake, som nedan närmare beskrives. / ´Spenvarm mjölk´, pappsöt mjölk. Särskild benämning för nymjölkad, spenvarm, ännu med frae belagd mjölk finnes ej. Småbarnen skulle vanligen ha silsup, d.v.s. de skulle ha av den ljumma nymjölkade mjölken. Att kvinnorna gått och trakterat gårdens folk med mjölk har ej förekommit. Vid bröllop och begravningar brukade man gå med mjölk som förning dagarna före begravningen eller bröllopet, men någon särskild traktering vid själva högtiden förekom ej. Vid en begravning i Bergsätter under Fagerhults Norrgård i Gammalkils socken år 1913 fick man som förning från Fallsbergs och Kilebo gårdar sammanlagt fem kannor mjölk och två liter grädde. Sötmjölk är egentligen ett ovisst be- / grepp i ortens mål. Därmed menas egentligen nymjölkad mjölk, men söt förekommer oftast i adjektivattributets ställning. ”Ja får löv te å ta söte mjölka, öm vällingen ska bli bra.” Däremot förekommer ordet sammansatt i sötmjölksost, ost av oskummad mjölk. Skummad mjölk, skummjölk. Separerad mjölk, separermjölk (ett ungdomligt ord som försvinner samtidigt som mjölkleveranserna till mejerierna bli vanliga). Uppkokning av mjölk förekom förr i mycket större utsträckning än nu. Varför man kokte mjölken är svårt att säga. Det var närmast för att så skulle vara. I varje fall var det inte för att döda bakterier som nu. Hinnan, som bildades / på den kokta mjölken, kallades snärpe. För grädden har icke funnits annan benämning. Den tjockaste grädden, som skummades först, kallades förskum, den tunnare grädden, som skummades till sist, kallades ätterskum. Ordet ´fil´ förekommer endast i filebunke (sur mjölk). För mager mjölk är ortens beteckning skrin. ”Mjölka är skrin. Ho mjölket skrin mjölk” För mjölk, som skummats och därför är mager, brukas uttrycken blå och pined. Om mjölk, som sommartid i stark värme surnat fort, säger man att den sötlöppet. I övrigt talar man om blåsur (kort å-ljud) mjölk, mjölk som är sur men som ännu ej löpnat. Sur mjölk, filebunke, har / redan bildat ostämne och användes till människoföda. Mjölk, som är nära sur, löpnar lätt, om den användes vid kokning. Då sjär den sig. Tätmjölk eller därmed jämförligt har icke förekommit. II Maträtter med mjölk som beståndsdel. Oskummad mjölk kunde stundom förtäras ouppkokt även av vuxna personer. ”Då brukede en bryte sönner brösjivera å lägge bita på tallriken å slå på mjölka. Sän åt en et mä sje. Brödet och mjölken blandades först på tallrikarna Anrättningen kallades mjölk å brö och användes när man ej hade annan mat tillagad. När en åt gröt å mjölk, så / brukte en koke gröten på kvällen å då brukede en äte gröten varmer å ha mjölka kåll. Öm dä vart nått över å gröten, så brukte en äte´n kåller på möran ätteråt. å då brukte en koke öpp mjölka. Men iblann kunne en steke öpp gröten i fläskeflöt (långt ö-lj.) å då åt en en utan mjölk. Det var svartgröten, den traditionella kvällsgröten, kokt av rågmjöl och vatten, som åts på detta sätt. Att frusen mjölk medförts på färder eller använts hemma har ej förekommit. Att maträtter beretts av mjölken, sådan den silats upp i det kärl där den förvarades, förekom icke med undantag för filebunke. Då silade man upp mjölken i ett kärl av / lämplig storlek. Där lät man mjölken stå tills den surnat. Då rörde man ihop grädden och mjölken, och så sattes kärlet fram på bordet. Ibland kunde man ösa den sura mjölken i något mindre kärl, innan den sattes fram på bordet. Särskild benämning för mjölk, som av någon anledning fått stå så länge att den blivit oätlig, finnes ej. Löpspannkake och ostkake gjordes av mjölk, som tillsatts med löpe. I pannkakan rördes löpet i smeten först sedan övriga ingredienser (mjöl och ev. ägg) rörts i smeten. Smeten skulle vara kall, så att den inte löpnade förrän den kom i ugnsvärmen. Smeten behövde inte vara så tjock som om man bakade utan löpe. Då ostkake gjordes, rördes mjölet / i mjölken, som på förhand uppvärmts. Löpet lades i och mjölken fick löpna alldeles som vid ostberedning. Ostmassan togs upp och sattes för bakning in i ugnen. När all vasslen kokat bort, rörde man i ägg, socker, grädde och kryddor, varefter kakan åter sattes in i ugnen för att få färg. Ostkaka var helgdagsmat, som endast förekom vid högtidliga tillfällen, löpspannkaka var däremot vardagsrätt. Förutom ovanstående har i äldre tider förekommit ett slags ost, kläsost, som mycket användes då man skulle utrusta med matsäck. Om vanligt löpe användes till denna ost är ovisst eller om man fick mjölken att löpna med sur mjölk, kärnmjölk eller på annat sätt. I varje fall fick / osten icke torka utan den skars i skivor, då den var halvtorr och stektes i flott. Skivorna lades så mellan brödbitarna. Av råmjölka gjordes råmjölkspannkake. ”Te råmjölkspannkaka kunne en ta sju mål, men då va en tvungen te å blanne ihop allt på en gång. Öm dä va varmt i värt, kunne en inte ha di förste måla ståenes så länge, för då vart den mjölka blåssur. Då va en tvungen te å ta di förste måla å så blanne i lite vanli mjölk för annars vart pannkaka för stadi.” Med ´mål´ menas den mjölk, som man mjölkade på en gång. En del gamla rörde mjöl i råmjölkspannkakan, men varför de så gjorde har jag ej kunnat få visshet om. Numera synes / detta vara allmänt övergivet. Själva tillredningen var enkel. Man blandade mjölken och öste den i kopparbunkar eller andra plåtformar, som sedan sattes in i ugnen. Dessa pannkakor kunde självfallet endast bakas vid de tillfällen, då korna kalvat. Om kläsosten (se ovan) bringades att löpna med kärnmjölk eller annan sur mjölk, koktes mjölken upp, då löpämnet tillsattes. Om vanligt löpe användes endast värmdes mjölken. Att man kokt sur mjölk till någon maträtt har ej förekommit. Den lösa, korniga massa, som bildades vid uppkokningen av vassla, kallades varsleklunke. Även då brukade man röra i litet kärnmjölk eller sur mjölk för att / klunkarna skulle avskiljas fullständigare. Varslesmör bereddes icke genom kokning. Då slog man upp vasslen i en så och skummade den som vanligt. Benämningarna ´messmör´ och ´mesost´ förekomma icke numera Ej heller har jag kunnat få uppgifter om att något dylikt förekommit. Varsleklunka ostade man icke ihop utan dem åt man som de voro. Av dricka och mjölk gjordes ölost och drecksvälling. Vid tillredningen av den förra kokte man mjölk och dricka var för sig, varefter de heta vispades samman. Mjölken skar sig något av ölet, men maten vart dock tunn som välling. Det var sålunda icke fråga om ´ost´ i vanlig mening, ehuru namnet tyder därpå. Till denna / maträtt togs ungefär dubbelt så mycket mjölk som dricka. Till drecksvällingen kokte man upp dricka och vatten i ungefär lika proportioner tillsammans med litet sirap. Denna välling ”reddes å” med mjöl och mjölk, som invispades i den kokande vällingen. I medicinskt syfte eller på särskilda dagar ha dessa maträtter ej använts. Rätter av kärngrädde ha ej förkommit. Av mjölk, vetemjöl, smör och socker koktes smörgröt. Av mjölk och korngryn koktes förr korngrynsgröt. Numera ha korngrynen efterträtts av risgryn, risgrynsgröt. Slätvälling koktes av vetemjöl och mjölk. / Gåsögavälling koktes av mjölk och gryn av potatisstärkelse. Gubbeknörr, välling kokt av mjölk och avredd med vetemjöl och kärnmjölk. Stänkvälling, kokt av mjölk, i vilken en blandning av ägg och vetemjöl istänkts med visp. Varslevälling koktes av vassle, korngryn och fruktbitar. Den reddes av med litet mjölk och mjöl. Denna välling måste koka länge för korngrynens skull. Slutligen användes mjölk, då man åt gröt som redan är nämnt. Gröten östes upp på ett fat, som ställdes så att alla kunde räcka detsamma. Mjölken hälldes upp på tallrikarna. Så tog man med skeden direkt i grötfatet och doppade gröten i mjölken. / III. Mjölkens förvaring; gräddbildningen. Mjölken förvarades olika vid olika gårdar. På en del ställen förvarades mjölken i visthusboden, stundom nedsatt i ett kar med isvatten. På andra ställen hängdes mjölken ned i källan direkt. Stundom byggde man i så fall ett litet hus över källan. I golvet hade man då en öppning, så att man kunde hänga ned mjölkkylarna. Runt väggarna i dessa hus hade man hyllor för att ställa mjölk och grädde på, ty det vart under alla förhållanden svalare omkring källan än annorstädes. På vintern behövde man icke ha mjölken i kallt vatten. Då tog man in mjölkkärlen i den mestadels nästan frostfria visthusboden, ty man ville givetvis icke att mjölken skulle frysa. / Vid småställena hade man inga särskilda mjölkhus, utan där måste mjölken även sommartid förvaras i visthusboden på något bord, i ett skåp eller på en hylla. Särskilt namn för hyllor o. dyl. ha icke förekommit. Smör och ost förvarades antingen i visthusboden eller i något skafferi inne i boningshuset. Kärlen som användes vid mjölkningen kallades stäver eller bytter. Med dessa båda benämningar avses samma sak. Det sistnämnda ordet var vanligast. Byttorna voro laggade av trä och hade på ena sidan ett uppstående handtag. Mjölksilas utseende visas på fotografierna på nästa ark. Dessa fotografier, som äro tagna vid Ulrika hembygdsmuseum i Lilla Emtefall, visar samma silar sedda från / båda sidorna. På den högra silen är hålet helt öppet, på den vänstra är det på undersidan täckt av en järnplåt med urstansade hål. Vid silningen lade man enris, fina grankvistar eller klippeborr (lummer) e.dyl. i silen. Att sila mjölken: sile, sile öpp. I äldre tider förvarades den nysilade mjölken i träbunkar av det utseende, som visas på fotografiet å nästa ark. [Kommentar till originalet: På sidan finns två fotografier föreställande mjölksilar.] / Även detta fotografi är taget i Emtefalls museum. Den största bunken mäter 40 cm. i diameter, men det har dock funnits större bunkar i trakten. Redan i slutet av 1870-talet hade man allmänt övergått till kopparbunkar och kylere av bleckplåt. De sistnämnda användes, då mjölken förvarades i isvatten eller då den hölls nedsänkt i källvatten. Kärlen av trä kallades bunke eller fat. [Kommentar till originalet: På sidan finns två fotografier föreställande träbunkar.] / De fotograferade bunkarna äro troligen av al. Vid rengöringen av dessa kärl användes hemgjorda tvager av skalade och hopbundna smärre grankvistar samt en disktrasa*. Härtill må anmärkas att det är minst 60 år sedan dessa träbunkar använts, varför frågan om diskningen ej heller kunnat bli så utförligt utredd. Förvaring av mjölk eller mjölkprodukter i nedgrävda trätunnor har ej förekommit, men vid en del ställen brukade man gräva upp en liten grop, där man kunde ställa ned mjölk och smör. Över gropen lades dörrar. I gropen stod mjölken svalare är ovan jord. Beträffande skumninga eller skummet har jag icke kunnat skaffa fotografi. På nästa ark visas dock en skumslev sådan jag tecknat den *Verb för rengöringen diske. / enligt sagesmannens beskrivning. På dessa slevar, som voro gjorda av plåt, var handtaget böjt över själva skoen dels för att man skulle kunna föra ned sleven i en ganska trång bleckkylare och dels för att man ej så lätt skulle spilla ut grädden då man förde skopan från det kärl, som man skummade på, till det som man tömde grädden i. Troligt är, att dessa slevar, som användes under 1880-talet, en gång efterträtt redskap av trä, men därom har jag ej kunnat erhålla några uppgifter. Mjölken fick bli kvar i det kärl, där man skummade, tills man skulle använda den åt djuren eller till något annat. [Kommentar till originalet: På sidan finns en teckning av en skumslev.] / Grädden östes aldrig direkt i kärnan utan först i något annat kärl, där den fick stå och surna. Att man särskilt tagit vara på den gräddrand, som bildades vid kärlets kanter, har ej förekommit. Vid förvaring i isvatten eller i övrigt i kyla bildas ingen sådan rand och i allmänhet brukade man stryka ned randen med fingret för att få med all grädden. Vid användning av träkärl förekom givetvis dessa ränder i större utsträckning, men användningen av dessa kärl är nu så avlägsen att inga detaljuppgifter därom kunna erhållas. Den vanliga verbbeteckningen för skumningen var i äldre tider söke. ”Ja far löv te å söke å mjölka. Numera har detta verb efterträtts av skumme. / IV. Beredningen av smör. Smör. Annan beteckning för smör finnes ej. Uttrycket tjärne, stöttjärne, vevtjärne betecknar såväl hela redskapet som själva holken. Själva staven kallades stöt eller tygel. Såväl större som mindre kärnor funnes allt efter olika behov. På vidstående fotografi visas såväl kärnans som tygelns utseende. Den svarta staken till höger är ditsatt som stöd för tygeln och hör icke till utrustningen. Denna kärna är en av de större. Den mäter 55 cm. i höjd och 20 cm i diameter. Kärnan är av gran, men i många fall användes även lövträ, särskilt [Kommentar till originalet: På sidan finns ett fotografi av en kärna och en tygel.] / sälg. Korset i nedre änden av tygel är av ask. Dess utseende framgår någorlunda tydligt av fotot. Kilning av korset finnes ej på denna kärna, men stundom kunde det dock vara fastkilat med träkilar. Virke av tall kunde ej användas, ty då blev det smak av tallvirket, tyret. Under 1880-talet efterträddes stötkärnorna av kärnor med vev och kors av det utseende, som ovanstående fotografi visar. Kärnan är mörkblå, [Kommentar till originalet: På sidan finns två fotografier av en kärna med vev och kors.] / varför fotograferingen delvis misslyckats. Men då detaljerna på själva kärnan finnes på negativet har två kopior tagits, den ena för att visa kärnans utseende, den andra för att visa korsets konstruktion. Senare har dessa kärnor efterträtts av fabriksgjorda *plåtkärnor, och nu torde även dessa bliva överflödiga då man alltmer övergår till mejerileverans av mjölken. Verbbeteckning för kärningen, tjärne. Om man hade litet grädde kunde man ösa den i en literbutelj och ryste smör av densamma. Man kunde även vispe smör i någon kruka, ifall man hade för litet grädde för att kärna. Att man icke får smör vid kärningen förekommer icke så ofta, men det har dock i en del fall hänt, att man kärnat i ett / par dagar utan att få smör. Meningarna om orsaken till detta ha varit olika i olika fall och under olika tider. Förr trodde man, att det kunde bero på förtrollning och som botemedel för detta kunde man slå in en ångerudd (den avbrutna spetsen av ett stålredskap) i kärnan eller ock kunde man spotta i densamma. I ett fall menar man, att det beror på att kreaturen utfodrats med frusen potatis, i ett annat på att grädden fått stå alltför länge innan den kärnades och i ett på att grädden tagits av mjölken från en ko, som snart skulle sina. När man länge får kärna, får grädden till sist en tjock, småkornig konsistens. Då tog man grädden som den var och bredde den på brödet. Dessa smörgåsar kallades tröllsmörrgås. För upp- / värmningen satte man upp grädden i köksspisen någon tid innan man skulle kärna. När smöret börjar att bildas, säger man, att grädden börjar att skära sig. ”När grädden börjer å sjäre sej får en löv te å ta å löcket å stryke ner dä söm ä på kantera å på löcket för annars kan dä inte bli nått smör å dä.” Kärnmjölken tömdes upp i något kärl, där den fick stå till dess den skulle användas. Vid Måla gård, V. Harg, brukade torparna under gården få hämta kärnmjölk. Smöret tvättedes med friskt vatten i något fat eller annat kärl. Saltningen skedde omedelbart efter. Att tvätta och knåda smöret: te å jörét i årning” Att man skänkte bort smakbitar / av smör har ej varit vanligt. Däremot hände det att man skänkte bort råmjölkspannkakakor, vilket förut ej nämnts. Smöret knöddes, arbetedes, med en vanlig träsked av det utseende, som visas på vidstående fotografi. Dessa skedar äro köpta på auktion vid Liljeholmen under Spellinge, V. Harg. Särskilt de tre till höger i nedre raden äro utomordentligt väl gjorda. Dessa tre äro av en, de övriga äro av päronträ. Särskild benämning för en smörklimp finnes ej. Smör, som skulle avyttras, lades ner i en smörbytte, vars utseende framgår [Kommentar till originalet: På sidan finns ett fotografi av åtta träskedar.] / av vidstående fotografi. På denna bytta finnes järnband, vilket icke var fallet med byttorna i äldre tider, då träband voro vanliga. Endast laggade byttor ha förekommit. Denna bytta mäter 20 cm. i höjd och har en övre diam av 22 cm. Såväl större som mindre byttor ha funnits. När man lagt ned smöret i byttan gjorde man ett kors med skeden i byttans mitt. När man sålde mjölk hemma vid gården brukade man även skära ett kors i krukans mitt. Detta kors försvann givetvis omedelbart, medan det kors, som trycktes in i smöret, stod kvar. [Kommentar till originalet: På sidan finns ett fotografi av en smörbytta.] / Dessa sedvänjor förekommo på 1890-talet. Uppgifterna äro lämnade från Måla gård, V. Harg och Kungsäter, Östra Tollstad. Varför man gjorde korsen har dock i intetdera fallet uppgivits. Att smöret upplagts på särskilt sätt vid högtidligare tillfällen förekom däremot icke i äldre tider. Smör, som man på handelsfärder eller eljest medförde som matsäck, förvarades vanligen i en träask. I äldre tider brukade man exportera smöret till Norrköping, i senare tider till Linköping eller, för V. Hargs vidkommande i någon mån till Mjölby. Om detta är redan skrivet i svaret till M 139. Om bondgårdarnas handelsförbindelser. / V. Beredningen av ost. Ost. Annan benämning finnes icke. Om kläsost och dess användning är redan nämnt. Likaså är nämnt om ostkake och ölost. Oste. Den i trakten vanligaste osten har varit den vanliga sötmjölksosten. Någon gång kunde man även skumma mjölken, innan den ostades, men detta var icke vanligt beträffande bondgårdarna och framförallt mindre ställen. Vid Måla gård, vid Harg, som hör under Solberga fideikomiss och på vilken min morfar var rättare från 1876 till omkring 1900, skulle rättaren lämna 40 skålpund skummjölksost och 55 skålpund smör för varje djur. Om det vart mera ost betalades varje skålpund med 10 öre. Under sista tiden över- / gick man emellertid till sötmjölksost, och då räknades ett skålpund av denna lika med tre skålpund skummjölksost. Kärnmjölk kunde stundom blandas in i den andra mjölken men ensam ostades den aldrig. I en del ost brukade man blanda kummin i ostmjölken. Särskilt namn för sådan ost finns ej. ”Dä va ost såm dä va krydde i.” Man ”kryddade osten för att han skulle bli gor.” På vidstående foto visas fyra ostekörje och ett ostkar. Det sistnämnda har fått den sämsta placeringen längst till höger i bortre raden. Karet, som är tillverkat av Johan Alfred Hjelm, Bergsätter, Gammalkil, död 1937, är laggat [Kommentar till originalet: På sidan finns ett fotografi av fyra ostkorgar och ett ostkar.] / av trävirke och försett med träband. Genom trävirket äro hål borrade, så att vasslen kan rinna av. Den högra korgen i främre raden, som troligen är tagen från Malexander, är flätad av täljda enrötter. De övriga korgarna, som äro de i trakten mest förekommande, äro flätade av hasselspånor. Att man ostat utan att använda kar eller korg har ej förekommit. För själva ostmassan, finnes benämningarna ostmus, plåcke och ostekram. Det sistnämnda är det nu vanliga och har helt undanträngt de båda förstnämnda. Ostekrammet togs upp med ett dusslag och lades i ostkorgen, varefter det krammedes åt med fingrarna. Särskilt verktyg användes ej. Ostkorgarna voro olika stora, och då man ostade tog man den korg, som bäst kunde vara lämplig / för den mjölkmängd man hade. Löpet gjordes genom att man tog löpsjinnet av en kalv och silade mjölk på detsamma. Denna blandning måste stå några dagar innan den kunde användas, men å andra sidan kunde löpet stå länge utan att bli odugligt. I löpet blandades peppar, ingefära, peparrot och brännvin samt troligen även andra kryddor. Givetvis måste man salta i löpet, ty annars skulle det ha surnat och blivit odugligt. Mjölken värmdes i en gryta inne vid köksspisen. Man värmde icke all mjölken utan endast en del. Sedan slog man ihop all mjölken i en stor så och prövade med fingret att temperaturen var den rätta. Löpet rördes så i, varefter mjölken fick / stå tills den löpnat ordentligt. Då skar man ett kors i mjölken i likhet med vad som redan är nämnt om mjölk och smör, varefter hela massan rördes om med bara handen. Ostekrammet sjönk då till botten, så man kunde ösa bort den mesta vasslen. Löpsjinnet kunde förvaras minst en hel sommar. Till sist kastade man bort det. I ostkorgen lades alltid en handduk för att få osten jämn. Vid ostning av skummjölk brukade man ibland osta utan handduk. En del vassle användes till kokning av vassleklunke, om vilket redan är nämnt. Så mycket som möjligt av vasslen använde man åt svinen och i annat fall slog man bort den. Åt kalvarna använde man icke vasslen. Om man måste slå bort en / del, lät man den givetvis först stå, så att grädden kunde avskummas. Omedelbart efter det osten var färdigostad vändes den. Osten tömdes då upp på ett bord, en torr duk lades i korgen och så pressades osten åter i korgen, varvid den sida som förut varit upp, vändes ned. Sedan vändes osten allt efter som det kunde behövas. Saltet lades på på kvällen samma dag som ostningen och fick ligga tills nästa morgon. Då skrapades saltet av och osten vändes. Saltet lades så på andra sidan och fick ligga tills framemot kvällen, då saltet helt togs bort. Hur länge osten skulle ligga i korgen var i någon mån beroende av hur stor den var, men i allmänhet kan man säga, / att den fick ligga i tre-fyra dygn. Detta gäller sötmjölksost. Skummjölksost fick icke ligga mer än ett par dagar, ty den hårdnade fortare än sötmjölksosten. Osten torkades ej på något särskilt ställe utan den lades upp på ett bord eller en hylla. Den fick dock ej ligga så att den var utsatt för drag, ty då jäste den och ville gärna spricka, vilket förmodligen berodde på att den torkade ojämnt. Om osten ville jäse brukade man linde in den i en vanlig linde av samma typ som man använde vid skötseln av småbarn. Sprack osten satte man smör eller ostämne taget från en annan ost i sprickan. Möglade den petade man bort det möglade partiet så fort man fick se mögeln och hällde i litet brännvin samt / satte igen hålet som ovan nämnts. Osten förvarades ej viss tid innan den skulle ätas. I allmänhet kan man säga att man icke åt sötmjölksost förrän den legat minst ett halvår. Men om den fick ligga ett år och mesa så blev den så mycket bättre. Med skummjölksosten var det annorlunda. Den kunde inte förvaras för länge, ty då vart den alltför hård. Sådan ost kunde man börja att äta redan tre veckor efter det den ostats. Gemensam osttillverkning har icke förekommit, men i detta sammanhang må nämnas tiggereosta hos personer, som icke hade egna djur. Ett sådant oste tar hela dagen. På förmiddagen komma gummorna från närbelägna gårdar med mjöl- / ken och då skulle de ha sitt kaffe. Vid avlägset liggande gårdar brukade man löplägga mjölken hemma och ösa ifrån den mesta vasslen för att icke få så mycket att bära. Vid middagstid hade emellertid all mjölken kommit och alla hade fått sitt kaffe och gått hem igen. Dock brukade ett par gummor stanna och hjälpa till med ostningen på eftermiddagen. På kvällen kom ungdomar till varsledansen. Även ungdomen brukade ha mjölk med sig, men denna ostades icke förrän följande dag. Stundom brukade dock ungdomen samla ihop pengar. Även ungdomen bjöds på kaffe och såvida det var möjligt dansade man. I detta sammanhang må nämnas, / att man allmänt brukar byta ostmjölk mellan mindre gårdar. Även då får man kaffe, när man kommer med mjölken, men det är icke så storslaget som på tiggereosta. I kap. VI efterfrågade förhållanden ha icke tillämpats i dessa bygder. Kokningen av varsleklunke har redan nämnts. Man betraktade dock icke dessa klunkar som något egentligt ostämne eller sökte att osta desamma. Man slog upp dem i något fat och åt dem på tallrik med sked. Ovanstående uppgifter gälla Ulrika och V. Hargs socknar av Valkebo. resp. Vifolka härader i Östergötlands län. Många av dessa uppgifter har läm- / lats av min moder, som är född i Måla, V. Harg den 16 mars 1876. En del uppgifter ha lämnats av andra sagesmän inom såväl Ulrika som V. Hargs socknar. De språkliga böjningsformerna i efterföljande register återge det språk och uttal, som jag själv lärt och hört allmogen begagna. Björksätter, Fagerhult, Gammalkil den 9 januari 1939. Axel Karlsson / Substantiv Ark Sing. obest. g. Sing. best. Plur. obest. Plur. best 8 afta m. aften En form av ordet förekommer i tidsadverbialet ”i afterse”. Annars har ordet efterträtts av kväll. 7 bit m biten bite bita 18 bunke m bunken bunke bunka 17 bytte f bytta bytter byttera 33 dusslag n dusslaget dusslag dusslaga 19 fat n fatet fat fata 5 filbunke m filbunken – – 8 flöt n flötet – – 4 frae m fraen – – 6 grädden m grädden – – 7 gröt m gröten – – 2 jur n juret jur jura 27 kant m kanten kanter kantera 32 kar n karet kar kara 12 klunk m klunken klunke klunka / Substantiv Ark Sing. obest. g. Sing. best. Plur. obest. Plur. best. 32 körje m körjen körje körja 2 krite f krita – – 32 krydde f krydda krydder kryddera 8 kväll m kvällen kvälle kvälla 23 tjärne f tjärna tjärner tjärnera 37 linde f. linda linder lindera 27 löck n löcket löck löcka 9 löpe n löpet – – 34 löpsjinn n löpsjinnet löpsjinn löpsjinna 1 mjölk f mjölka – – 8 möra m möran mörne mörna 11 mål n mål mål måla 31 ost m osten oste osta 31 oste n. ostet oste osta 33 ostekram n ostekrammet – – / Substantiv Ark Sing. obest. g. Sing. best. Plur. obest. Plur. best. Genus o. böjning oviss. Genus o. böjning oviss. 9 Ostkake f. ostkaka ostkaker ostkakera 33 ostmus f. ostmusa – – 3 pannkake f pannkaka pannkaker pannakakera 33 plåcke f plåcka – – 18 sil m sirn sile sila 4 silsup m silsupen silsupe silsupa 28 sje f sjea sjer sjera 7 sjive f sjiva sjiver sjivera 6 skum n skummet – – 20 skumme n skummet f./skumninger skumningera 20 skumning f skumninga skumninger skumningera 20 skumslev f skumsleva skumslever skumslevera 2 sleck m slecken slecke slecka 23 smör n smöret – – 6 snärpe m snärpen – – / Substantiv Ark Sing. obest Sing. best Plur. obest Plur. best. 17 stäve g stäva stäver stävera 23 stöt m stöten stöte stöta 34 så m sån såe såa 7 tallrik m tallriken tallriker tallrikera 20 tvage f tvaga tvager tvagera 23 tygel m tygel tygle tygla 35 varsle m varslen – – 2 vatten n vattnet – – 5 välling m vällingen – – 11 vär n väret vär vära. / Verb Ark Infinitiv Pres. ind. Imp. ind. Supinum. 2 använde använder använde använt 28 Arbete arbeter arbetede Arbetet 2 begangne begangner begangnede begangnet 11 blanne ihop blanner ihop blannede ihop blannet ihop 11 blånne ihop blånner ihop blånnede ihop blånnet ihop 7 bruke bruker Brukte bruket brukede 7 bryte bryter bröt brutet 27 börje börjer börjede börjet 20 diske disker diskede disket 2 få får feck fått 2 gå går jeck gått 2 ha har hadde hatt 2 hälle häller hällde hällt 2 je jer ga, jedde jett 37 jäse jäser jäste jäst / Verb Ark Perfekt particip m. f. n. pl. 2 använder använd använt använde 28 arbeteder arbeted arbetet arbetede 2 begangneder begangned begangnet begangnede 11 ihopblanneder ihopblanned ihopblannet ihopblannede 11 ihopblånneder ihopblånned ihopblånnet ihopblånnede 7 7 bruten bruten brutet brutne 27 börjeder börjed börjet börjede 20 diskeder disked disket diskede 2 2 gången gången gånget gångne 2 2 hällder hälld hällt hällde 2 jedder jedde 37 jäster jäst jäst jäste / Verb Ark Infinitiv Pres. ind Imp. ind Supinum 28 knö knör knödde knött 7 koke koker kokte kokt 33 kramme krammer krammede krammet 2 krite kriter kritede kritet 32 krydde krydder kryddede kryddet 11 kunne kan kunne kunnet 37 linde linder lindede lindet 39 löplägge löplägger löpla löplagt 6 löppne löppner löppnede löppnet 6 mjölke mjölker mjölkede mjölket 28 oste oster ostede ostet 6 pine piner pinede pinet 14 re å ret å redde å rett å 25 ryste ryster rystede rystet 21 skumme skummer skummede skummet / Verb Ark Perfekt particip m. f. n pl 28 knödder knödd knött knödde 7 kokter kokt kokt kokte 33 krammeder krammed krammet krammede 2 kriteder krited kritet kritede 32 kryddeder krydded kryddet kryddede 11 37 lindeder linded lindet lindede 39 löplagder löplagd löplagt löplagde 6 löppneder löppned löppnet löppnede 6 (mjölkeder) mjölked (mjölket) mjölkede 28 osteder osted ostet ostede 6 pineder pined pinet pinede 14 åredder åredd årett åredde 25 rysteder rysted rystet rystede 21 skummeder skummed skummet skummede / Verb Ark Infinitiv Pres. ind Imp. ind Supinum 27 sjäre sjär sjärde skuret skar sjärt 7 slö slör slo slajjet 27 stryke stryker strök struket 2 stå står sto stått 21 söke å söker å sökte å sökt å 7 steke steker stekte Stekt 18 sile siler silede silet 2 ta tar to tatt 25 tjärne tjärner tjärnede tjärnet 2 tvinge tvinger tvingede tvinget tvang 27 tvätte tvätter tvättede tvättet 2 vare ä va vatt 25 vispe visper vispede vispet 36 vänne vänner vände vänt 34 värme värmer värmde värmt 7 äte äter åt ätet. / Verb Ark Perfekt particip m f. n. pl. 27 7 slajjen slajjen slajjet slajjne 27 struken struken struket (strukne) 2 ställder ställd ställt ställde 21 (sökter) åsökt 7 stekter stekt stekt stekte 18 sileder siled silet silede 2 tajjen tajjen tajjet tajjne 25 tjärneder tjärned tjärnet tjärnede 2 tvingeder tvinged tvinget tvingede tvungen tvungen tvunget tvungne 27 tvätteder tvätted tvättet tvättede 2 25 vispeder visped vispet vispede 36 vänder vänd vänt vände 34 värmder värmd värmt värmde 7 äten äten ätet ätne. / Accessionsnummer: 12305 Ort: Ulrika o V Harg, Östergötland Innehåll: Svar på ULMA:s frågelista 1 Mjölkhushållning 51 blad, 10 fotografier Informant: Axel Karlsson, 1939
Folkminnesuppteckningar från Ölmevalla
Folkminnesuppteckningar från Ölmevalla. (Där jag kan går jag efter frågebokens nummer) Djävulen N:o 8. förutom de namn jag förut meddelat kallades han även: "Den laje mannen" d.v.s. Den lede mannen. En gång tog den lede av det ena hjulet på någons kärra, men den som satt i kärran och körde kunde trol- la och gjorde så att den lede i stället fick sprin- ga utmed och hålla i kärraxeln. (Efter min fader.) N:o 21. Söder om Åsa där socknarna Ölmevalla och Landa gränsa samman ligger en plats som heter Rågelund (invid havet) på dess sandstrand kom en gång en sjömanskista drivande i land, vid den satt en kvinnoarm fastsurrad, på handen satt tre guldringar. Mannen som fann armen tog och begrov den i sanden på stranden, men han fick ingen ro, han hörde en röst som ropade: "Mina guldringar tre åt Kristi jord!" Rösten upphörde ej förrän han gräft upp armen och lagt den i kyr- kogården. Om ropet kom från havet, eller om man- nen hörde det hemma hos sig, är obekant. Min fader hörde sägnen i sin ungdom, men av vem, har han glömt, likaså vem mannen var, är obekant. N:o 40. Bl. a. i Deberg i Fjärås. / N:o 41. Ja. En trollkäring hade bytt barn med en Kristen kvinna, men denna hade ej sett då det skedde men hon anade att något var på tok. Ty en- dast barnets huvud växte. En dag kom en s.k. "Klok gumma" på besök och hon frågade denna vad hon skulle göra? "Du skall göra något som är så galet så att trollungen – om det är en sådan – tycker det är alldeles galet." Så bryggade kvinnan d.v.s. trollungens fostermoder dricka i ett äggskal. Då sade trollungen: "Jag är så gammal som tiven och toppen på ett träd, mossa uppå hallar, jag har sett Kolas skog brinna upp tre gånger och uppväxt igen men aldrig har jag sett någon brygga i ett äggskal!" "Jasså, du är så gam- mal!" sade fostermodern, varpå hon satte den på ungsgrisslan för att föra in den i ugnen, men då kom trollkäringen och hämtade ho- nom. (Efter min faders farmor som hon berätta- de, när han var barn.) Vad ordet: "tiven" betyder, vet jag ej. Då "Kolas skog" ligger i Fjärås är det troligt att sägnen härrör från trollen i Debjär. N:o 64. Lyktgubbe. Ja man offrade ibland åt honom, man lovade honom pengar om han lyste bra. "Lys mej hem ska du få en peng!" brukade man säga ibland. Det berättas om någon som kastade slanten i en stor ris- hög och på morgonen var hela rishögen plockad isär av lycktgubben, som hade letat reda på slanten. (Efter Far) / N:o 81. Det berättas om en kvinna, som skulle gå till julottan, men råkade komma för tidigt, det sa- des nämligen att de döda hålla sin julotta före d.v.s. tidigare än den egentliga julottan börjar. Hon gick in då hon såg att det var ljust i kyr- kan, men när hon kom in, var folket henne obe- kant. Plötsligt upptäckte hon sin döda grann- kvinna, som hon igenkände. Den döda sade: "Kas- ta av dig rocken och gack!" Hon lämnade så sin rock och skyndade ut. På morgonen låg det en bit av hennes rock på varje grav. (Efter far) Variant efter min mor f. 1887 i Värö. Den döda grannkvinnan sade till den inkommande: "Vänta utanför din ottesång har inte börjat än!" N:o 89. Om man förstod att maran hade ridit något ### ### ### hänga över djuret, eller en lie (förut namnet) Läkekonst N:o 108 Skiver, (Engelska sjukan). Botemedel: Man skulle taga en människoskalle från kyrkogården, samt pillra fram litet sand mellan kyrkodörren och lägga i den samt slå mjölk eller ev. vatten i och låta barnet dricka ur den samt sedan bära den tillbaka och lägga den på sin plats. Det be- rättas om någon som varit och lagt en sådan skal- le på sin plats, men när hon skulle vända hem, kunde hon inte gå utan liksom fastnade kvar i marken. Då kände hon i sin ficka att där låg en flis kvar av skallen, när hon lagt den på kyrko- gården, kunde hon åter fortsätta hemfärden. (Efter min fader.) / Variant av botemedel: Man skulle ge barnet att dricka ur huvudskålen av en hund samt lägga den under barnets huvudkudde så att barnet fick sova på den. (Efter Fru Matilda Isaksson Örmanäs 5. f. d. 16/1 -1867.) N:o 111 Piggar Botemedel: Lägga på kornmjölsdeg el. brödtugga av rågbröd gärna med fläsk i. (M. Isaksson m. fl.) Mot sängväta skulle man äta en stekt moss/mus. Det berättas om en husmor i Landa socken, som ha- de en dräng, som led av sängväta. Husmodern tog en mus och stekte, lade det lilla köttet bland det andra på drängens tallrik han visste ej att det var från en mus, åt upp det, tyckte det var gott och blev dessutom botad från sängvätan. (Efter Anton Isaksson ### ### i Landa s:n. 1881) ### ### ### läkekonst men mot vad slags sjukdom har jag ej lyckats få veta. Men jag vet en Fru som för några och 50 år sedan fick ett barn som var alldeles fullt av utslag på kroppen och mo- dern använde följande läkekonster bl.a. tog hon ett la- kan vilket hon under midsommarnatten drog över daggvåta ängar sedan kramade hon ur daggen och tvättade bar- net därmed, vilket skulle vara en bra läkekonst, men man fick inte lov att möta någon person då lakanet natte- tid drogs över ängarna, ty då uteblev dess helande verkan. I detta fallet torde väl verkan ändå ha ute- blivit, ty en tid därefter lät hon sin man stjäla en sko från ett förlovat par, ty av någon anledning skulle skon tillhöra någon som man trodde om att ha haft samlag före äktenskapet, annars ansågs inte ver- / kan bli tillfredsställande, skon skulle placeras under barnets huvudkudde en natt, sedan skulle den bäras hem och ställas på sin plats. Ägaren till skon fick na- turligtvis ej ha aning om att den tillfälligt bortrövats. Mot skiver var det även bra att skrapa rosten från låsarna på kyrkdörrarna och blanda i barnets dricka. N:o 152. En eldslåga syntes brinna där nattetid. N:o 156. Absolut tystnad under arbetet, ingen fick prata. N:o 159. Ja det fanns lösen. Någon har talat om en skatt, vars lösen var sju bröders blod, den kunde ej tagas fram utan blodet efter sju bröder, men så var det en man, som hade en hynda, som fick 7 han- valpar, dessa slaktade han och med deras blod som lösen kunde mannen tillägna sig skatten. (Hört av min Fader i hans ungdom.) Min faders morbroder Magnus Isaksson Örmanäs n:o 8 (Gårda) avliden 1927 några och 80 år gammal, hade i sin ungdom berättat för min fader att han nattetid såg ofta en låga lysa utanför sin bostad i närheten av den höjd, där nuvarande Örmanäs speceri- affär (Gustav Karlssons) är belägen. Han började gräva där det lyste och hittade en lerkruka med brända benrester uti. I rädsla att de kunde tillhöra någon, som var avliden i kolera grävde han åter ner krukan, vilken alltså än idag torde ligga på sin plats. N:o 161. Ja, man brukade offra småslantar i dem, ty i jättegrytan i Borgarås, Örmanäset, kunde man förr hitta sådana småslantar, som troligen fordom offrats. N:o 174. I Lygnern i Fjärås säges en kyrkoklocka vara sänkt, gömd undan något krig i forntiden, därför att man ej ville att fienden skulle stjäla klockan. Det sades att ingen / kunde få upp den utan att man drog upp den med 2 mjölkuppfödda stutar, d.v.s. två stutar, som inte fått an- nan mat än mjölk. Det var en bonde, som hade ett par sådana, men hade råkat att ge dem vassla en enda gång. När man försökte dra upp klockan och fått den så högt att den syntes, ropade det ur djupet: "Dä vill inte så'na vallakvatta te!" (vasslakvatta) så sjönk klockan igen. Därför säger Fjärås ena kyrk- klocka: "Min syster ligger i Lygnern, min syster ligger i Lygnern!" (Sägen hörd av min Fader) (te' betyder till.) N:o 177. Enligt sägen skall en kvinna på Örmanäs ha avlidit av kolera, "Gästgiverskan vid ledet" kallades hon, säges ligga begraven i sandhöjden Falkasand på Örmanäs 1. exakt plats obekant. (Efter Fru Matilda Isaksson o min Fader.) N:o 181. Ja, hon kastade sin guldring i sjön sä- gandes: "Så omöjligt som det är att finna denna ring så omöjligt är det för mig att bli fattig!" Rin- gen hittades en tid efteråt i magen på en fisk, frun sades även bli fattig med tiden. (Min fader Peter Carlsson) N:o 187 Rackaren N:o 188. Det fanns flera av tattarsläkt. Mest om- talad var Sexpunningen, enligt uppgift såg han fruktansvärd ut. Ibland var han försedd med två knölpåkar, en att stöda sig emot och en att freda sig för hundarna med, det fanns nämligen en hund eller fyra i snart sagt varje stuga. Rackaren var en mycket föraktad person. En dag kom Sexpunningen van- drande ut till Örmanäs, i sällskap med sin / dotter (om det var den i Åsa boende Fru Ekholm eller han hade flera döttrar är inte bekant.) När han hunnit fram till en gård som kallas "Lia" d.v.s. Li- den, sprungo sönderna till gårdens dåvarande ägare upp på rännet ovan porten varigenom Sexpunnin- gen måste passera och stodo färdiga med en spann vatten för att genom en lucka i väggen slå det över honom. Dottern varsnade vad som var i görningen, gav till ett varnande rop och så gick han fri för vattnet den gången. Så gick han in för att möjligen be om lite mat e.d. Upptågs- makarna väntade tåligt hans återkomst. När han kom ut igen, hade han glömt vad som hotade och då fick han hela vattenspannen över sig. Arma människa fattig och föraktad av alla, och till köpet angrep man hans person! (Matilda Isaksson) N:o 190. Lade ut kroppen till mat åt fåglarna på någon avlägsen plats. Den vandrande juden. N:o 192. Någon hade mött honom (var obekant) han hade en rock, som såg ut att vara riktigt mossgrön av ålder. Någon hade sett honom i en kyrka, varje gång han hörde Jesu namn nämnas bugade han sig. (Min fader Peter Carlson hört.) Födelse och dop: Söndagsbarn sades vara lyckligt att vara. Innan man begav sig till dopet skulle man läsa "Fader vår" så skulle barnet få lätt att läsa. Faddrarna fick akta sig så att de inte torkade sig om näsan under dopet, så sades att barnet blev snuvigt "snorigt", vidare fick de akta sig så / att de inte tappade något i golvet, då blev bar- net "släpphänt" d.v.s. fick svårt att hålla saker och ting i händerna. Faddrarna fick inte säga nej eller neka till att bli fadder, om de dock av en eller annan anledning inte kunde vara fadder fick de meddela det så att ordet: "nej" fick kring- gås annars kom barnet att säga nej i tid och otid under sin levnad. Faddrarna måste vara mycket rentvättade annars fick inte barnet renlighetens dygd, voro faddrar- na inte riktigt rentvättade, blev barnet smut- sigt av sig. N:o 217. Vaggvisor bl.a. "Vyssa lulla liten kind mamma springer ut och in, pappa är inte hemma. Han har kört till Nybro köper nya spännesko till sin lilla flicka. (el. gosse) eller "Jag ska sjunga för min lilla vän och mitt lilla hjärta. Så många som vilja gifta sej, vore de värd att svärta." (Efter min farmor f. 1837. d. 14/8.) (En visa som man troligen sjöng när man var alldeles utledsen på det myckna barnaskriket.) Eftersom man varnade för giftermål (ansåg att de borde svärtas.) Vidare hörde min far en gumma sjunga följande ram- ramsa vid vaggan: "Å fläsket dä' sedder på svinaröggen än, för agga dussa vyssa lulla, lulla, lulla, lej. Å köddet de' sed- der på söaröggen än för agga dussa e.t.c. Å smöret de' legger i flödakrocka' än för agga dussa e.t.c. Å osten den legger i vallagryda än för agga, dussa, vyssa, lulla, lulla, lulla, lej." / Uttydning: sedder = sitter svinaröggen = svinryggen köddet = köttet. söaröggen = fåraryggen. flödakrocka = gräddkrukan. vallagryda = vasslagrytan. Vidare hörde min fader en tattarkäring åter och åter för sitt barn upprepa: "Pappa har skåret den store fårlen, Alfred skall skära den lelle!" D.V.S skåret = kastrera eller skuret. fårlen = fålen. Det var här fråga om en rackare och att pojken Alfred var "rackarlärling". Det kom fordom stora skaror av tattare och rackare och allt möjligt löst folk till lantgårdarna för att tigga och min faders barn- domshem fick även besök av otaliga sådana. N:o 218. Från storken eller ur brunnen, på senare tid ur barnmorskans väska! Bröllop. N:o 226. Ja det gjorde man. N:o 231. Ja man skulle s.k. "skoga". Bröllopsgästerna gick till skogen, högg ned och halade hem ett träd, så att kocken skulle få bränsle. Vidare brukade man "gömma bruden" på något ställe, så fick bröllops- folket söka leta reda på henne. Död och begravning. N:o 242. De manliga begravningsgästerna hjälptes åt. N:o 245. Nej inte vad jag vet, men vid kanten av mos- se. Vid kanten av mossen Rörkällan på Örmanäs vid den s.k. Näsbokrok har man begravit en iland- fluten man. Tvenne stenar, en vid fot och en vid huvudänden på graven markera platsen än idag. N:o 247. Nej, men en människa som hade två skug- gor, han hade begått mened. "Svurit bort" sig. (Min fader hört i U.S.A. av en Smålänska.) Människor med två skuggor säges ha "svurit bort sig", har min fader hört berättas. / Husbygge. N:o 249. Nej ty det knakade och small i det virket. N:o 252. Ett hus som ligger i öster och väster säges vara bäst. Hemmet. N:o 256. Måremad = morgonmat, frukost. Dager. uttalas dawer, dauer liksom den Engelska w. Lilla middag eller merafta (på e.m.) samt Kväller d.v.s. kvällsmat. N:o 257. Morgonmat. fläsk och potatisstek, äggröra, smörgås, fast smör vankades inte på morgonen om man hade fläsk. Middag: t.ex. sill o potatis, köttsoppa, kål, ärter eller bönor, ibland risgrynsgröt eller kroppmjölk. Kroppmjölk d.v.s. klimp av mjöl och vatten kokt i mjölk. Lilla Middag (Merafta) antingen smör o bröd eller ost o bröd med kaffe. Hade man inte ost eller smör, fick man lägga socker i kaffet, annars fick man inte socker i kaffe på samma gång. Fisk o pota- tis kunde man ha till vilken måltd som helst. Kväller: Rågmjölsgröt eller risgrynsgröt, f.ö. tog man vad man hade gärna sill o potatis e.tc. N:o 258. Hälsobiten i Ölmevalla. Trivsbiten i Värö. Vårarbete. N:o 276. Ja man åt det för man skulle bli stark sades det. Man skulle "äta märg i bena". Somliga gömde ett julbröd för att äta den 1:a Maj, denna dag skulle man även dricka sav från björk, man borrade ett hål i björken och lät saven rinna i ett käril, vilket man ockminstone i en del fall blandade med bränn- vin. "Dricka märg i bena." Slåtter. N:o 293. Ja man lämnade dem åt fåglarna och åt fattigt folk, många fattiga gick och plockade ax. / N:o 285. Det betydde att någon skulle dö på gården, där skulle bli plats för en likkista på den osådda fläcken sades det. N:o. 299. Ja man brukade vila, "Pusta åker" som man sade. N:o 300. Den som var hantlangare åt den som lagrade säden i ladan brukade kallas: "stabbakråka" eller "nekakråka", var ladan stor fick man ha två "stab- bakråkor". Alltså man brukade vanligtvis vara 3 personer vid sädens införande, en stod i lasset, vad d en benämndes vet jag ej, men den personen kasta- de nekarna till "stabbakråkan", vilken i sin tur kastade till den som lagrade säden. Om ladan var så stor att "stabbakråkan" inte räckte att kasta till lagraren, måste man ha ännu en "stabbakråka" och var alltså 4 personer, i vanliga fall räckte dock med 3. Tröskning. Förekom med slaga eller "präl" d.v.s. präglarna. den ena av slagans stänger kallades "slagval" d.v.s. den man slog med, den man höll i kallades "handval", de voro sammanbundna med ett ål- skinn samt läder, detta kallades gemensamt för en "prälskurra". (Prälskurran = läder och ål- skinn sammanflätade.) Ibland skojade man så att man tog slagans båda stänger och satte om halsen på någon person, så att huvudet satt liksom i en tång, så tog man med en hand i vardera av stängerna och klämde åt litet. Detta kallade man att: "känna på lokatten". (Efter min far f. 1877 i Värö.) Husdjur. N:o 314. Man ledde kon runt omkring och för- sökte att om möjligt hindra henne att omedel- bart kasta vatten, då sades spermat / avgå och det blev ingen kalv. Lade kon sig strax efter betäckningen och spermat syntes vilja av- gå, skulle man gnida kon på ryggraden med tjuderstaken så upphörde det. Tjuderstaken = tjuderpålen, som kon var fastgjord vid mar- ken med. (Hört av Fru Matilda Isaksson att så gjorde en gumma på Örmanäs med sin ko.) (d.v.s. ceremonin med tjuderpålen som massage.) att förhindra kon att kasta vatten var mycket vanligt hos olika personer. N:o 315. Man gav henne jäst eller kaffesump. När man gav den nyfödda kalven mjölk första gång, fick man akta sig, så att man inte sade ett enda knyst hur illa motvillig denna än var. Absolut tyst måste man vara, annars sades kalven bli en "vrålhals" ("gaphals") d.v.s. vrålade i tid och otid. N:o 322. Man fick inte vända det på rygg, ty då dog det. ("Man fick inte "magvälva" det.") N:o 324. Man stänkte vatten eller jord på dem, eller slog på något föremål, som gav ett klin- gande ljud ifrån sig, en panna, spann, e.d., så satte de sig. Husdjurens sjukdomar. N:o 327. Mot fånget gav man kon jäst. N:o 328. Dröpjamisting d.v.s. när kon slutar idissla. Dröpja kalla de gamla idissla. Man lade en färsk gåslort i munnen på djuret och sökte få djuret att svälja den. Exkrementen förorsakade kvälj- ning hos djuret och detta började så att idissla igen d.v.s. dröpja. Detsamma gällde även fåren. / Annars om det gällde en ko, tog man dröpjet från ett får och gav henne, om man kunde finna ett "dröpj" från ett får. Ibland kunde ju fåren t.ex. "kas- ta upp" eller tappa den idisslade maten på åkern och då blev den som sagt till läkemedel mot kons dröpjamisting. (Anton Johansson f. 1881 i Landa. Matilda Isaksson f. 1867 i Ölmevalla.) N:o 333. Slaktade en orm och lade ormens ister på bettet. N:o 343. Enligt ovannämnde Anton Johansson skulle man borra hål i ladugårdens tröskel, fånga en orm i Mars mån, stoppa ned den levande i tröskeln, täppa till hålet. Detta skulle häva sjukdom och otur i ladugården. Skulle enligt sägen ha förekommit i Landa socken. Slakt. N:o 346. Somliga slaktade om Lusse eller dagen ef- ter domsöndag, det borde i varje fall ske under nymåne, så blev fläsket saftigare. N:o 350. Nej! N:o 351. Man sade att det är någon som öm- kar sig över djuret "man håller livet på det". Barn fick ej äta svinrumpan "då växte de nedför" eller slutade att växa sades det. N:o 375. Ja det påstod man att det skulle vara farligt. Lusse brukade ej firas på den- na ort. Julafton. N:o 388. Man hade först "slagit upp halmen", man hade en stor "kam" av trä, som satt fast i logbalken, genom vilken man drog halmen lite i sänder, så man fick bort all den kor- ta halmen, torrt gräs o. dyligt, så att den blev fin och ren, så lade man den i kärvar / s.k. "halmstupor" och bar in och bredde ut den på golvet, så lämnade man en kärve odelad till "kudde", ibland lade man den framför sof- fan eller på annan plats. N:o 389. Man strödde under djuren med den vanligtvis, ty ge den åt djuren vågade man ej, ty det var risk att det fanns synålar o.d. i den. N:o 390. Ja t.ex. julbockar (halmbock), flätor, ro- setter o.d. Vidare gjorde man karbaser, som man använde vid en lek som kallades: "Ro till Tyskland". Man lade sig på golvet och satte benen i vädret, så sade man "Ska' vi ro till Tyskland", varvid den andre sva- rade: "Kan du visa passa på de'" så börja- de man att växelvis slå varann i stjärten med karbaser. Man måste alltså vara två, när denna lek utfördes. Man låt motsatt s.k. "skaföttes" på golvet. Man hade stoppat byxorna fulla av halm så att inte slagen skulle kännas för hårt, men det var inte alltid att man varit så framsynt att man stoppat upp sig med halm, ty det hörde inte till själva leken; det var bara undantags- vis man gjorde så av försiktighetsskäl. N:o 391. Julgranen var mest klädd med olik- färgade pappersblommor, pappershjärtan, ro- setter och vad som helst, man kunde hitta på att göra av papper. Ljushållare fanns ej, man band fast ljuset vid granen med tråd. Vidare hade man hängt upp äpplen, pepparkaksgrisar och dockor av peppar- kaksdeg, polkagrisliknande karameller med pappersfransar samt ett slags konfekt gjort troligen av krita o lite socker, vilka förekom i olika former, ringar, hjärtan, gubbar o.d. (Efter min far o mor.) / N:o 392. Nej, men ljuskronor gjordes av halm på olika sätt och utsirningar förekom. N:o 394. Vet inte, men man borde hänga för fönstren då man satt vid julbordet, ty om någon ev. var utan- för och såg in genom fönstret, kunde denne som om någon skulle dö på slättet under det kommande året, ty den som skulle dö sades sitta utan huvud vid julbordet. (Efter min fader.) N:o 397. Ja, och någon fick vara uppe hela natten och vakta det, så att det inte förorsakade elds- våda. Man var rädd för spöken, men de sades ej våga sig fram, om ljus brann under julnatten. Dessa hemstöpta talgljus villa gärna rinna, så man måste gång efter annan klippa av veken, det kallades att "snoppa ljuset", det gjorde man med en för ändamålet särskild konstruerad ljussax på vars skänklar satt fastsmidd ett litet "hus" eller dosa, i vilken den avklippta veken blev liggande. N:o. 399. Ja det trodde man och mat skulle stå på bordet hela julen ockminstone ett par limpor och en ost. F.ö. vem som kom på besök skulle ha brännvin o "brännvinsbrö"! Ingen som kom på besök fick gå utan att ha fått nå- gonting, man fick ej "bära ut julen", hade man ingenting fått, hade man "burit ut julen". Det ansågs mycket dåligt att låta någon "bära ut julen". Annandag jul. N:o 401. Man brukade gå omkring och "måka" i ladugårdarna tidigt på morgonen, varvid man sjöng eller skrålade: "Nu ha vi måkat, nu ha vi gett, men inget brännvin ha vi sett"! Meningen var alltså att få brännvin, men fingo de inget ropade de ovannämnda ramsa. Uteblev det väntade brännvinet / kunde det hända att man ställde till ofog. Man kastade t.ex. in gödsel från gödselstacken, eller t.ex. strödde under djuren med i ladugår- den befintligt mjöl (gröpe) sådant lär ha hänt. Staffansritten förekom även på Annandagens morgon ("Staffansottan") då sjöng man: "Staffan var en stalledräng", vilken förekom i olika varian- ter, bl.a. en som började: "Staffan var en stalledräng i ra, i ra, fadderallalla Han sadlar upp de fålar fem i ra, i ra, fad- deralalla..." tyvärr kan jag ej denna variant) det skulle väl troligen heta så i "trallen": fa-de-ra-la-la... N:o 414. Halmen togs ut, spinnrockar och vävstolar kom åter igång bl. kvinnfolken, männen började tröska o.s.v. o.s.v. Påsk. N:o 415. Svarta måndag, vita tisdag, dymmelsonsdag, eller askeonsdag, skärtorsdag, långa fredag, äggelördag eller påskalördag. N:o 418. Skärtorsdagsnatt, ty den natten sade man att påskkäringarna voro ute för att fara till Blåkulla. Skall be att få här meddela följande som jag råkat uteglömma! (Nyår. N:o 408. Man borde ockminstone vara vänlig den dagen o.d., ty sådan man var Nyårsdagen, skulle man bli hela året. N:o 410. Om man såg Nymånen över högra skuldran eller åt högra sidan skulle medföra lycka, men det var alla nymånar det gällde och inte endast nyårsmånen. Knut. N:o 412. Jo, man klädde ut sig och gick på besök för att "köra ut julen" sopning förekom ej!) Påsk. N:o 419. Ja, det förekom, men det var i allmänhet utsocknes (alltså från grannsocknarna), som kom va- nligen tiggare och annat fattigt folk, så sjöng / man en visa som började: "Vi ä komna ut till att vandra så unga som vi är. Ni vet vad här tillstun- dar och Ni vet vad vi begär, ett påskägg eller två, det önskar vi att få, sen äro vi väl förnöjda att resa härifrå'". (Eller kanske började den möj- ligen: "Vi ha kommit ut till att vandra...") Efter min far som nu ej kan minnas flera strofer. Midsommar. N:o 420. Den var klädd med prästkragar och klöverblommor så trädde man urblåsta äggskal på ett snöre och gjorde till "pärlband" och hängde på själva korset, samt satte två tunnband i kryss och gjorde till en "krona" och satte på toppen. Så satte man ängsull på ändarna på kor- set på de s.k. armarna så att det skulle föreställa ludna handskar. (Efter min fader.) tunnband äggskal äggskal, en eller två rader på bredd alltså dubbla rader kunde även förekomma Vårhalvåret. N:o 423. Då skall lärkan vara så högt som oxen bär oket. N:o 425. Om solen sken så länge på Sigfridsdagen som det tog för en ryttare att sadla sin häst, så skulle det bli ett gott "gröaår" d.v.s. grödan skulle bli god. Den 9 Mars "De fyrtio martyrernas dag", sådant vädret var den dagen skulle det bli i 40 dag. framåt. Man var särskilt rädd för frost den dagen, ty då blev det 40 frostnätter framåt enligt många gamlas påståenden. N:o 431. Dricka det förut omtalade "märg i bena" (björksaft) N:o 432. Korsmässa, då skall bönan ha blad. N:o 435. Då skulle vinterrågen ha ax. När Erik ger ax, ger Olof kaka. Veckodagarna. N:o 455. Inte flytta på lördag eller måndag och inte ge sig ut på resa på måndag (Måndagsflött blir stäcket å stött" sade man) eller Lördagsflött e.t.c. (i olika varianter) det torde väl möjligen bero på minnesfel hos berättarna. / N:o 457. Söndag "Söndagsklippta naglar och söndagskammat hår ruttna ej i kyrkogård", ibland sade man: "Kvällsklipp- ta naglar och söndagskammat hår."..." e.t.c. Angående vädret under veckodagarna sade man bl.a. "Måndan grum gör veckan from "grum = grym, ful. "Fredagsvä'r är söndagsvä'r" = sådant vädret var på fredag skulle det bli på söndag. "Lördan ä en kär, (karl) han har sitt eget vä'r" (= väder) (Efter Anton J. f. 1881 i Landa.) Djur. N:o 460. Vesslan kallades Russleveska, sades kunna blåsa upp folk. N:o 462. Kraxade skatan mycket, sades det komma främmande till huset. Man borde inte förstöra dess bo, man sade att skatan då hämnas. Förstörandet av dess bo medförde olycka. N:o 464. Nola gök ä jolagök, söder gök ä döder gök, västa gök ä bästa gök, östa gök ä trösta gök. Nola = Norr eller nordan. Jola = jorden d.v.s. det blev sorg (jordfästning) troligen för den som hörde den. Det betydde alltså mycket från vilket håll man hörde göken första gång på året. N:o 465. Han borde helst ha slutat att gala, när höet var färdigt att bolma. Man sade: "När göken gal i såta, då må folket gråta." såta = höstack. Det var inte bra att göken stannade så länge, det kunde betyda miss- växt eller för mycket nederbörd under sommaren e.t.c. N:o 466. Det var ej bra att höra göken på fastande ma- ge, varför obekant. N:o 468. "Gullhöna, gullhöna, lova gott vä'r i more, annars mister du din högre vinge." Detta sade man, när Nyckelpigan kröp upp på fingertoppen, flög den, så troddes det bli gott "vär i more" more = morgon. Flög den ej fanns det tyvärr så elaka människor, att de slet av hennes vinge. vär = väder / Växter N:o 474. Fläderbuskens blommor kokade man té på mot förkylning. Vidare kunde man "sätta bort" tandvärk i fläder. Man tog en flis av fläderns ved, varmed man petade tanden tills den blödde, sedan passade man in fli- sen åter på sin plats, men den skulle tagas och passas in åt ett visst väderstreck, åt vilket är mig obekant. Den personen, som fällde busken, sades få tandvär- ken. Man kunde även peta den värkande tanden med en spik tills den blödde samt sedan slå in spiken på något oåtkomligt ställe, ty den som drog ut spiken eller ev. rev det hus var denna satt, sades få tandvärken. (Ur svartkonstbok läst av Far.) N:o 475. Hasselns käppar användes till "täckeskäpp" att lägga på halmtak och skulle fasthålla halmen. N:o 479. Röksvampen, dess rök sades vara farlig att få i ögonen; man sades bli blind. Vidare använde man svampen till att stämma blod med och till nåldyna (när den hade slutat ryka). Himlakroppar. N:o 482. Slakta gris bl.a. N:o 485. Man sade bl.a. liggande ny, stående sjöman (det blev storm), stående ny, liggande sjö- man (blev vackert väder). N:o 484. Ja det fanns dem som kunde spå efter vintergatan och trodde sig av den kunna se, hur den kommande vintern blev. Naturfenomen. N:o 489. Åskan kallades Åskya, åskväder kallades Åskya- vär. (sjeljud som i t.ex. skyn) N:o 492. "Våroxen" kallas de dallrande luftångor som man ser stiga upp om våren och som man ser i luften. Vidare förekommer ett naturfenomen, som man kallar: "rå- gård", det är en ring som man ibland ser i luften kring månen. En liten "rågård" säges förebåda ett stort oväder. Stor "rågård" förebådar litet oväder. / N:o 494. Påskafton. N:o 497. Ja, det var en gång en gubbe som lovade att sätta sig på en sten, som man skulle spränga med dynamit, om han fick 1/2 liter bränvin som belöning och det fick han försöka. Satte sig på stenen, skottet brann av. Gubben hamnade oskadd i en snödriva, fick sin 1/2 liter. Minns ej var det skedde eller vem som berättat det för mig men det skulle i varje fall ha hänt enl. sages- mannens påstående. Marknader. N:o 498. Vanligen Aprilmarknad och Oktobermarknad i Kungsbacka och vid Korsvägen i Frillesås. N:o 499. Laggkärl, kar, byttor, träskor, sängar, träskedar, träskovlar och visor s.k. skillingtryck m.m. m.m. N:o 500. Potatis, höns, ägg, hemvävt, lakansväv o handduks- väv, linvävnad s.k. "bleke" d.v.s. linväv, som legat ute och blekts i solen. Dessa vävnader sålde man gärna på den s.k. "Larsmässemarknad" om denna marknad förekom på Larsdagen d. 10 Aug. enl. vår nuvarande Alma- nack, vet jag inte för tillfället. Tillägg vad jag förut glömt. N:o 167. att bryta upp jordfasta stenar var inte bra, ty man kunde ha "satt bort" vårtor under den, vilket tillgick så att man tog en tråd och knöt så många knutar på den som man hade antal vårtor på sig, så petade man in tråden under stenen, när tråden var rutten, försvann vårtorna, eller tog man en stulen fläskbit och beströk vårtorna med samt lade den under en sten, när fläsket var ruttet försvann vårtorna, men den som bröt upp stenen sades få vårtorna i- stället. Ett tredje sätt att bli av med vårtor var att ta lika många ärter som deras antal var, så skulle man kasta ärterna i en brunn, men denna skulle vara belägen så nära en byggnad att man skulle hinna vara under tak innan ärterna nått brunnens botten, annars uteblev resultatet, som var att den första person, som kom och tog vatten i brunnen, fick vårtorna. (Min mor har själv försökt det sista sättet, vilket tog bort nio vårtor.) Mot kikhosta: Man skulle ge barnet att dricka mjölk från ett sto. Eller ge barnet att dricka mjölk ur en snäcka en av de gamla kallad "kikbolle" d.v.s. en vanlig neptunus eller valthornssnäcka. / Låtasör. Om en person äger ett får och överlåter det till en annan som ger det mat och bostad kallas låtasör eller "lådasör" som man vanligen säger på landet. Alltså man har fåret till s.a.s. "hälftenbruk". Ibland sade man: "ha sö på låda". På våren skulle den som givit fåret (eller fåren) vinterföda ha all ullen, på hösten skulle den delas så att de fick häften var - fårets ägare hälften och den som bestått mat hälften. Ullen var två sorter på så sätt att den som klipptes på våren var mycket lång och kallades: "lå" (vinterlå) på allmogespråk, skall väl tydligen heta: ludd som kommer ur ordet luden. På hösten var den kortare och kallades endast ull. Vidare finns bukull och "lårkloddar" eller lårkluddar, denna lår och buk- ull var den sämsta ullen, kort, tovig, och ofta smutsig. Lammen skulle delas lika. Fick fåret t.ex. 2 lamm fick ju dess ägare ett och den som gett fåret mat, ett, fick fåret 1 lam sålde man det och fördelade pengarna lika. Fick fåret flera lamm sålde man dem och delade på vinsten. *) Att var och en kun- de särskilja sina får om flera ägare hade gemensam- ma beten: Man hade olika igenkänningsmärken. En t.ex. målade sina får med en tjärfläck i pan- nan, andra klippte hack i fårens öron, andra högg hål i fårens öron och satte olikfärgade trådar genom och knöt fast, alltså trädde genom hålet i öronen, en kunde ha en färg på tråden en annan färg hade en annan bonde. Mycket vanligt var att vid klippningen kvarlämna en eller flera stora ulltofsar kvar på rygg eller sidor, dessa ulltap- par är än idag ett vanligt igenkänningstecken om man har får på gemensamt bete. Man hade fordom ofta får gemensamt på öarna i *) Eller, fick fåret t.ex. 3 lamm, fick man var sitt, sålde eller slak- tade det tredje, delade köttet eller pengarna o.s.v. / Kungsbackafjorden lydande under Örmanäs säteri. Då fick var och en som hade får, en liten plåtsticka med nummer och satte i fårens öron. En ägare fick t.ex. n:o 1 för alla sina får, en annan n:o 2 för sina o.s.v. o.s.v. (Efter min fader o Matilda Isaksson.) När man delade ullen vägde man den vanligen men det hände även att den ene "låtasöägaren" klippte först sin hälft på fåret och sedan den andre sin hälft. (M. Isaksson.) Strandsittarna hur de fingo virke och bränsle: Man repade och brände mestadels ljung o ris, vidare plockade man pinnar och vrakspillror vid havet, ibland brände man i nödfall torkad kospill- ning vilka i stora "kakor" lågo soltorkade på kor- nas betesplatser. Virke kunde man hitta vid havet ibland, fartyg förliste emellanåt, men det var endast någon enstaka planka då och då, ofta söndriga, vid något enstaka tillfälle kunde det ju hända att några större partier kun- de flyta iland. Enligt min fader, m.fl. gamla, var det så svårt och fattigt för stugfolket och strandsittarna på alla område, att detta ej går att beskrivas, ingen kan göra sig en föreställ- ning om hur det var. Ibland hade man endast potatis att äta, vilka man doppade i saltlake eller strödde salt på. Annars hade man sill o potatis hade det ej funnits så god tillgång på sill, vilket det till alla lycka var, och denna varit så billig, skul- le de flesta svultit ihjäl. Ibland gåvo sig stugornas män till sjöss, men omkommo ofta under förlisning, eller om de voro fiskare och omkommo, ofta lämnande maka och stora barnaskaror efter sig då var nöden namnlös för efterlevande. Ibland kunde ju strandsittarna byta till sig lite mjöl eller mjölk mot fisk av någon bonde, vidare plockade man ju sjöfågelägg någon gång / vilket blev ett litet tillskott till den fattiga födan, men det var ju bara rena undantagen. En fattig tiggde lite mjölk, hon hade en träbytta med åt- sittande lock med sig, vilken hon satte vid trappan och gick in. Om en stund sade bonden i dörren: "Mor har vesst sla't i di bötta" (slagit i din bytta). Glad och tacksam gick gumman sin väg, byttan var mycket tung och gumman glad åt all mjölken när hon gått ett stycke, lyfte hon på locket, i byttan låg en stor sten, som bonden smugit dit. Gumman sjönk gråtande ihop vid vägkanten, förtviv- lad över sin fattigdom, man kan förstå hur det kändes! Denna gumma bodde inte vid havet utan längre inåt socknen. Exempel på strumpstickning av män: Det var ganska vanligt att männen kunde detta. Både min fader och min farfar t.ex. kunde sticka strumpor o många flera kunde detta. Kringvandrande försäljare: Bl.a. kom de s.k. "Askemännen" det var sådana som körde omkring och sålde träaska björkaska) som man skulle använda till bykning av klä- der. Bykning kallas även lakning ("laka kläder"). Det fanns många som körde omkring och sålde aska. Ofta voro de från Mark i Västergötland. Deras reklam ljöd på deras bygdemål: "Ko' ta mor ska' de va' nuka ascha i da', ja' har fasa goer ascha, dä vajt ek för ja har själv bränta!". (Go' da mor ska' dä' va' någon aska i da, ja har faslig go aska, de' vet jag för ja har själv bränt den.) (Hört direkt av försäljaren av min fader. "Ascha" uttal som t.ex. i pascha och alltså inte det vanliga aska.) Judar och knallare av olika slag gick ju omkring men några direkta minnen efter dem kan jag inte beskriva. Hur Emigranterna tog sig ut i U.S.A. Det berodde på ödet, hälsa och framgång m.m. Många förtjänade mycket pengar, blevo rika, kommo drivna av längtan till fäderneslandet hem och bosatte sig, andra blevo för alltid kvar i U.S.A. Andra igen omkommo på grund av sjukdom och tusen svåra öden ha förekommit därute i U.S.A. Där fanns inte / vare sig pension eller annan hjälp, slog hälsan fel, var man ofta förlorad, så vida inte välmenande männ- skor trädde hjälpande emellan. Min fader t.ex. tog sig ann en hjälplös lungsjuk och hjälpte honom efter bästa förmåga de sista veckorna han hade kvar att leva. Det var som sagt mycket skiftande levnadsöden från hälsa och stor framgång till yttersta nöd och elände, omåttligt spritförtärande kunde ju även bli mångas förfall m.m. Hur de underhavande på Örmanäs avlönades: På slottet: Männen: 1 kr om dagen, om sommaren. 75 öre om vintern. Kvinnorna: 87 öre om dagen (i skördetiden) (87 öre = 5 delar enligt Fru Matilda Isaksson). Om vintern: 68 öre om dagen. (68 öre = 4 daler) (17 öre = 1 daler, 6 daler = 1 kr.) I skördetider fick man alltså mer betalt. Ibland gjorde man ju dagsverken för sina torp 2 eller 2 1/2 dagsverke i veckan, beroende på hur stort torpet var och hur mycket jord man hade att göra dagsverken för. En kvinnlig släkting till min fader som dog i slutet av 1800- talet 80 år gammal, mindes den tid då kvinnorna endast fick 5 öre om dagen. Diverse andra uppteckningar. Jag nämnde i ett av mina brev om den mycket omtalade företeelsen s.k. "Förbud". Min faders släkting Petter Börjesson från Hanhals hade ett synnerligen starkt "förbud" jag nämnde då hustrun hörde honom komma körande och kasta en järnlänk i gården hon tände den gången lycktan och sprang ut för att lysa honom när han satte hästen i spiltan, när hon kom ut fanns han inte där men kom körande omkr. 1/2 timma efter varslet. Enligt vad hon under sin livstid berättat, hörde hon "för- bud" för maken varje gång han var ute och körde om kvällarna hon kunde höra honom komma, börja sela av hästen, först släppte han den ena av skä- gerna i gården, sedan den andra (skägerna kallas på allmogespråk de träarmar inom vilka hästen står bun- den vid seltyget) men då hon gick ut var allt tyst en stund därefter hördes åter skägerna falla och då var han personligen återkommen. Det verkade / alltid spökligt kusligt. Min faders äldste broder Albin Karlsson hade också "förbud". Om kvällarna när han var ute kunde båda föräldrarna höra när han kom, gick upp på trappan, satte nyckeln i låset men kom aldrig in. En god stund därefter upprepades samma ljud och då kom han personligen. Enligt far sade alltid "de gamla" att den som har starkt "förbud" får inte leva länge, "blir inte gammal" det tycks inte stämma ty Petter Börjesson i Han- hals blev mycket gammal, medan farbror Albin Karls- son dog i U.S.A. endast 22 år gammal. Fru Matilda Isakssons fader hade även "förbud" påstår hon, anhöriga kunde höra när han om kvällarna kom upp på trappan skrapade av sina fötter mot den men kom inte in. Efter en stund upprepades det samma och då kom han in. Även han blev åldrig innan han dog. En man från Mark (Västergötl.) bodde tillsammans med min fader i U.S.A. Denna hade också "förbud". Han arbetade i nattskift. Min fader kunde höra när han kom på natten i synnerhet vinter- tid hur han gick upp på snödrivorna som lågo frusna hur snön krasade under fötterna, han fortsatte nedför drivan och gick till dörren men kom inte in. Vid pass 1/2 timme efter hördes åter trampet o knarret i snön då kom han personligen. Ett annat slag av varsel före- kom enligt M. Isaksson här på Örmanäs. Det var "förbud" strax före dödsfall. På den tiden köptes ej likkistorna utan snickrades ihop hemma. Man kunde nattetid höra hammarslag och hur osynliga händer t.ex. kastade eller slamrade i brädor, när man hörde detta visste man att snart skulle någon dö på stället. Man hörde sådant varsel och hantering av brädor på Örmanös säteri för många år sedan, har far hört berättas, ingen vågade gå upp på vinden var ifrån ljudet kom, men skickade dit en / liten flicka som inte förstod att vara rädd, när hon kom upp var emellertid allt tyst, ingen männska syntes, ingen kista var under tillverkning. Några dagar efter åt inträffade dödsfall och då fick man börja att snickra kista i egentlig mening. (sägen efter far, berättad i hans ungdom.) (av vem har han glömt.) Matilda Isaksson har själv hört sådant varsel. En natt gick hon förbi en gård där hon visste att en person låg döende. Det var mitt i natten, hon hörde hur man kastade bräder i en på gården upplagd brädhög, men där fanns in- te en människa där som rörde vid brädorna alla på gården sovo påstår hon, på morgonen inträffade döds- fallet. Sådana s.k. "förbud" och "likkistesnickring" talade man mycket om fordom. Så fortsätter jag med ett annat mycket omtalat övernaturligt fenomen: "Att se i syne" denna kategori av människor och denna företeelse var fordom mycket omtalad och mycket vanlig här på 1800-talet och naturligtvis längre tillbaka, och har förekommit i mängd av varianter. Ja naturligtvis förekom det väl ännu mer tillbaka i tiden sådana berättelser. Fenomenet: "Att se i syne" säges utan undantag av de äldre uppkomma däri genom att den gravida mo- dern fick se himlen under en likkista. Om modern råkade se en flik av himlen under botten av en likkista blev barnet "i syne" samma blev förhållandet om modern tittade ned i en öppen grav, man lade därför ett par spadar eller bräder i kors över graven så ansågs det ej vara "öppen". Att skåda himlen under likkistan var en allmän sak på den tiden man bar liken och inte körde, t.ex. om man stod på en väg och man fick se likbärarna komma gående på en höjd e.d. Att vara "i syne" säges numera vara sällsynt på grund av att man kör liket och detta befinner sig närmare marken, stod man förr på en låg väg och likbärarna buro kistan på en höjd såg man ofta himlen rakt under dess botten, detta fick en gravid moder akta sig för, men många gånger halp ej försiktighet. Symptomen av att "se i syne" var att det barn som föddes fick förmåga att se "bortom graven" ofta mötte de likfärder som en- / dast de själv kunde se, möta redan avlidna personer förutsäga dödsfall e.tc. Min faders svåger som hette Axel Andersson född i "jutagården" n:o 12 Örmanäs, död sedan några år tillbaka i U.S.A. hade detta fenomen som var mycket omtalat här på Örmanäs fordom. Redan som liten pojke begrep för- äldrarna att något var å färde han såg sådant som inte de såg och grät ibland, ty det låg i sakens natur att han ej fick omtala vad han sett samma dag det skedde utan fick vänta tills påföljande dag, annars blev han mycket sjuk. Han berättade att han mött personer som för längesedan voro döda, han mötte ofta likfärder på kvällarna som ingen annan sett eller såg. En kväll grät han: "Varför gråter Du? sade moderna har du glömt att släppa in söra?" (fåren) "Jag skall säga i morron vad det är, men inte i dag" svarade han, det var inte på grund av att han glömt att stänga in fåren, utan han hade mött någon död vilket han berättade dagen efter, det var första gången hon märkte att han var "i syne" och då erinrade hon sig att hon under sin grosess stått på en viss plats och sett himlen under likkistan vilket hon aldrig tänkt på förut, hon mindes platsen var hon stått vem som bars också. Sedan pojken blivit större var fenomenet helt naturligt för honom ej ringaste rädsla förspordes blott han teg med vad han såg tills nästa dag, annars blev han allvarligt sjuk. Enligt min fader och en del ännu min- nes-goda personer säges, att ibland om kvällarna när han gick och lungt pratade med någon följeslagare som han för tillfället kunde ha i sällskap, plötsligt sprang han åt sidan eller upp på någon åker vid sidan av vägen och vek undan för annalkande möte som endast han själv såg till följeslagarens stora bestörtning som inget såg. Dagen efter berättade han att han mött likfär- den och att kamraten han haft i följe gått igenom hela följet som varit osynligt för denne, vem som bar kistan, begravningsgästerna e.tc. själv / kunde han ej gå igenom likföljet utan måste väja annars blev han sjuk. Det var f.ö. omöjligt för honom att sammanstöta med de osynliga. Han blev seder- mera gift med min faders syster och flyttade till U.S.A. Han teg sedan med vad han såg då han ej ville skrämma henne, men hon märkte att fenomenet fanns kvar ty då de voro ute om kvällarna drog han henne med åt sidan eller upp på någon kant av vägen och väjde för "möten" som var osynliga för henne.... men någon nervositet hade han inte för saker.... Min fader hade även en morbror som var "i syne" och såg en massa övernaturliga saker han hette Petter Isaksson och brodern Börje. En kväll var Börje ut och körde landsvägen fram och Petter åkte med honom. När de kommo till "Kolas skog" i Fjärås fick Petter se en sugga gå på vägen: "Titta där!" sade han åt Börje, men denne såg ju inte suggan då ju inte han var i "syne" men han slog med piskan på den punkt där Petter pekade, då förvandlades suggan till en karl inför Petters ögon, karlen sprang in ge- den stängda dörren till en gammal stuga som låg vid vägen som kallades "Svarta hålet" där bodde en gammal gumma som det var mycket synd om. Hon var så fattig och mistat en son genom drunkning. – – – – men det var väl på senare tid hon bodde där, det kanske bodde någon annan på den tiden ty det är längesedan han såg suggan på vägen! de ha alla varit borta i många år! En annan gång han körde, såg han en stor kyck- linghöna med en massa kycklingar sitta bred- vid sig på vagnen som gick ovanligt tungt! Det berättades fordom så många spökhistorier och syner i Fjäråstrakten. Jag tror att gubbarna ofta voro berusade av sprit men i detta fall tror inte min fader att synen be- / rodde på sprit, då hans morbror såg ofta märkvärdiga ting då det är fullt klart att han var fullt nykter. Invid berget Borgårasen på Örmanäs bodde en gammal man som hette Anders Vessberg, kallades mest "Gamle Vessberg" han var i "syne". En dag gick han förbi "Källe- gården" n:o 2 Örmanäs gården är till än i dag, fast i något förändrat skick. Plötsligt fick mannen se i "syne" han såg begravningsgäster komma med en kista ut genom porten, men denne man blev ej sjuk om han omtalade vad han sett. Han gick in på gården till sönerna som för tillfället voro sysselsatta med att sko hästen, mannen berättade utförligt vad han såg vem som bar kistan och vad de hette som buro. Sönernas moder låg mycket sjuk varför den ene sade att: "mor har legat så länge så det blir väl snart slut". Men det blev han i stället som dog några dagar *) därefter. Hans systerdotter gav noga akt på att precis de personer som man- nen utpekat buro kistan, det var släktingar från andra socknar m.fl. Deras systerdotter dog för några år sedan hon hade berättat saken för min fader. *) Far påstår att han dog ungefär en månad efter den gamles syn. Enligt Anton Johansson i Örmanäs I fanns i Landa socken en man som var i "syne" och förutsade ett dödsfall 2 år före det inträffade. En dag stod han och pratade med en bekant då han fick se ett begravningsfölje komma över en äng, han berättade synen för den han för tillfället samtalade med. De tyckte det verkade mycket konstigt då det ej ens fanns något hus på platsen. Två år därefter kom en man och köpte en tomt och byggde ett hus på platsen, en flicka dog i huset och man konstaterade att de buro ut henne samma väg som mannen förutsagt långt förut och att allt stämde in. Om det var precis 2 år efter, är väl mycket sagt ty exakt minns jag inte precis men min sages- man som lever vet precis hur det var. Ja det finns oändliga berättelser om slika ting! / Så fanns det ju berättelser om andra övernaturliga ting som inte hade med förmågan att "se i syne" att göra! t.ex. Ibland trodde man att de döda hängde sig på nå- gons rygg och ville bli hemburna, ville "påsa" (hänga som en påse, = säck) då skulle man tända en tändsticka och föra den i en cirkel från munnen runt huvudet så försvann den döda från personens rygg. Att tända en tändsticka och göra ovan antydda rörelse med den, var f.ö. bra vid sådana tillfällen då man trodde att spöken och övernaturliga ting var i farten. (Anton Johansson Örmanäs 1.) En gammal båtsman (som numera är död) som bodde här på Örmanäs och som fordom en tid var ladugårdskarl på Örmanäs säteri berättade att en patron som fordom ägt sä- teriet spökade mellanåt. En morgon då båts- mannen i gryningen kom till ladugården visade dju- ren mycket stor oro, plötsligt märkte han att ett osyn- ligt väsen kom gående ladugården fram allt ef- ter som spöket gick gången fram steg ko efter ko upp tills hela besättningen var på fötterna (det var så tidigt på morgon att det var nästan mörkt), då tände mannen en tändsticka och ut- förde rörelsen kring sitt huvud med den. Båtsman- nen berättade saken för nedtecknaren av dessa folkminnen, men jag minns det tyvärr inte så i detalj som han sade. (Båtsman Johannes Brandt Örmanäs.) Skjutsar. Ibland hände det att personer som voro ute och körde och gastar kom och satte sig på vagnen och ville åka. Det förmärktes med att hästen började draga mycket tungt och blevo genom svettiga. Då skulle man stanna och gå av och titta vid bedslet på hästen, men man måste noga ge akt att man därvid stod mycket lägre än hästens huvud (titta mellan remmen och huvudet) – ty gas- / ten flög då av vagnen och slog till och då fick hästen "örfilen" i stället för kusken. Hästen ville sätta av i sken och det gällde till att hålla hårt i honom. Det berättas att på vägen mel- lan Hanhals och Eskatorp i Fjärås blev en gång en person mördad han hängde död på en gär- desgård intill. Vid denna plats voro alltid häs- tarna oroliga, ville stanna, hade liksom svårt för att vilja passera och man fick gå av och titta i bedslet som ovan antytts. (Matilda Isaksson Örmanäs.) Sådana berättelser ha funnits i många varianter, än på den ena platsen än på den andra fick man gå av och titta i bedslet. Men det var inte bara på vagnarna som gastarna satte sig. Båtsman Johannes Brandt som jag förut nämnt, berättade för fordom att en man på Örmanäs fick en gång en gast i sin skottkärra som han själv körde, skottkärran var alldeles tom och lätt att köra men plötsligt kom någon död och ville ha skjuts till sitt forna hem, kärran som var tom blev full med ens av ett osynligt väsen ehuru till synes tom blev den så tung att svetten flöt i strömmar av mannen som körde den. Jag minns inte riktigt hur det blev till slut men jag tror visst gasten gick av vid en avfartsväg och gick till sitt hem och kärran blev åter lätt att köra. Födelsemärken. Om detta stora långa kapitel skall jag ej myc- ket gå in på, det skulle föra alldeles för långt ty det fanns massor av normer och mycket, oändligt mycket en gravid kvinna hade att iaktaga och akta sig för. Hon fick som förut påpekats inte se himlen under en likkista, då blev barnet i "syne" hon fick inte kika i ett nyc -kelhål, då blev barnet vindögt. Hon fick inte bada, då fick barnet frossa och blev f.ö. så rädd / för vatten. Hon fick inte sätta sig på en o- låst kista ty om låset sprang igen och modern blev rädd just som kistan sprang i lås så kunde barnet få "kistenavlar" d.v.s. få runda bru- na märken på kroppen liknande de navlar som satt i beslagen på kistan. Den gravida fick al- drig vara med när någon låg döende, eller be- se dödskamp då kunde barnet få skakningar eller frossa. Hon fick inte äta på något fisk- huvud det fiskköttet var inte bra då sades barnet vilja drägla s.k. "seckla" d.v.s. saliven rann ur barnets mund ständigt ner på kläderna så- dana barn som dräglade fanns gott om i under- tecknads barndom. Den gravida fick aldrig se på något lik e.tc. e.t.c. e.t.c. etc. et.c. Botemedel mot "kistenavlar", man skulle lägga det barn som fått dessa i en kista samt sätta sig så hårt på denna att locket small igen precis som det gjort då moderna blev skrämd, ty det hände ibland trots försiktighet ty fordom var det vanligt att man hade kistan till stol emallanåt, efter den- na procedur försvann de bruna fläckarna "kiste- navlarna" från barnet så småningom. Botemedel: mot ett barn som dräglade, man skul- le ge det ett slag över munnen med en "fiskarump" d.v.s. stjärtbiten av en fisk helst torsk så upphörde barnet att drägla "seckla" som det hette på allmogespråk. F.ö. var ett bra sätt att taga bort födelsemärke som t.ex. bulnader av olika slag att stryka över födelsemärket med handen av ett lik man tog den dödes hand och strök över platsen där barnet hade "märket" men det skulle vara man mot kvinna, kvinna mot man, var det en pojke som hade "märket" skulle likets hand vara en kvinna eller omvänt. Ja nu var ju detta naturligtvis överdrivet / något det med födelsemärken, men det är i alla fall ett faktum att de fortfarande existera i den dag som inne är och kommer väl alltid att göra det trots att läkare förkasta dess exi- stens, men det är ju ett känt faktum att det som inte läkare kan förklara på naturlig väg bortförklara de som obefintligt hur klara bevis vi ha för dess existens. Den läkare är inte född och kommer aldrig att födas som skulle kunna få undertecknad att förkasta födelse- märkens existens och uppkomst. Men 1800-talets läkare trodde på dem. Men de gå inte att för- klara, det är endast i början av grossessen just när barnet får liv som skrämsel är farlig och olika märken kan uppstå, i slutet av grosessen blir inga märken. Min kusin som är född samma år som jag 1912. fick födelsemärke på följande sätt: Modern rostade kaffe på gammalt vis i en gammal- dags kaffebrännare varje gång slog hon det bränn- heta kaffet i sitt knä och rörde om, kaffet var så hett att modern ofta hoppade till och ryste. När barnet föddes var mage och knä och lår fulla av bruna fläckar av kaffebönans form och utseende. En gumma, nu död, bad modern slå kaffebönor i vatten koka upp det och tvät- ta pojken med, detta gjordes och fläckarna försvann. En ogift flicka här på Örmanäst var i grosess, ingen anade det då ju inte hon var gift, en dag kom en fiskare. På skoj slog han flickan på handen med en flundra. När barnet föddes satt flundran på handen. En annan gravid moder fick en möss mellan kläderna, blev myc- / ket förskräckt vilket ju är förklarligt, när barnet föddes fanns mössen på dess kropp med ögon svans och hårbevuxen, ett sådant fall har jag personligen sett för ett 15-tal år sedan på en Göteborgspojke – mycket näpen satt den lilla råttan på pojkens sida. Från samma stad såg jag en pojke vars moder blivit klöst av en katt, vid sitt ena öra. Pojken hade klorna vid sitt öra. I en grannsocken blev en gravid- kvinna vid slakt slagen på skoj under örat med djurets lunga – fruktansvärt – barnet fick för livet hela kinden vanställd av lungans färg och form. Det berättas om en moder som stackade hö och fick en orm med höet på sin gaffel. Ormen hamnade mellan blusen på hennes nakna bröst, att förskräckelsen blev fruktansvärd behöver väl ej ens påpekas. Hon födde småningom ett barn med en orm på bröstet (hörsägen från olika håll) sådana fall kunde bevisas i det oändliga. Just på den punkt där kvinnan rör vid sig när hon blir förskräckt, på samma punkt brukar barnet få märket – sedan kan läkare säga vad de vill. Men som väl är så är ju inte födelse- märke så förfärligt ändå. Min far berättar om en kvinna vars make skrämde hen- ne med en havskatt. Barnet fick havskattens hemska mun. En gravid moder blev skrämd av en apa som en kringvandrande positivhalare ägde. Barnet betedde sig som apan och vill ny- pas som denna, o.s.v. Barnet som nu är gammal kvinna lär fortfarande vara förstörd och lever avskilt från folk här i grannskapet säger man. / Att vara i grossess och titta genom en kikare kunde även vara farligt det kunde liksom kikandet i nyckel- hål medföra vindögdhet för barnet. Att under havande- skap sätta sig på en soffa eller stol där man under bakning haft en varm kaka liggande var även vådligt om modern blev rädd eller upprörd då hon satte sig och fick känna den förmodade värmen efter kakan, medförde i- bland födelsemärke, hela barnets "stjärt" blev eld- röd till färgen, verkade liksom skinnlös vilket ut- bredde sig i en runddel ungefär som kakans form. På tal om barn kan nämnas att barnkläder som tvät- tats aldrig fick lov att hänga ute över natten innan mo- dern blivit kyrkotagen, vådan därav har jag inte riktigt fått veta, men man var nog rädd för trollen att de skulle kunna göra barnet något ont. (??) I anslutning till "Läkekonst" N:o 108 och N:o 121 "stulet och hemburet" kan nämnas att man trodde att vissa kvinnor kunde sätta "skiver" (Engelska sjukan) på barnet det var sådana kvinnor som stode i "otillbörligt förhållande" till karlar s.k. slynor som sprang med alle handa karlar som fick skul- den. Men även sådana flickor som hade fästman och man kunde misstänka könsumgänge före äktenskapet sades kunna sätta skiver på barnet. Man vågade – när man bytte på, eller tvättade barnet – aldrig visa det naket för någon sådan kvinna eller flicka där man misstänk- te samlag förekommit, barnets bröst var ej far- ligt att visa men absolut aldrig dess under- kropp. Det var från sådana kvinnor som troddes ha satt "skiver" som man stal och bar / hem t.ex. en sko och satte åter på sin plats se- dan man först låtit barnet ha den under sin huvudkudde någon natt. (se sid. 4 o 5.) (Efter Matilda Isaksson f. 1867.) I anslutning till N:o 256 Måltiderna i hemmet kan nämnas att man på kvällen kokade s.k. "Valla- gröt" = vasslagröt. När man hade yst kokade man upp vasslan, skummade av ostämnet och blan- dade med mjölk samt rörde på med rågmjöl och kokade vasslagröt eller välling, även "Vallakroppen" förekom d.v.s. mjölsklimp. "Vallakroppen." På kvällen använde man också "Drickavälling". Man kokade svagdricka och mjölk i hop blande i mjöl och gjorde välling. I anslutning till N:o 415 Påsk. På påskdags- morgonen sades solen "dansa" i glädje över Kristi uppståndelse. Enl. min mor brukade man tidigt stiga upp för att i soluppgången skåda solens dans. (Från min mors barndom i Värö.) I anslutning till Värö socken skall jag nämna ett par av de massor av sägner som där förekom i socknen. I Ambjörntorp(?) i Värö ligger ett berg som kallas Borrås i det finnes en lång smal klyfta mellan två berg den s.k. "Borrås skåra" i slutet av klyftan hänger tvärs över ett stort stenblock möjligen en manshöjd från marken. Sägnen förtäljer att om man var ett sällskap som gick genom klyftan skulle stenen falla över den siste som passerade. I klyftan fanns öven två "kamrar" en liten / och en stor, i en av kamrarna fanns ett hål i bergets vägg, där brukade man offra små slantar, men vanligen blev det bara knappar – då man i min mors barndom hade mycket ont som småslantar – man påstod att där fordom bott en skomakare, om det var till hans minne aller till bergatrollen minns inte mor. Ordet: Borrås uttalas Bôrås som är svårt att skriva det måste man muntligen höra. I Sunnvära ligger en plats som kallas "Humla- krik" där finns ett berg i vars vägg finnes formation av en jätte. Sägnen förtäljer att en jätte suttit mot bergväggen för så länge sedan att berget ännu inte hunnit stelna utan var mjukt. I den f.ö. släta väggen finns tydliga märken av jättens bakhuvudet, rygg, säte, och lår.... Dessa bergformationer ### svårt att beskriva utan att se dem! (Efter min mor.) Då jag till Folkminnesarkivet för några år sedan beskrev en gammal Orlovs- sedel råkade jag möjligen uteglömma en rad. Här följer den i helhet. Pigan Stina utan medel, ger jag här en orlovssedel, var't hos mig i fyra år, härmed hon betyget får: Bäddar illa, sover väl, snattar gärna, aldrig stjäl, har ett barn och önskar flera, jag vill henne rekommendera! Angående Död och begravning sid 13 i frågeboken. Om graven sjönk hastigt sades någon snart komma efter någon skulle snart dö i familjen, d.v.s. den döde väntade på någon. (att graven sjönk menas att jorden snabbt sjunker samman och det blir som en fördjup- ning på graven, detta är ju olika ilband längre ibland kortare tid.) / Örmanäs i Maj 1950 Till föreståndaren för folkminnesar- kivet i Göteborg. Sänder här några folkupptn. vill först emellertid svara på Eder fråga i brevet av d. 22/9 1949. angående Anna Stina Karlsdotters bostad så var den Fagared Åsa. vid den tiden när dåvarande Fröken Möller gjorde uppteckn. hos henne. Hon bodde som jag trodde vid trakten kring Öl- mevallasjön och kallades "Anna Stina i Vålamossen" – hon är död nu. Det har även hänt mindre glada ting även i mitt hem sedan jag sist skrev, min fader är död, han dog d. ### ###. Han började bli dålig vid nyår just som jag började skriva närslutna uppteckningar men han var aldrig sängliggande någon enda dag utan vi satt här och pratade om gamla tider och händelser tills de allra sista dagarna – trots att han led av kräfta och hjärtsjukdom hade han inga plågor i egentlig mening utan han pratade om vad han mindes och jag skrev ned, men jag skrev som syns på brevpapper, ty jag gav mig inte tid att skriva efter fler blanketter. Jag var aldeles för apatisk, då jag såg vad som stundade och allt var och är så obeskrivligt trå- kigt sedan pappa dog. Ack vad det var en härlig, obeskrivligt lycklig tid då man var / barn och de gamla levde och man fick höra sägner och visor i mängd o. vad det var trev- ligt på den tiden, ja om jag kunnat draga tillbaka tidens hjul - ja, om jag kunnat! Nu vet jag ju inte vad pappa pratade om för Fröken Möller; kanske att hon upptecknat förut vad jag skrivit, men jag tog med vad jag fick tag i, men tyvärr är ju detta ett mycket blygsamt fragment av allt som funnits fordom och finns väl kvar ännu hos andra personer. Mycket märkvärdigt, det sista pappa pratade om av folkminnen här i livet, var om "se i syne" och likkprosses- sionerna som de personer mötte som voro i "syne" det blev det sista jag skrev efter honom innan han dog. ### fråga vad jag vill ha för ho- norar, så begär jag givetvis inget för själva arbetet – jag har visserligen inte "Hallands- säger" men ännu hellre skulle jag vela ha frimärke för vad jag lagt ut i porto ark o papper, då jag är handicapad av ohälsa, har jag alltid ont om pengar, och frimärke går ständigt åt. Alltså för mitt förra brev: 2 ark à 2 öre styck, 1 kuvert 2 öre styck samt 20 öre i porto. Summa 26 öre. och för närslutna 19 ark à 2 öre styck = 38 öre kuvert 7 öre = 45 öre samt därtill kommer ju så portot allså för båda breven 71 öre samt därtill kommer porto till detta sen- / are brev. Om ni ville samman- räkna detta samt sända mig detta i fri- märke voro jag allså tacksam så bägär jag inget för arbetet, utan endast vad jag kostat, det tycker jag vore väldigt snällt. Så hoppas jag att det med tiden skall gå och överflytta på blanketterna, ty detta kan jag inte åtaga mig på grund av bristande tid, så hoppas jag att det skall finnas nå- got av intresse i mina uppteckningar. Högaktningsfullt Ogden Carlson
BONDENS ÅR.
Till Västsvenska Folkminnesföreningen och Karlstads-Tidningen Undertecknad sänder härmed bidrag till hembygdstävlingen över ämnet "Bondens år". I bidraget har jag försökt så mycket som möjligt att ej upprepa, vad jag tidigare upptecknat för Västsvenska Folkminnesföreningen. Materialet härstammar huvud- sakligen från Övre Fryksdalen och utgör gamla (numera delvis av- lidna) personers berättelser om äldre tider. Åtskilligt, som ej direkt sammanhänger med bondens gärning, har medtagits. Vallarna den 28 mars 1942 Högaktningsfullt Oscar Olsson Adr.: Vallarna, Badabruk. / TOM SIDA / "BONDENS ÅR." Bidrag till pristävlan av V.F.F. och Karlstadstidningen år 1942. (Huvudsakligen från övre Fryksdalen) Första maj. Om detta begrepp för nutida människor innebär övergången till en trevligare årstid ("våra lekars vän"), lade säkert våra fäder för ett å två hundra år sedan eller tidigare en mycket mera mångsidig och allvarlig innebörd i nämnda årstids inbrott. Allting annat fick underordna sig den allt dominerande matfrågan. Om vi utgå från det- ta faktum,kunna vi lättare förstå de gamles märken, sedvänjor, ja, t.o.m. trolldom, vilken ofta sattes i stället för vetenskaplig förklaring (som saknades) på de företeelser som mötte i livet. Första maj var en efterlängtad vändpunkt. Man beräknade, att kre- aturen skulle vara framfödda vid den tiden. Detta betydde, att matfrågan kom i ett bättre läge. Det betydde även, att det an- strängande arbetet med anskaffning av nödfoder fick upphöra. Detta senare: att samla lavar, mossa, bark ( "gå i skavskog"-Den som tog savbark av tall, "gick i skavskog") gjordes dock utan knot, vilket framgår av följande ordstäv: "Arton veckor slinker snart, sa kä- ringa, då hon gick i skavskog på annandag jul". Men om våren blev sen, blev nöden större. Genom märken och iakttagelser sökte man på förhand få klarhet i hur det skulle bli. "Så mycken snö som det är på taken vid Vafferheljen (Marie Bebådelsedag), så mycken snö är det i skogen den 1 maj", hette det. "Kyndelsmässolèn (-tö) och Valborgsmässoplågan" är ett annat märke, som syftar på samma sak. Följande, "Som Vaffernyet gör jag tre, sa finnen", bådar tidig eller sen vår. / Husdjurens skötsel inne. Innan vi följa "fegossen" till markerna, torde det vara rik- tigt att ta del av husdjurens skötsel i stallet. Denna försiggick enligt bestämda regler, för att ägaren skulle ha "tur" med sina djur och mycken nytta av dem. Man fick således ej "slå en ko med 'vriden vidja', ty då tog hon sig ej med kalv." Man skulle undvika att byta kreatur, men om man bytte, skulle man ge lite pengar emellan, för att få tur med djuret. Då ett fäkreatur köptes, skulle man, för att djuret skulle trivas, hålla en eldbrand under näsan på detsamma och säga: "Det är lika varmt här, som där du kommer ifrån." Då en ko kal- vat, fick man ej tala om det genast för främmande, ty då kunde de "skämma" kon. För att skydda mot dylikt, skulle mjölken från densam- ma täckas över, då den bars in från ladugården. En gumma i E-d bruka- de även av samma orsak fästa en stoppnål med vidhängande garnända i mjölkbyttans ena öra, då hon mjölkade, ty "stål" skyddade. Första gödselrukan efter nykalvad ko skulle sättas på utsidan väggen mitt för kon, som kalvat. Man fick ej göra rent och skotta ut gödseln i ladugården på kvällen, ty då "skottade man ut lyckan". Över dörren till ladugården var ett kors anbrakt. Det skulle skydda djuren "för ont". På ett ställe i berättarens hemtrakt gjor- des detta kors av tjära. Kvicksilver i tröskeln kunde även bevara husdjuren för ont. På ett ställe i E-ds socken rev man för omkring 50 år sedan ett gammalt häststall. Man påträffade då i tröskeln till stalldörren en flaska med lång och smal hals, och som innehöll kvick- silver. Den hade placerats (inhuggits) i tröskeln, då stallet byggdes. Vad kornas utfordring beträffar, så var den en svältfordring enligt våra begrepp. Vallhö fanns ej, och det gräs, som växte på åker- renar och andra ställen mellan tegarna, skulle hästarna ha. Korna fick / nöja sig med det hö, som insamlats i skogen, huvudsakligen av myr- gräs, samt halmen av de sädesslag, som odlades. Sörpfoder begagna- des. Det tillreddes av råghalmshackelse (skuren med en lie), som uppblandades med löv, mossa eller färsk hästgödsel. Ungdjur, som ej voro vana vid hästgödsel, fingo densamma uppblandad med agnar, till dess de lärt sig äta. Agnarna sparades för övrigt till de kor, som nyss kalvat. Kornas saltbehov fyldes medelst urin, som stänktes på halmen. Fåren fingo kärvat löv samt "bartallar", d.v. s. små tallar 7 å 8 fot långa av vilka de förtärde barr och bark. På julaftonen skulle varje djur ha sin bestämda tofsa av "löck- neka" och tillsägas: "Ät gott, må väl hela året ikring!" Betesgång På valborgsmässoafton tändes stora eldar på högt belägna ställen och man ropade: "Hoj, håj, Pergrinus, Dra se langt ifrå dätt lann (det här landet, den här trakten), se int hundra man orker rop igen dej (ropa dej tillbaka)!" Detta gjor- des för att skrämma bort vilddjuren från skogen, där djuren skul- le släppas på bete. Även om man beräknade, att ha djuren framfödda den 1 maj, så var det egentligen korsmässa (den 3 maj), som var första da- gen för kornas släppande. Den dagen skulle de ut åtminstone nå- got, hurudant vädret än var. Sedan de efter någon tid togos om hand av "fegossen" för betesgång i skogen, skulle man vara med första dagen och ropa "Pergrinus!" Man måste se till att korna fingo stiga över "stål", då de gingo ut ur ladugården första dagen. Och fåren skulle springa mellan benen på någon som stod i dörröppningen. Hönsen skulle vä- gas, innan de fingo gå ut på våren. Men det skulle ske på påsk- dagsmorgonen före solens uppgång och utan att man såg efter vad / de vägde. Det var för att de skulle göras osynliga för räven och annat ont under sommaren. Svinen släpptes ut på sommarmorgonen sam- tidigt med de andra husdjuren, dock ej till skogen. De "hällades", d.v.s. man satte en järnring i trynet på dem, så att de ej skulle kunna böka i jorden. Även vintertid släpptes svinen ut någon stund på dagen för att "ränsa" omkring väggarna, som det hette. (Berättarens mormor omtalade, att i hennes ungdom kommo vargar och drevo två svin framför sig ut på Frykens is. De lämnade svinen, då de blevo skrämda och gingo tvärs över sjön, där de på andra sidan revo ihjäl en kviga, under det kreaturen voro ute för vattning.) Sedan kreaturen fått gå ute någon tid i gårdens närhet, börja- de betesgången i skogen under "fegossens" tillsyn. På morgonen skul- le de ha "sleke" (mjöl och salt) ur kobjällan, vilken bars av den ko, som säkrast gick hem på kvällen. Det var för att de skulle föl- ja "bjällan" under sommaren. Men man fick inte räkna korna på morgo- nen, ty då kom någon bort under dagen. På kvällen däremot kunde man räkna dem. Till fegossens utrustning hörde först och främst en liten nä- versäck, "fesäcken". I den bar han med sig dagens proviant, som van- ligen bestod av gröt och mjölk i blandning och medfört i en liten träburk med tätt slutande lock. Vidare fanns i fesäcken arbetsverk- tyg, material för spinning på handten, stickning e.d. (ifall den vallande var en flicka eller äldre kvinna). Dessutom medfördes all- tid en liten yxa, "feyxa" samt även "spränghorn" eller lur. Det förstnämnda var tillverkat av bockhorn. Och kraftiga läten behöv- des det för att skrämma vilddjuren, det visste den vallande, ty björnen sade så här, då han kunde tala: "Videpip och pigelall det klingar i mitt öre, men karerop och rönnelur det vill jag aldrig höre." / Den som "gick med fe", måste utfylla tiden med en hel del andra arbeten. Var det en gosse, skötte han om sina snaror och giller i skogen. Vidare skulle familjens behov av tvagor till- verkas. Dessa gjordes av små granplantor, "tvaglurvor", och bundos med vridna björkvidjor. Det beräknades åtgå 20 par pr år och familj. Årsbehovet av vispar fick man passa på att gö- ra i björkens savtid, då barken lossnade. Dessutom skulle det göras en hel mängd reservband till korna, "halsband och lång- band". De gjordes alltid av vridna björkvidjor. Kvinnorna ut- förde dessutom annat arbete såsom spinning, stickning m.m. Det berättas, att en "snäll" (flink) flicka kunde spinna en hel härva garn om dagen på bandtenen under vallgången i sko- gen. Vårarbete. Först skola vi anföra några gamla märken, som säga hur sommaren blir. "Om det 'môrker' och kommer ner något på julnatten, så blir det ett gott år." "Om skogen är 'bôrdreven' (rimbeprydd) i advent, blir det kommande året gott." "Om det är klart på juldagen, blir det en fin plogand, är det fult väder, blir det en svår plogand." "Om det dryper av taken på Kyndelsmässodagen, blir det en god mjölksommar." "Sommaren blir som fastlagssöndagen." "April våt, maj kall fyller bondens lador all." En kall plogand var förmånlig. Det sades därom: "Den som sår i päls, får skörda i skjorta." Man var säkrare då, att säden blev mogen. / "När rönnen lyser till bys, är såtiden inne," sade man. De gula sädesärlorna visade sig även vid rätt såtid, men om de före- kommo sparsamt, blev det en "kinkig" plogand. Ärterna skulle sås den 19 maj, dock ej i nordanväder, "ty då blevo de hårdkokta." Men sådden skulle ej börjas på aftonen, "ty då blev ej säden mogen" och ej heller på en lördag, ty då blev arbetet "drygt". Under sådden skulle såkakan ätas. Den bakades samtidigt med julbaket och för- varades nedgrävd i säden till såningstiden. Såkakans huvudsakliga form var ett kors. All sådd måste vara färdig före "gamla Urban" (11 dygn efter nyare almanackans Urban), ty det hette: "Den som efter gamla Urban sår, får ej skörda samma år." Sedan sådden var färdig, fick ej spjället stängas, "ty då blev det sotax i säden." Tiden mellan vårsådd och slåtter utnyttjades för ett fler- tal arbeten, som hörde årstiden till. Många, som hade tid, gingo i skogen och togo näver, vilken sedan såldes, huvudsakligen på Pärmäss marknad, i Karlstad. Vid jordbruket förekom odling, bered- ning och bränning av "fall" (svedjeland) för höstens sådd av "fall- råg", gödselns "vändning" (omskyffling), som skulle ske vid mid- sommartiden m.m. m.m. Under midsommaren skulle man även "dra dagg" för att ta nyt- ta av andras ägor. Det skulle ske 3 nätter å rad (midsommarnatten inräknad) och tillgick så, att den som ville ta nyttan av andra, gick över deras ägor och drog ett lakan efter sig. Den dagg, som lakanet tog upp, vreds ur och gavs åt kreaturen. Slåtter och Skörd. Då folket kom hem från Pärmäss marknad börjades slåttern. Men det var ej bra att slå gräset, innan regn kommit, "ty det var / giftigt", sade man. De som hade dryga områden att slå, ställde ofta till med "slåtteröl" för att få hjälp av grannarna. Dessa fingo ingen kontant betalning för besväret, men bra med förtäring och eventuellt bränvin skulle det vara. Efter slåttern kom rågsådden ibland nästan samtidigt med rågskörden. På "bråten" såddes s.k. fallråg, en särskild råg- sort, som satt mycket hårt i axen. Detta var även nödvändigt för att ej få för mycket spillsäd vid den besvärliga hanteringen vid skörden på "bråten". Vid sådden myllades med en kvistig trädtopp. Den råg, som odlades på vanlig åkerjord, skulle sås den 10 augus- ti (Larsmässdagen). Hann man inte allt, skulle det i alla fall sås något den dagen. Veckan därpå, d.v.s. veckan efter "Larsmässveckan", kallades "råglösveckan", och den veckan skulle man ingenting så, "ty då blev det missväxt". Alla visste, att rågen fordrade väl till- redd jord, ty den har sagt: "Du skall bädda bra under mej, över mej bäddar jag själv!" "Fallrågen" skördades med handskära och bands så hårt, att kärven kunde lyftas genom att fatta ett enda strå. Vid skörd av vare sig råg, havre eller annat fick man ej skära runt, "ty då do- go kreaturen". Blev den sista kärven stor, så blev nästa års skörd god. Denna kärve kallade "löckneka" och skulle ha lika många band som det fanns kräk i ladugården. Stråna i banden ordnades så, att varje band fick en tofsa utåt. På julaftonen skulle varje kräk ha sin tofsa av "löckneka". Från E-d berättas det, att en bonde höll på med skörden, och att han på aftonen yttrade: "Om den här tegen vore skuren och bun- den, vore det värt den bästa kon." På morgonen var tegen skuren och bunden, och kon var borta, och hela natten lät det: "Betel å binn, be- tel å binn, bonn får själv snesa." Bonden hade på aftonen ej nämnt / något om snesningen, och därför gjordes ingenting vid den. Ärterna skulle skördas på Bartolomeusdagen. Sedan det sista av skörden var under tak, fick man stänga spjäl- let men ej dessförinnan. Arbeten på hösten. Sedan skörden inbärgats, fick man ta itu med andra arbeten bl.a. "inkörning" av den kolved, som eventuellt huggits under sommaren. Mi- lan skulle helst vara färdig och stybbad före frostens inbrott. Stybb- ningen var ett drygt arbete, i vilket även kvinnorna deltogo. För att se hur kolningen kom att gå, kastades 3 skovlar kolstybb över milan. Om alla 3 gingo över, så att ingenting lade sig på milan, gick allt bra. En kolare J.A. kastade på detta vis, varefter han frågade en annan, som stod och såg hur det gick, om det "gick över". "Nej", sva- rade denne. "Gud bättre oss, då brinner mila opp för oss!" utbrast den som kastade. Vidare skulle vinterns behov av mjöl malas på de "dygn" familjen enligt delningen hade i skvaltkvarnen. Maltet gjordes även iordning i god tid, ty det måste torkas i badstugan, innan det kunde malas och begagnas till julbrygd. Linberedningen skedde ofta i samband med mal- tets torkning. Höstens slakt verkställdes mycket tidigt på morgonen och vid ljus från bloss av torrvedsstickor. Vid dylika tillfällen hjälpte gran- narna varandra, och det kräk, som skulle slaktas, togs vanligen in i stugan. Man fick även iakttaga, att slakten ej utfördes på en vecko- dag, som för andra arbeten ej var lycklig, samt att den skedde under tystnad. Slakt skulle ske på nymåne. Om man t.ex. slaktade svin på nedan, "krymte fläsket ihop", blev odrygt. Slaktdjurets huvud skulle vända mot norr, och då slaktningen skedde, sades: "Tyst, tyst! Du ska dö för mat å int för hat." Hästar och hundar slaktades endast av vissa personer, vilka an- / sågos tillhöra en lägre kast. De kallades kampsnuttare eller flå- bussar. Hästköttet grovs ned eller koktes åt svinen i vissa fall. Denna sed har hållit i sig ända till för omkring 40 a 50 år sedan. Vid slakt lämnades smakbitar till grannarna och slaktaren (slakt- bit). En gubbe, som gick omkring med smakbitar, brukade säga, då han kom: "Ja ä ute å går me svinfoten." Även skämt förekom vid slakt. Den som kunde narras att gå till en granngård för att låna "rumpdraget" fick vanligen därstädes reda på sammanhanget och kom ond tillbaka, och då fingo de andra roligt. Ett annat höstarbete var läderberedningen, vilken tillgick så- lunda: Hudarna lades först i kalkvatten (i ett kärl i ladugården), där de fingo ligga i 3 dygn, togos sedan upp och lades över något i lutande ställning, varefter håren avskrapades med en träspade e.d. Därefter rensköljdes hudarna i sjön och lades i ett kar med torr, sön- derstött björkbark och vatten. Efter barkningen torkades hudarna, be- strökos med vitriollösning och smordes med svinister och tjära. Före jul och på nymåne skulle ämnesveden (björkvirke, som be- gagnades till körredskap) huggas, om den skulle bli stark. Tröskning och vedhuggning fick stickas emellan andra göromål då och då för det dagliga behovet. Men på kvällen skulle man ej trös- ka eller hugga ved, ty då blev tomten störd. Tidigt på morgonen däremot tröskades vid skenet från en "töreld", som placerades på en stenhäll i log- dörren. På Luciamorgonen skulle man vara uppe klockan 3 och trös- ka eller hugga ved och äta 3 frukostar före dagningen. Man åt en fjärdedels kaka med en sup, ost och limpa men framför allt gris- huvudet, vilket skulle ätas den morgonen. Vid tröskningen förekom det, att den tröskande tog slagan och satte omkring halsen på en annan och klämde till under det han sade: "Ja ska lära dej lovisa." / Jakt. Två personer, Per och Olof, gingo en vårmorgon tillsammans på tjäderlek. De träffade på tjäder och sköto en hel del, som föll ned och blev liggande på marken. Men då de kommo fram för att plocka upp tjädrarna, flögo dessa sin väg, ty någon hade skämt deras bös- sor. Emellertid kunde en skämd bössa botas, om man stöpte en kula med silver i och sköt och samtidigt kunde gissa, vem som skämt bös- san. För att få jaktlycka skulle man i smyg, så att ingen såg det, slicka på inälvorna (hjärtat, lungorna) från det kräk, man skjutit. Eller också kunde man smula sönder förladdningen och sprida den, un- der det man sade: "Med himmelens vindar kallar jag fåglar av alla slag." Som förut har nämnts, skulle man ej börja ett större arbete på lördagen, därför att det då "blev drygt". Men det fanns även andra dagar, på vilka man ej fick resa eller företa sig någonting viktigt. Sådana dagar kallades "förkastelsedagar" och till dem räknades 2 och 3 januari, 10 augusti m.fl. Ett barn, som var fött på en "odyggers- dag" ("förkastelsedag"), fick aldrig någon framgång i livet. / Kvinnornas insats i arbetet. Utom vanligt hushållsarbete utförde kvinnorna mycket annat. Husdjuren, med undantag av hästen, sköttes av dem. Det var ett tungt arbete, ty vatten åt djuren fick vanligen bäras eller dragas på kälke vintertid, och anskaffning av nödfoder (som nästan årligen förekom) var säkert ännu tyngre. Gemensamt med männen arbetades på åker och äng vid sådd och skörd. Vid midsommartiden, då gödselhögar- na skulle "vändas", voro kvinnorna med. Då fältet för fallrågen gjor- des i ordning (brändes och befriades från sotiga grenar och stäng- er) utnyttjades kvinnlig arbetskraft, ja även vid odling. Då skör- den var inbärgad, och kolningen började, stybbades milan med hjälp av kvinnor. Linberedningen på hösten var även kvinnogöra. Detta arbete gjordes vanligen strax efter maltets torkning i badstugan (mält- ning och torkning utfördes av kvinnor), vilken då var lagom varm för linets insättning och torkning. Många kvinnor malde även på fa- miljens "dygn" vid skvaltkvarnen. (Delägarna i en skvaltkvarn hade densamma "dygnlagd", d.v.s. varje delägare hade sitt särskilda dygn att mala på). Kvinnor, som hade tid, gingo i skogen under sav- tiden och togo näver. Denna fraktades sedan till Karlstad, där man bytte bort den mot spannmål. Frakten över Fryken försiggick på "jär- båtar" (antagligen sådana som begagnades vid transport av järn över Frykensjöarna), roddbåtar med 7 å 8 par åror. Sedan utearbe- tet var färdigt, vidtog inomhusgörat vid sken från törvedsbrasa i den öppna spisen. Det var att karda, spinna, väva, ja, även sy åt- skilligt för familjens beklädnad. Dessa arbeten måste ibland av- brytas för sådant, som hörde årstiden till, t.ex. julbrygd m.m. Men man skulle veta, hur det eller det måste göras för att bli bra. / Om jästen lades i brygden vissa dagar före och efter vintersolstån- det, så jäste det inte, drickat "tog sig" inte. Man fick ej bära slipvatten i mjölkkärl, "ty då surnade mjölken". Man fick ej slå ett husdjur med "vriden vidja" o.s.v. Det fordrades, att kvinnorna, som skötte hushållningen för bå- de människor och djur, kände till följande talesätt och regel: "Tre veckor jula, tre veckor sedan, så ha vi Kyndelsmäss, och så tre veckor till ha vi Mattias eller Mattsmäss, och då ska man ha tredjedelen av fodret och två tredjedelar av födan kvar, om det skall räcka." Kreaturen beräknades vara "framfödda" den 1 maj. Det var familjens husmor, som hade uppgiften, att ordna, styra och övervaka allt kvinnoarbete, vilket även framgår av följande gam- la strof: "Sist i sängen skall du vara, dina fötter icke spara, se, om allt tillrätta står. Se, om dörrarna ä lyckta, se, om eld och ljus ä släckta, aldrig pigan lita på." Man kan undra på, hur kvinnorna förr i tiden hunno med så myc- ket arbete ute och inne bredvid hushållsbestyren. Delvis berodde det på en lång arbetsdag men även på mindre vidlyftiga hushållsbestyr. Matlagningen var enkel, och disk förekom inte mycket. Tallrikar be- gagnades ej, utan man åt ur ett gemensamt fat, vilket sistnämnda in- te alltid diskades för var gång det begagnades. Skurning förekom vanligen endast till midsommar och jul. Dylikt arbete fick stå till- baka för det som var ännu nödvändigare. / Måltider m.m. Att beskriva vad som åts de olika målen på dagen är ej lätt, ty man åt, vad som för tillfället fanns. Någon nämnvärd omväxling i mathållningen var ej tänkbar. Om man t.ex. ej hade mjölk till hav- regröten, tog man svagdricka i stället, och hade man ej någotdera, åt man sill till nävgröten, ifall man hade sill, och i brist på an- nat doppades potatisen i salt. I stället för vårt morgonkaffe gavs en brödbit med smör, ost eller mesost. Längre tillbaka fick man till förfrukost en fjärde- dels kaka och en sup. Till aftonvard begagnades bröd med påbredd potatismos (sedan potatisen började användas). Åt spädbarnen tug- gades maten. På så sätt kunde dessa förtära av samma grova, hård- smälta mat som de äldre. Maten gjordes iordning i delar (beträffande sådant, som ej åts ur gemensamt fat) åt var och en, "matdelar". Vid festliga till- fällen gick man omkring och delade ut dessa. Vid t.ex. begrav- ning var det vanligt, att de inbjudna togo med sig "matkläden", d.v.s. knyten med kött, fläsk, smör, bröd o.s.v. I nödtider begagnades mjöl av olika växter till bröd: Barkmjöl gjordes av tallens savbark, vilken torkades, hackades sönder och maldes, varefter något sädesmjöl tillsattes, innan man bakade. Av grön råg, syrgräs och rävrumpa gjordes mjöl på enahan- da sätt. Även av mogen råg skar man hackelse från toppen till ine- mot stråets halva längd, torkade och malde till mjöl. Mäsken efter svagdricksbrygd torkades och maldes tillsammans med säd till bröd- mjöl. Även under normala år var det knappt med maten, innan den nya rågen blev färdig, d.v.s. under senare delen av juli och början av augusti, som kallades "Olsmässkroken". Det gällde där- för att alltid ta vara på allt, som kunde anrättas till föda. Av / sådant kan här nämnas "syltkål", vilken gjordes av de yttre bla- den på kålhuvuden. Dessa rengjordes, lades i tunnor och beströd- des vid nedläggningen med salt och kummin. Den anrättades vid an- vändningen som vanlig kål. Ung kålrotsblast användes även till kål- soppa. För att öka den knappa tillgången på föda begagnade man sig av "pockel" (trolldomskonster): "Lite i dag å mycke i morron", sa- de en gumma, som "kunde något". Hon sade det, då hon på kvällen si- lade upp mjölken i många kärl med litet i varje. Meningen var, att kärlen skulle vara fulla på morgonen. Andra hade "puke" ("dragdocka"). Enligt uppgifter såg den ut som ett nystan med ben av strumpstickor, och som hoppade omkring och "drog" åt ägaren. Emellertid kunde man ta reda på, vem som äg- de viss puke, om man brände pukdyngan (Det var en gulaktig, halv- flytande massa, som förekom på stubbar o.d. och sades härröra från puke). Den skulle brännas en morgon i en korsväg, och den första, som därefter kom på vägen, ägde puken, som lagt dyngan. För över hundra år sedan bodde i en säterstuga en gammal gum- ma, som blev sjuk och trodde, att döden nalkades, Till en granngumma, som då kom på besök, yttrade hon bl.a.: "Å ja, som ha gjort så mycke ont, ja ha haft puke me!" Av det sist anförda framgår, att de gamle ansåg trolldom för någontimg ont. Ävenså annat orätt bekommet, vilket kommer till uttryck i följande, som yttrades av en välbärgad person: "Orättmätigt bekom- met gods går aldrig till tredje arvingen; det besitter ingen av mina barn i min gård." Samma åsikt kommer till synes i följande besvärjel- se, som ägaren till en "puke" utsade första gången den skickades iväg: "För mig skall du springa, för dig skall jag i helvetet brinna." / Almogedräkter. Mansdräkten. Berättarinnan beskriver hur hennes morfar J.A. från K. i Fryksände var klädd. (Han var född 1799 och dog 1880) Närmast kroppen bar han en tämligen lång blaggarnsskjorta ("3-skaft") av hemspunnet linnegarn. Skjortan hade krage, eller i vardagslag linning vid halsen, men ej ärmlinningar, utan ärmar- na avsmalnade mot handleden och slutade med en fåll. Inga andra underkläder begagnades. Västen var tvåradig och gick nästan upp till hakan. Rocken var längre än en vanlig kavaj och s.k. "midjerock". Byxorna voro av sämskat fårskinn eller vadmal och räckte till knä- na, där de knäpptes med ett mässingspänne över långa yllestrumpor av hemspunnet garn. Kalsonger begagnades ej. På fötterna buros nä- verbottenskor s.k. svenskskor, ofta av hembarkat läder, bindsul- läder, eller berett av traktens garvare. Bindsullädret smordes med en blandning av tjära, ister och talg. För att få näverbott- narna hållbarare brukade man "kvarla" skorna, d.v.s. man halvsu- lade med tjocka lappar av gamla skor, vilka fästes under skon me- delst kilformiga, handgjorda pligg av furuträ. Huvudbonaden bestod av skärmmössa. På vintern begagnades även en röd toppmössa av ylle. Utdragen var den inemot två fot lång och var sluten med topp i bägge ändar. Den gjordes användbar, genom att den ena halvan sköts in i den andra, varigenom mössan blev dubbel. Det kunde sedan vi- kas upp en kant, om så behagades. Kvinnodräkten. (Från samma tid som föregående) Linnetyget, som kallades särk, var av samma material som mans- skjortan. (Till vartdera plagget åtgick 6 alnar tyg.) Det hade lin- ning kring halsen, och ärmar, som räckte till mitt emellan armbå- / gen och handleden, där de slutade med en fåll. De voro lika vida i hela sin längd. Särken bestod av två delar beträffande tyget, "öpplett" och "nerdel". Garnet till den sistnämnda delen av plagget (nerdelen) var av sämre blånor och skakströ. Över linnetyget bars underkjolen (stubben). Detta plagg bestod av livstycke och kjol i ett sammanhang och var något längre nedtill än linnet. Kring hal- sen var det vidare än linnet och med fåll samt knäpptes framtill med häktor. Det saknade ärmar. Kalsonger begagnades ej. Ytterkjolen hade även livstycke utan ärmar (allt i ett stycke). Därutanpå bars en tröja med ärmar och häktor framtill. Den hade en kant kring hal- sen och räckte till midjan. "Stubben" och sämre kjolar gjordes av hår och blånor (väft) samt linnevarp. De bättre voro av linnevarp samt ylleväft. På huvudet bars en duk av lärft (hemspunnet och hemvävt av lin- nevarp och väft av blånor). Den var vit. Håret sattes upp med hjälp av ett cirka 3 alnar långt och 1 tum brett band på så vis, att det först delades i två delar och virades kring hårbandet med början på bandets mitt samt rullades kring huvudet och slutade med en knut. Ovanpå håret sattes en näver ("hårstrykare") cirka 4 ggr 8 tum, må- lad i granna färger. Over nävern fästes något spetsartat stycke och därutanpå silkesduk (liten), som knöts under hakan. Ytterst sattes den ovannämnda vita duken. Ovan beskrivna huvudbonad begagnades i helg. Strumporna, som voro långa, fästes eller höllos uppe med strum- peband, och på fötterna buros låga näverbottenskor. Kläderna hade i allmänhet materialets naturliga färg och syd- des med hemspunnen linnetråd (av renhäcklat långlin). Om så behöv- des, gjordes tråden svart genom att smörjas med talg och svärtas med sot. / Märken, sedvänjor, tro m.m. Den som kom först hem från julottan i kyrkan, fick skörden först inbärgad, sade man, och därför blev det alltid kappåkning hem från kyrkan på juldagen. Om den första, som kom in på nyårsdagen, var en mansperson, kun- de man vänta ett lyckosamt år. Om det ej fryser under "sommarnätterna", 15, 16, 17 april, så fryser ej säden på hösten. Men om nätterna frysa, kan det ändå ej frysa på hösten, om dessa nätter "frysa ut", d.v.s. om det före- kommer frostnätter i förtio dygn efter de nämnda nätterna. På långfredagen skulle man vara uppe före solens uppgång och bära "kaser" (smått vedavfall): så många fång, som man hann bära in före soluppgången, så många äggkullar skulle man träffa på un- der sommaren. Då fåren klipptes, skulle litet ull lämnas oklippt, så att trollkäringarna ej hade makt att klippa dem under påsknatten. Lamm och baggar hade de ej makt med, ej heller andra får, som ej "haft sax på sig". Därför skulle litet ull lämnas vid klipp- ningen. Trollkäringarna klippte litet på fårens käkar, och däri- genom togs nyttan av dem. Ullen blandades i smörjan för flygning- en. Det var ej rådligt att vara ute under påsknatten, ty det hän- de, att man blev tagen av trollkäringer. En viss Bengt från U. blev sålunda tagen, då han var ute och fraktade brännvinskärl. Efter en lång färd släpptes han mitt på ett stort gärde, där kärlen sederme- ra igenfunnos. Men han måste lova, att ej tala om vem som flög med honom, annars hade han blivit släppt i sjön. Efteråt talade han dock om det för "stabben". Sedan fick han alltid heta "Trollkäringbengt". / Att bygga i en gammal väg medförde olycka. Under första tomt- stenen på en stuga skulle man lägga en silverslant för att få lyc- ka. Då man började timringen nedhöggs silverslantar i knutarna un- der det man sade: "Vi ta inte grunden, utan vi köper den." Efter Larsmässdagen skulle man ej bada i öppna sjön, "ty den dagen kastade Lars sten i vattnet." Om man gick till kyrkan med sår någonstans på kroppen, fick man "likåten". Den som kom i sjönöd, kunde skydda sig för näcken genom att kasta "stål" i vattnet. Två skulle ej hjälpas åt att spänna för en häst, ty då gick det ej bra. Det berättas, att en gubbe, som fick hjälp att sätta i sel- pinnarna, blev missnöjd, tog ur selpinnen, som den andre satt i och satte i den på nytt. För att binda getingar, så att de ej kunde sticka, gick man tillväga på följande sätt: Man åt upp en levande geting, samtidigt som man svor 3 gånger och sade: "Den som kommer mej nära, äter jag opp le- vande." Människans åldrar från tio till hundra år åskådliggjordes i föl- jande stråf: "Tio (år) är ett barn, tjugo lite förstår, tretti är en man, förti går ock an, femtio står stilla, sexti börjar på att låta illa, sjutti är en gubbe, åttio en saftlös stubbe, nittio är barnaspe, hundra idel ack å ve." / Bergfolk. Omkring 60 år sedan var B.S. med sin dotter vid sjön N:a Ö. för att slå. (På den tiden var det vanligt att insamla gräs för vin- terbehov från stränderna av skogssjöar, myrar m. fl. ställen i sko- gen.) Arbetet var ej färdigt, då kvällen kom, varför de beslöto sig för att stanna över natten. För den skull tog fadern en klyka av al och satte i marken samt lade en stång med ena ändan i klykan och den andra ändan på en stubbe. Över stången breddes granris, och under det- ta tak lade de sig att sova. Framför öppningen gjordes eld. Dottern somnade snart, men fadern låg vaken. Rätt som det var fick han höra bjällror samt rammel och ljud som från en hop hästar, kor och får. De kommo från Ulvberget strax öster om sjön och vände tillbaka, se- dan de varit till sjön. De kommo aldeles intill riskojan, och ett bergtroll lyfte stången från stubben ned på marken under ett hån- skratt. H.O. berättar: "I slutet på 1700-talet, då min farmor var ute i tjänst, blev en hennes jämnlike, som även var i tjänst, bortrövad av bergfolk. Detta skedde på julkvällen. En julkväll jämt 7 år där- efter kom hon tillbaka till sitt förutvarande husbondfolk, sedan de lagt sig på kvällen. Hon beskrev sina upplevelser för dryckesstopet (ty hon fick ej tala om något för människor) med följande ord: 'Det är 7 år sen jag blev stulen härifrån, och 7 barn har jag haft. Berg- folket har kor, som de stjäla åt, men jag kom för att stjäla halm att ligga på. Kom och hjälp mig lös, kom på juldagen, ty då äro trollen borta! Jag skall hälla vatten i trollens bösspipor, så att de ej kun- na skjuta.' Under julottan kom kyrkfolket till berget. Den bortrövade följde den största och starkaste av karlarna och sprang därifrån." / Den onde skjutsas. Det hände ibland, då man var ute och körde, att den onde sat- te sig på åkdonet. Man såg ingenting, men det syntes på hästen, att något ont var i följe, ty han drog och svettades utan att komma ur fläcken. Den som hade mod därtill, kunde befria sig från skam ge- nom att gå fram till hästens huvud och titta genom "betseltöjarna" på så vis, att man samtidigt såg genom hästens mun. Man fick då se den onde bakpå åkdonet, men han försvann då genast. För omkr. 75 år sedan omkom en man genom drunkning. Någon tid efteråt skulle två personer köra förbi det ställe, där den dö- da bott (det låg på berget omgivet av skog) och till sina hem, som lågo bortom det nämnda stället. Innan de körde in i skogen, rastade de i en stuga, och gumman på stället ville, de skulle stan- na över natten, ty "ni kan få se nånting ont, om ni ge er i väg nu," sade hon. "Åh inte", svarade männen och foro. Men då de kommit ett stycke uppåt berget, började hästen draga av alla krafter. Det fort- gick så en lång stund, men sedan satte hästen av i fullt språng. De båda karlarna blevo rädda och undrade: "Men va ha ve nu hatt i föölj?" En dotter till den ovanämnda döda gick (någon tid efter olyckshändelsen) en natt i sällskap med två andra. De två skrämde henne för spöke (hon måste gå genom skogen för att komma hem), men komna till en ej fullt färdig stuga ryckte den ena till och höll på att fara baklänges. "Va ä da! Va ä da!" ropade de två andra. "Såg du något?" Men den tredje svarade ingenting, ty han visste, att man ej skulle tala om sådant, förrän man sovit. Efteråt fingo de veta, att en stor, svart karl kom fram under stugan och högg honom för strupen och försvann sedan till samma ställe. Alla tre stannade över natten i närmaste stuga.
Svar å frågelista 1 Mjölkhushållning.
Svar å frågelista 1 Mjölkhushållning. Mjölk. Ordet mjölk utsades av våra fäder mjölk (å vestra delen, västi fjellä, mjalka) Ko-mjölka å getmjölka användes till människoföda. Som medicin mot kikhosta hos barn ha ibland använts märämjölka (stomjölk) Man passade på att mjölka stoet, innan fölungen, som man då instängt, utsläpptes till modern för att äta (dia). Mjölken hälldes i en pötta (flaska) och användes sedan som medicin för barn, som led av tjickhossta*. Var barnet litet, fick det sjeblavis (en sked full åt gången, större eller mindre) men var det ett större barn, som var sjukt, fick det dreck (dricka) små a tårär från än köpp nan gang då å då. (Senast för 18 år sedan fick jag själv mjölka vårt sto och skicka hennes mjölk till en ett-årsflicka, som var nära att dö i kikhosta. (medlet hjälpte) * å västra delen av Bjurholms socken säges tjekkhosta ist f. tjickhosta. / Den späda kalven skulle ju ha mjölk, så länge man hade råd därtill; allra först råmjölk några mål, sen gräddmjölk, som nymjölkad och varm kallades söpan och när kalvän blev några dagar blandades dreckä med rännmjölka (skum-mjölk). Till sist fick kalven bara rännmjölka som dreck. Kalvdreckä skulle vara lytt. (ljumt) Om en lämj (ett-årigt tackfår) mjölkä litet åt lamä sitt, kunde man vänja det lilla lammet dricka komjölk, å ett sådant lamm blev alltid ässjät (tamt) men skvälät (bråkigt) Det fick heta söpa-lam På skämt bruka(r) ibland personer, som tycka om spenvarm komjölk, kallas söpalam. Med råmjölk var det farrkät (gott, kärkommet) Den person, som ängkömt jeck ti fehusä för att få dricka nymjölkad, söt och varm / mjölk sass gå för att dreck söpan, dock ansågs det olämpligt av t.ex. byns pojkar att gå då pigän mjölkä å dreck söpan. Nysilad gräddmjölk kallades vid köp eller annan utmätning sötmjölka (sötmjölk) Sötmjölken kunde ju även vara kall men ha all grädde kvar. Det var nog grädden i mjölken som gav den ordet söt Med silsup kan väl ej menas annat än ”dreck söpan” Skummad, väl skummad, mjölk kallades blå rännmjölka. Ordet ränn kom nog till därför, att husmödrarna före separatorns tid rännt ne borta tråga, när de skillde den upplagda grädden ifrån mjölken, som fanns under grädden i tråget, och som då fick heta rännmjölka Hinna på kokt mjölk kallades även skinä = sjinä Med fil ha här menats även annat än filbunke o filmjölk. / Om man vid kärning av smör fick smaka kärngrädden, kallades den kärnfilä. Kärnfilet var räknat särdeles gott och fint. Kom främmande i huset under kärningen, kunde man gott bjuda på kärnfil med kornbröd till, och detta var ganska vanligt. På kärnardagen, som antingen var fredag eller lördag, litet olika i olika hem, var det vanligt, att husets medlemmar skulle få smaka kärngräddn eller som den också på sina håll kallades kärnfilä. Vanligaste sättet av husmor att bjuda på kärnfil var, att ur kärnan ösa några slevär Kopia från Institutet för språk och folkminnen, Accnr. avskrift 8305 grädda i *filmjölkvria (en stor trävri) och se´n passl öm (slå om) med en träsked, så att det hela blev väl omblandat. Sedan delades filmjölka ut, och det åts filbryta. * även tjockmjölk / Man talade även mycket om filtråg i min barndom, då ju mjölken uppsilades i trätråg. Om man rände undan mjölken, och lät mest bara grädden kvarstanna i tråget, kallades tråget med grädden i i filtråg*. I detta filtråg fanns således icke självsurnad grädde utan söt, tjock och god grädde. Tråget sattes fram på bordet, kornbröd bröts i grädden, och nu åts, som man sade, **i filtråg. När personer i enstaka små-byar fick oväntat, och som de tyckte, fint främmande, och när de ej hade annat gott bjuda på tjvärt på stunna, (genast) spännt däm ått i filtråg. (grepo de, utvägade de sig) Många gånger kom far hem och berättade, att han hade gästat i ***filtråg hos t.ex. Bergvattä- gömma, Nyporps-gömma o.s.v. * å västra delen av socken säges trag åt tråg, tragä åt tråget. (**i = ett) ***filtråg ansågs som gästning (kalasmat). / När man lagt tettn (filtäte, seg) i mjölken för att få filmjölk eller tjockmjölka som en del säga, får man ej på något sätt röra vid mjölkbunken eller mjölkfatet varken med sked eller slev, ty då förstör´s (tät) tettninga och blir glöträtt, utan tettninga ska stå i fre medan hon tjokkän. Om man lägg tettn ena kvällen, räknas tettninga vara färdig till filbryta nästa dags middag eller afton; som man vill. Miss-jär man sä, och rör för tidigt i tettä vria, får man skaffa ny´n tett. (ny täte) När filä tjokknä no passl n öm riktigt, så att allt blandas jämt om, innan hä (det) ätäs. Om filä fått stå nog länge å tjokkän, går ej det sega bort, då man passäl. Söderns filbunke var ej vanlig hos våra fäder. / Självlöpt mjölk sads vara sur och åts endast i nödfall och ej av alla. Så snart mjölken blivit sur, räknades den sämre eller ock alldeles förstörd att äta, som den var. Man kunde slå den i kärnmjölk och använda den till dricka på bordet, eller och sparade men den i någon så eller bytta i matboden och stöfft brö till bakaninga av den. Ej slogs den bort. (ut) Blå-ränn-mjölka var ännu mer mager än vanlig rännmjölk, ty Blå-ränn-mjölka hade stått längre i tråget för uppläggning av grädde; därför blev hon blåare. Rännmjölka vort (blev) fortare sur än sötmjölka och om sommaren törd (tålde) hon värmän sämre. Fick hon då stå (oanvänt) na tag, ja i blan´bara i sköv, vart a söm i glöttär. (löst ostämne och vatten.) / Kokte man välling ur syr mjölk, blev det messkäsä – vällingen, men den var ej farkän. (efterlängtad) Tätämne eller tettn bevarades från ena dagen till den andra i en särskild liten skål eller kopp. Innan man passlä öm ti filvria, tog man av litet grädde och litet mjölk närmast gräddlagret. Detta sparades till nästa gång man tettä, (satte fil med täte) då det blandades med helst nysilad, söt mjölk, så pass som man ville ha till fil. Förstördes tettn för en matmor, fick man gå till gränngårn, ja ibland ända till grannbyn å skaff tettn. (ny-n tett) Kopia från Institutet för språk och folkminnen, Accnr. avskrift 8305 När jag i min barndom följde far efter korna i skogen, visade han mig tettgräsä, en liten ört med små blå blommor. Om jag minns rätt sutto de uppför stjälken vid bladskaften. Växten var ej högre än ett par dm, (växte vid myr.) / och kallades tettgräsä. Om en ko åt sådant gräs, blev hennes mjölk, när den fått stå orörd, fil. (tjock och seg.) Hade man tettgräsä i nysilad, ljum mjölk, påstods det, att det blev fil – eller tjockmjölka av. Hade man flera kannor fil och skulle man ha till näschjäl för längre tid, stulä (tömde) man det i en av trä laggad s.k. fläsk (best. f. flaska.) med sprönn på. Sprönnä täppäs igen med en tillsnickrad träkork, den s.k. tre-täppän. Sprönä ti filflaska var utskörä antingen runt eller fyrkant (i kvadrat) Sörlänninga(r), så kallades stenarbetare m.fl. från södra Sverige, kallade vårt fil långmjölk. Jag hörde dem säga, att vår filbunke hade så lång fil, att det gick draga ut från Bjurholm till Nyåker, sål. 2 mil. (skoj förstås!) Sörlänninga har givit vårt fil namnet långmjölk. / Av skummad mjölk blev det pötträt å dåligt ifil, även om go-n tett tillsattes, varför söt nysilad, varken för kall eller för varm mjölk togs å tettäsä borti. (ur) Nymjölkad mjölk, söpan, skulle taäs dell att tett borti. Man tettä först i vridän, och när mjölken tjocknä no (lagomt) stulä man a neri tre-flaska, om mjölken skulle långt bort. Några liter endast, en eller 2 kännär bars i bläckhämtare på änga, om man blev borta endast över dagän. (en dag) Man mjölkade ti trestöven, mjölkstöven och tömde ihop i en bytta, mjölkbytta, som ofta rymde 4 kannor. (ungefär 10 liter.) Ifrån byttan silades mjölken dels i tråg för uppgräddning och dels i vria eller vridän för tettning. Sedan tettn var ilagd å mjölka var passlä öm, sattes / filvria på n hyll ti nederskåpä i köket. Var det kallt i köket som t.ex. vintertid sattes filvria på murkransen någon del av dygnet, tills filet tjocknat. Om fil – el. tjockmjölka glötträsä och vart som sur kärnmjölka i jäsning, kallades vasslan syra och begagnades till bakning. Om bröd skulle stöpäs ur mjölk, slog man ihop i någon stor så som förvarades i matboden kärnmjölk, surt jäst fil, skum eller rännmjölk, blå-sur rännmjölk och även om man hade blana (vassla) från sötostkok. Kärnmjölk, som skulle användas till dricka vid maten, förvarades i kärnmjölkbytta. I byttan hade man dreckässkopa av trä. Hon kallades även kärnmjölk-köppen. Om vintern hade man kärnmjölksbyttan / med lock på inne i köket i nedersta rummet av något skåp, men om sommaren ställde man a i matboden eller i mjölkkällaren, om den fanns. II Maträtter av mjölk. Nysilad sötmjölk användes mest för spädbarn och barn för övrigt. När filet vintertid ansågs för kallt att ha i matväska till skogs (veaskogen o timmerskogen) trattä (med hjälp av tratt) man i en flaska (butelj) sötmjölk, vilken värmdes jämte flaskan antingen mot elden eller i en vattpanna så småningom. Sedan drog man en ullstrumpa utanpå flaskan, innan den stökäsä (stoppades) ner i matväskan. Som grötmjölk fingo de vuxna ej nysilad sötmjölk utan rännmjölk, kärnmjölk och i brist på mjölk berveta, sockerveta serapsveta och sirap. / Som en rat-åt-rätt (i all hast rätt) var sötmjölk-bryta, som tillreddes av söt, oskummad mjölk och kornbröd. Sådan rätt greps till, när det blev så bråttom att få fram något på bordet, att man ej han laga nan mat. (därav rat-åt) Varma sommardagar kunde man äta sötmjölksbryta med kokt salt strömming till som frukostmål. Om två barn fingo ett sötmjölkstråg (mindre tråg) framsatt på bordet för att ”göra bryta”, hände det ofta, ja nästan alltjämt, att barnen kommo överens om att göra filsmosä. De bröto då eller gnuggade sönder kornbrödet och läto smulorna falla ner i grädd´n som låg överst ti trågä. När man hadd brötä ti no´, tog man bäggä skedän å styrd bröä mot en *å trågbradda, *utav / tjvarbradda, å se´n bröt n ti n gang dell ti rännmjölka, söm vort kvar, förr gräddn, han fard vä bröä dita trågbräddn. Nu åts först rännmjölksbryta och se´n filmosä, i vilket brödet mjukats upp i grädden. När filsmosä åts var det vikligt av barnen att ta ann-vart (ske) sjebla Ungefär lika stora träskedar skulle barnen ha, och ingen fick ta större *sjefyll än den andre. Man satte ej vanligt ostlöp i mjölken, när man ville ha fil-eller tjockmjölka, utan man tog av litet tett ur filvria å tettä. (som förut nämnts) Kall och isig mjölk var man rädd för. Den räknades vara farligare för kroppen, om man var svettig och drack, än kallt vatten. Vi varnades för kall mjölk från källare sommartid *full sked. / Av råmjölk anrättades kalvdans och råmjölkspannkaka, både tjock och tunn sådan. Gav man råmjölken ett uppkok i panna eller gryta fick man en mera sittrig (grynig) kalvdans med blana till vätska i pannan. Kokade man råmjölken i ett bleckkärl med lock på, nedsatt i vattenbad, fick man en mera sammansatt massa till kalvdans. Den ansågs nog finare än den sitträsä kalvdans´n. Till kalvdans åts söt, kall gräddmjölk, om man hade råd. I senare tider serverades socker och *kanel till. Tjock råmjölkspankaka gräddades i bakugnen bakäongn efter bak. Före järnvägens tid i Norrland användes mest kornmjöl **ti gräddninga. Så snart kon hadd börä (kalvat) räknades bli kalas i huset, särskilt om hon hadd kannä duktet (fått stort juver) *stött eller malen kanel. **i / Hadd kon kannä på kalvän, mjölkä na (hon) minnär råmjölk, men då var kalven istället alldeles gul utane. (utanpå) Vintertid frösst (lät frysa) man alltid ned råmjölk i en bytta som sparades i mat-boa = boa, å då främmande kom, eller när det blev storhälja skulle mat anrättas ur innehållet i råmjölksbytta. Till jul å påsk skulle då alltid råmjölksrätt ätas, någon av dagarna. Den råmjölk, som var tjock o kraftig, måste blandas med svagare mjölk, eljest vart sitträn söm i hal-knallör å *vätanes Om sötmjölk kokades i form i ugnen några timmar, blev det en slags formost. Kopia från Institutet för språk och folkminnen, Accnr. avskrift 8305 Mesost av kärnmjölk blev gott. Man smol (smorde) gryta, innan man sättä på a, hälld tia kärnmjölka, rustä öppa på el´n (elden) och * olämpligt till föda / ”såg åt öm gryta”, deläs hon topå kok. Under tiden röln öm veet, (alltjämt) för att ej kärnmjölken skulle få löp ihop i större ost- tjamsa (klumpar) Även sedan grytan kokkt öpp, feck än rör *i bra sköv, annars blev mesostn sitträsä, (grynig) å slät och fin skulle den vara. Under kokningen blev kärnmjölken **mer å mer gul å minnär å minner vart ä ti gryta, ätter (efter) söm hon kokkt i hop, å tjockare å tjockare vart kokä. För att få mesosten riktigt fin, vispade (de) man massan ***sä ogavlet. Sist hedd_n nalta (litet) söcker ****häll serap ti kokninga å smältä å vä_n grädd-tår å_n lit_n mjölkdomt. Ostn åts på smörgåsa (kall) Kokämat av mjölk var mäst slettvällingän och klimpmjölka. För gammalt användes kornmjöl i mjölkmatn. (i nyare tid vetemjöl) *en god stund **även gulare ***mycket ****eller / För det mesta åts smörgås till kokämatn. Gräddråa (rån) gräddades i rå-järn för öppen spis av en av grädda, socker och vetemjöl tillredd deg så pass tjock, att den styrdes ut i järnet med sked. Kråsa bakades av grädde, smör, vatten och vetemjöl och gräddades på plåtar i bakästu-ugn. = *bröjstuugn. Fårmjölk användes ej till människoföda här. III Mjölkens förvaring; gräddbildningen Mjölken förvarades hemma vid gården om vintern i mjölkskåpä, om sommaren antingen i en särskild sval del av matboa d.s.k. lill-boa eller också i en särskild liten källare å skuggigt ställe övane jorden, d.s.k. mjölkkälan. Mjölkskåpän var stor, nådde upp till taket, och stod å ena väggen nära **stuädöra. *(brygg) **köksdörren. / I mjölkskapän fanns inga trähyllor endast pinnhillän, som voro fästade vid väggen i lågom bredd från varandra (och) *Ti i mjölkskåp fanns mestadels fyra pinnhillär, tjvå å tjvå vä pinna mitt för var-ar. (varann´) I mjölkboden kunde också pinnhyllor finnas eller ock (och) sattes mjölktrågen på bord. Sommartid förvarades smörbyttorna, om man hade sådana, i källaren eller också å svalt ställe i matboden. Matboden kunde vara avbalkad till en liten sval bod vänd mot norr, och där förvarades en del sorts mat som t.ex. kött, smör, fisk och mjölk. På lillboväggen fanns en träglugg för att få ver ut, (vädra, lufta) när man ville. I egentliga matboa förvarade man sommartid mjöl i trätunnor med lock, bröd i lårar, bakbordet och bakädon som t.ex. bakfjäla å spjalka, (bröspaden) * I ett mj. o.s.v. / brökaväln, brörallra å naggän, (naggorna) stöptråga, större och mindre, – dägspöga, gräddsåpon å sopen. Strömmingsfjälingän å grovsalt-tunna förvarades i egentliga boa. (matboden) Mjölktjärila voro stövän å bytta av trä. På mjölkstövän var en stav högär än arän, (de andra st.) å han var formad till handtag och kallades stöväskaftä. Mjölkkärlen, som voro snyggt och väl laggade, voro alltid målade t.ex. ljusblå_a gula eller röda och användes ej för annat ändamål än för mjölkning. När mjölken var uppsilad, skulle kärlen grundligt rengöras och luftas, innan de å nyo användes. För silning av mjölk användes vanlig silväv, i nödfall någon gång linnetrasa. Sil-skopa, som man öste mjölken med, när man silld öpp a ti tråga, var / antingen av plåt (bleckplåt) eller av koppar. Mjölken uppsilades i tråg, som sattes på pinhillän. Endast det, som skulle tettäs ur, silldäs öpp ti_n vri å lä_s tettn ti vä samma. Tidvis, och när det fanns gott om mjölk i hemmen, kunde mor i huset sila söpaskålän ått båna Det fanns alltid en skål (mindre vrid) för vart barn i hemmen, å söpaskåla var gott för barnamunnen. Först åts då grädden upp med bröd till, och sen åt eller drack man upp rännmjölka, passöm man villä. Söpaskåla fick grädd öpp över natta. (på en natt) Vridän voro gjorda av utväxta knölar på sälg- och björkstammar s.k. vriämna, vilka urtjäcklades med tjäckla å sjejärnä. Matskålarna målades utvändigt i blått eller rött. / Då man ränt ner tråga, (skillde grädde och mjölk åt) höll man mjölktråget med vänstra handen, lade trågbraddn (tvärbroddn) mot grytan, om mjölken skulle dit, tog med högra handen på kant, vänt mot sig, kvar grädden och lät rännmjölken passera. Sistepå strök man av den grädde, som möjligen stannat på lillfingern och hannlovs-kanten, genom ett drag tvärs över trågbalkän. Sen stulä man gräddn neri kärna å sjövä trågä rent från grädda, om något ville vara kvar. Om grädde låg kvar kring trågbalka (bräddarna) tog man en träsked å skubbä å kara ne allt ihop i tjärna. Ville man ha rännmjölken i en bytta, satte man mjölktrågets nedre brädd mot eller på byttkanten. o.s.v. Tråget måste ju ha en lutande ställning för / att få mjölken att ränn i väg önna. Sedan blev det mera vanligt att använda bordsknivar i hemmen, använde nog de yngre husmödrarna bordskniv vi ne-ränning av mjölktråga i st. f. hand. Mjölk, uppgräddad i tråg, skummades aldrig med slev här. Varje morgon skulle de tomma mjölktrågen skuräs; strax efter frukosten var lämpligaste tiden härför. Mycket vanligt var det, att man tog trågen med ut i lagån, där koksö-gryta sto å sjudd, och nu var det att gno av alla krafter, om man skulle få trågen rena, ja man fick skur vä tjvagan å hetsön (het-sön) som för brinnä livä (mycket brådskande) först en halva innuti tråget och sedan den andra. Tråget hade man rest opp med ena / bräddn ned i en tre-balj å den andra snett mot vinstär axla eller mot bröstä å *skuran. Sedan man skurat bort den i tråget indragna mjölken, – man fick skura, delläs vitt i skum kom fram ur tråget, – **sjörd in tråget med kallt vatten och sjövä trågä väl vä pekfingerknoka på högra hand. De, som bodde nära en insjö skurade med en bunt sjäftä, ett slags fräkn, andra togo grankvistar, som voro ***därj-rönnä, Kopia från Institutet för språk och folkminnen, Accnr. avskrift 8305 hopbännä delln tjvaga. Nan gang då å då skurä man tråga vä (med) ****jen - lagän för att hålla dem friska. Sedan man efter skurningen torkat trågen med ren linnetrasa, sattes de ut efter solväggen för att torka. Fram på dagen togos de in, stapplades ihop alla vända ått samma håll, och nu vore de färdiga *den som skurade **sjöljde ***fria från barr. ****enlag / för användning till kvällen. Man skurade nog en tio à tolv tråg åt gången. Trågen stappläsä in ti mjölkskåpen å *rittäs öpp mot n vägg. När två eller tre barn eller personer lågo i samma säng, och det blev trångt, brukade man uppmana varandra att stäppäl tråga. Sängkamraterna visste vad det var, och vände sig **efter varann i sängen. I jordkällare ute i en backe kunde man (gräva) förvara en del matvaror under sommaren, som t.ex. potatis, som också där fått övervintra, och som skulle räcka till nypärän vart, och sommarskjuten fågel, fisk och ibland även smör. Laggkärl förvarades under torra sommardagar i jordkällaren, för att de ej skulle grestn och börja ***läka. Någon nergrävd tunna för mjölk ha ej använts i Bjurholm men väl jordkällare i backar. *restes (**alla åt ett o samma håll) ***Sån läk, när den ej innehåller vatten. / IV Beredning av smör. Ett större smörstycke kallades för gammalt smörklamp, ett mindre stycke smör kallades smörkuller (när det var runt) och en liten smörkuller kunde kallas gås. Det var ganska vanligt, att i *faddärbån, gubån, fick av sin gumor en gås, när gumora hälsä på, helst om hon kommit långväga ifrån. Jag hade en snäll gumor, kusin till min mor, boende i Karlsbäck. Varje gång hon var ut till kyrkan, gav hon mig en liten smörkuller och en liten blannost. (mesost) Smörkullra kallades mest som gåva gås. Även av get tillvärkades smör och kallades då getsmöra. Jetsmörä var vitt, nästan som mjölk, kort och litet breskt, men gick gott att äta på bröd. Blandande man grädde av geta, även tjoppa, med kogrädden, / blev även då smöret (då) kort och vitaktigt i st.f. vackert gult. Get-smör salufördes ej. När man kärnade smör användes kärna och töräl. Smörrtjärna var ett holkigt laggat kärl med ett hål, som kallades *sveckän, för vasslans avrinnande. (nederst på kärnan) Kärnstaven kallades töräln, tjärntöräln. Dess nedre del, korset, kilades fast vid törälskaftä med träkilar. Tjäntörälköschä (korset) var gjort av björk, således av tungt och starkt trä*. I ett och samma hem kunde man ha en större och en mindre kärna. Den större kärnan användes, när man hade mycket grädda, och lillkärna användes, när man hade ont om gräddn. Till och med små båna könä få-n litn vakän **tjän å gufansinn Stortjärna hade sin plats på golvet å lilltjärna kunde man antingen ha på gölvä eller *I svekken satt en liten trätapp. **med töräl / på-n stol, när man tjänasmörä. En del hade ett stänklock som tog emot grädda då hon yrd öpp borti kärna. Locket, som hade hål i mitten, träddes ner med törälskaftä jörning (genom) hölä. Kärnan fick ej vara full vid början av kärningen, emedan grädden därunder höjde sig, och *han pösst då över. Kärn-römma (rummet) skulle vara kvar. Blev tjäna någon gång för full, (ville pösa över) öst-n å. Man tog då opp nalta grädd tin vri delläs hä hadd sköräsä ti tjärna, ty då föll grädd´n ihop igen. När det blev rum i kärnan, slog man ner grädden tillbaka. Ur den upp-östa grädden brukade husfolket få smaka antingen kärnfilä ensamt eller också blandat i filmjölken. Kornbröd, ojäst, åts till. Strök man ut kärnfilä på brödstycken *gräddn. / och gav barnen i st. för smörgås, kallades det antingen fil-gås eller grädd-gås (begge delarna) Skrockfulla personer trodde, att någon förjort kärnan, när det dröjde länge, innan man fick smör. Som bot lades en liten silverslant i kärnan. (Dock ej nånsin i mitt hem). – En gumma har berättat för mig, att hon en gång kärnat en hel dag och halva nästa dag (sål. 1½ d.) utan att få smörä. Hon trodde, att en ond kvinna förgjort kärnan, och som bot tog hon gräddkärna vä sä ti föjsä (fähusä) å stulä (tömde) gräddn öppi *konan (hon), (vattrännan) å sade: ”He ti je nä nö då”! Korna schleka ti sä (åt opp) allt ihop, å kärna vort bott (botad) å se´n jedd a smörä. För att ha rätta klämmän då han tjärna, så skull hä skörr. Om grädden hann *ko-non / sjäras (bli små-sittrig) var det för sent att ta kärngrädde. Genom vispning med kvistvisp i fat eller kruka, när grädden var lagom varm, fick man även smör. (Åt vilket håll som helst.) Man tog först med hjälp av töräln och sedan med smörsleva upp smöret ti i tråg, smör-trågä. Sedan man arbetat bort den mesta kärnmjölken, sjöljt eller sjördd ä med friskt kallt vatten å knöda (knåda) öm ä rektet, sedan saltades smöret, kanske ”på n dryg si”, jämfört med nutidens saltning. Sedan smöret stått saltat några timmar eller, som ibland hände, över natten, räjd man öm ä ti tråga å packä nä ti bytta (smörbytta). Man slo först nalta laka borta smorä å sjörd bytta innane vä, (med) sen trudd (tryckte) n åt smöret det tettäste man kunde med smörsleva / Smörsleva hadd kort i skaft å stort i bla. Hon var för det mestä gjord av masur, för att ej skaftet skulle gå sunt, (söndert) då man tåttä dell (tryckte till) (Orden trudd och tåttä betyda båda tryckte) Smörslevbladet var ej jufft men brett och nästan spada-likt. Kärnmjölken slogs i kärnmjölksbytta. Av nykärnat smör gjorde mammorna ibland, när kärningen var stor, små smördockor, som barnen inom hemmet fingo. Smördockorna bestodo endast av tre små smörkullrän övane vartannä utan armar och ben. Störst var nedäscht kullra. Mitti kullra föreställd bröstä å öväschta hövänä. Hon, överst kullra, var ej större än en snattär (hjortron) Nedeschta kunnä vara söm köppän vi (vid) Smörrdockän var bånas [Kommentar till originalet: I marginalen finns en teckning av en smördocka.] / förtjusning. För förällra var ä n fröjd å si, hörä båna fängnäsä ått smörr-docka. Nog hände, att man skänkte bort en *gås åt någon god vän utan smör, t.ex. åt gubånä Smörbyttän kunde vara olika stora. Man talade om tjvåkanns- bytta, fyrakannsbytta, sex-kanns-bytta, åttä-kanns-bytta o.s.v. Även funnos byttän (byttor) ur urholkade trädstammar arbetade i ett stykcke. Till jul trilläsä (trillades) n smörkullär **å borti kärniga så pass stor, att den räckte över julhelgen som bolsmörr. Smörrkullra (hon) fick jämte bröd och någon smörgåsmat stå fram på bordet från och med julkväll till och med juldagskväll således ett och ett hart dögn. I vanliga fall, i härdagslag (vid helgdagar) lade man opp smör med en träsked skuren såg- *(litn smörkullär) **togs av / bladslik i skeblakantn. Smöret blev då vackert randigt med skivor lagda över varandra på kaffefatet eller också på glasasjättn. Julljus i smör har jag ej sett men väl ljus i dägkullär på bakäbolä ti bröjstun. På näschjälsresan hade man smöret förvarat i smörraskän. Skulle man ned till Nol mälingmartnän med smöret, var det packat i stora byttor, vilka togos med av ägarna. Smöret startäs (stjälptes) ur byttorna vid avsalu, och byttorna behöllos av ägaren. Tomma byttor förvarades i utkällare, jordkällare, liksom ock tomma kläd- och vatten-såar, för att ej laggkärlen skulle torka. Källar-döra fick ej alltjämt stå på vi gaväl (öppen) ty då gresstnä kärila. Smörrbyttän skulle hållas rena, ”ty den smak kärila (bytta) fått, behöll ä”. / V Beredning av ost. Istället för att säga ysta sade de gamla göra ostn och kok ostn. Av ostsorter hos oss voro sötmjölkostn och blannostn (mesost) de vanligaste. Någon gång kokades även kärnmjölk med i sötostn men då mest för att åstadkomma ystning. Mesost av enbart kärnmjölk kokades, som förut sagts, men den blev mera ljusgul än den egentliga blannostn, som endast kokades av blana. (vassla) Först kokade man sötostn, som även kallades vitost ur söpan och sedan blana till blannost, som blev vackert brun. Enbart getost tillverkades ej här. Gjorde man ost av skummjölk, kallades den rännmjölksostn, och den räknades vara mager. Man brukade skära den, sedan den lagrats / något nedgrävd i kornlån, i tunna skivor, klin ut (breda) smör på och äta istället för smörgås. Ibland doppades *han i kaffet för att mjukas upp. **Rännmjölksostn knödades endast ihop i någon ren trasa (tunn, vit) lagd i något kärl, (fat, skopa eller durkslag) lades sedan i någon enkel för tillfället tillredd press. Sist lades den på en hylla i tork ett tag. Ibland åts den med detsamma, och ibland lagrades den. (helst då i korn.) Sötostn knådades med händerna ned i ett ostkar. (trämått för ost) Ostkarä kunde ej vara större än en tegelsten och avdelat genom en balk i tjvå röm. Ti böttn (bottnen) var både åratalä å bomärtjä innskärä. Sötotskivän var tillsammans med kokäskivän å kråsa, vanligt kaffebröd på släktbjudningar. *rännmjölksostn **Rännmjölksosten var halätän (tungätän) och skars tunn / Som ostlöp begagnades kalvtjesn. Kalvtjesn var egentligen löpmagen från en späkalv, som ej fått annan mat än söpan. (nysilad, söt mjölk) Spädkalven, ur vilken tjesn skulle tagas, fick ej leva mera än n fyra-fäm dögn. Tjesn togs kvar med ostlöpä i, en pinn eller också en stomp borta i harvpinnänn treddäs genom i övre kanten, så att tjesn hängde fri som en liten påse. In i pösan fanns *ystad mjölk, som egentliga löpä Kalvtjesen hängdes genast på en vägg för att torka för att sedan begagnas vid behov. Skulle man koka ost ur endast några kannor mjölk; höll-n dell ti köka, men kokades en storn grytfyll, höll man nog dell i en bröjstu´ hell å uta gån. Mjölken slogs i grytan till ljumning först försiktigt på elden, tills man haft tjesn i. *även hoplöpt / När således ostgryta (innehållet i grytan) blivit ly, (ljum) lades tjesn ne och fick ligga så länge i grytan, tills man såg att mjölken löppt ihop till ett oststycke. Under tiden varmtäs ostgryta nalta mer å mer. Sedan ostmassan skillt sig ifrån blana, tog man försiktigt ihop ostmassa i ett större tråg och därifrån arbetade man ihop osten med händerna ner i ostkarä som kunde vara större eller mindre. Vanligast hade ostkaret, som var hopsinkat av trä, tegelstens-form, således skarpa hörn. Man knöda (packade) ihop ostn tätt, så att inga sprickor vorö, strök den slät och jämn med ett trälock och lät den stanna i karet tills den fastnat ihop till ett stycke, då den stjälptes opp till litet tork. Hos oss gjordes mest små ostar, och jag tror / ej att de saltades något. I så fall lades de nog ner i saltlakan några dygn. Tjesn hängdes efter användandet opp på väggen under taket igen till törk, för att den se´n skulle användas nästa gång då husmora kokä ostn. Pinnen lades över två stora spikar på väggen. (tjväsch över) Samma tjes användes rätt många gånger. Jag minns, att vi barn tyckte, att det såg otäkkt ut med tjesn där, och vi voro glada, när mor börja köpa ostlöpe å medikamentsförrådet, som hitflyttats från Nordmaling. Osten lagrades ej så länge i hemmen som på ett mejeri. För det mesta åts den ganska färsk, och *skivorna skars tjocka. Det skulle i gamla tider vara något att bit e ti (bita i) Ville man ha sådan sötost, som skulle ätas med sked och således *skivorna från sötosten / var öppbeta (bitig) fick man med sleva röra något i ostgrytan, under det mjölken löpte ihop, så att ej osten blev ett enda stycke. Sedan fick gryta kok mest en hel dag deläs ostn blev gul och söt. Den sötost, som skulle ätas till middag t.ex. onsdag, måste vara kokkt någon dag förut, helst som den mest åts kall. Som kalasmat, ja, till och med som brölöpsmat serverades den med grädde och socker till. Detta var mycket gott. I vardagslag fick man något gräddmjölk och något blana till sötost-stycka, som voro så möra, att de sönderskars med sked. Ju mera gulbruna de voro, dessto mörare voro de. (även dessto sötare) Vasslan kunde sparas från ett par ostkok och en lämplig dag kokades blannostn borti na. (av den). / Fäbodar, där människor övernattade, fanns ej här. Man gick hem med mjölken morgon och kväll eller, som de gamla sade, möra å kväl, *vart man hadd koäna på löta häll på fehusvalln. (å andra sidan Öreälv) Saknade man ostlöpe men hade kärnmjölk till hands, slog man litet kärnmjölk i ostgryta (så ävän kallad innan mjölken ystat ihop) och därför att den var syrlig, ystade det. Dock blev sådan ost mera kort och knallrig än ost beredd genom löpe. VI Beredning av mesost. Den vid ystningen överblivna vasslan kokades mest en hel dag, innan den blev så tjock, som man ville ha den. Den vispades stadet (kraftigt) med kvistvisp, för att den skulle bliva fin och slät. I slutet av kokningen var det viktigt att int kokninga feck brenn_vä, *evad / å därför fick man nyste på kringt (fort) med vispen. Skulle man *he blannostn ti n näschjärls-ask (mindre spånask) behövde den ej kokas tills den blev hård, utan när den såg ut som en tjock än däg, vispä n in litet grädde i massan, som blivit vackert brun, och osten var färdig och östes opp borti grytan. Kokade man ost i öppenspis, **smol man grytbräddn mot eln med smör, genast söm man hadd sätä på gryta, och innan man slo ti grytan blana. Ville man ha halare (hårdare) blannost, som skulle arbetas med en sked till en kullär lik en smörrkullär fick man koka mesostkokä (massan) ännu längre och om man ville, kunde man smält å med litet grädde och vetemjöl. Här gjordes ej så stora mesostar åt gången, och ej hade man nå- *lägga, ha. **smörjde smorde / got särskilt kärl eller kar för mesosten. Man arbetade mest ihop den i grytan. Någon gång bekläddes en vriskål med fuktig linne- eller bomullstrasa och den hårdare blannostn arbetades ihop där. Blev mesosten som gammal för hård att skära med kniv till skivor, tog man en kniv å karvä öpp än till smulor eller också stötte man sönder den med saltsten. (en på en stenör funnen klappersten lämplig att stöta salt med.) Sedan blandades mesosten med grädde, tills den blev så tunn, att den med sked breddes på smörgås. Enbart getmesost tillverkades ej här. – Mesost av kärnmjölk är förut beskriven. – Bjurholm i mars 1935 Hedvig Johansson. / [Kommentar till originalet: På de två sista sidorna finns teckningar av kors. Texten lyder:] 1 Kors av gammal tjärntöräl i Bjurholm. Bjurholm d. 9 Juli 1935 Hedvig Johansson 1 Skaftet underifrån 1 träkil i skaftet 2 delar äro lagda i kors. Genom går skaftet fastkilat / [Bild] / 2. Kors av tjärntöräl i Bjurholm d. 9 Juli 1935. Hedv. Johansson. föreställer hål 1 skaftet som går genom korset 1 kil på undre sidankilen går en par dm. in i skaftet. / [Bild] / Accessionsnummer: 8305 Ort: Bjurholm, Ångermanland Innehåll: Svar på ULMA:s frågelista 1 Mjölkhushållning, 42 bl. 2 teckn. Informant: Hedvig Johansson, 1935
"Det är mycket, väldigt mycket arbete med humle"
I en uppteckning från Fide socken på Gotland berättar Josef Hjorter (född 1913) om humleodling. Uppteckningen gjordes år 1967.
Om brödbak på Gotland.
I kp Om brödbak på Gotland. Ordet baka (bakä) förefaller i ortens mål. Först menas hela baket så är dät baka (avkokar) som man bakar så de bli bruna som rostat kaffe och läggar en bit i kaffepannan mäd kaffet bak (pankakar, plättar, munkar, goråd, äppelkakå, våflar å hastakakå) som förr bakades i (hyren) glöden. Ordet baka förefaller inte i kol eller murbruk, ej hellre att baka sig framför brasan, eller i solen utan man (basar si framför brasin ellar i soli) ej heller bakar man mäd omslag eller mäd hett vatten i baljor, utan man läggar (hitt gråjtumslag) och har (ajnlag i drickkäri baljar u fiskkäri.) Ordät baka betyder först hela bakningen, sen (sättar vör daig, läggar ellar röjrar ihop daig) sä (ältrar vör upp daigen) när den är halvjäst, sen bakar vör upp den när den är (färdujäst.) Verbet baka kan användas när man sättar in / I kp (a ungnspankakå äi ungnen) till bakning.) Substantiven (bakdag, storbak, smakakbak, bröbak) meningen surbröbak. I gamla tider bakades ej så ofta som nu man bakade (bullar u sämblar var fjortendes dag u säurbrö en gang i månin) u (avkokar) – en sorts kaffesurrogat två gångar om året höst och vår, män så bakades storbak till (Jaul väldut mikä,) till (sletkalgildä, häusating, bryllaup, begravning u bansöl.) Till jul bakade man (grannbrö u limpå, safransbullar, stråjkakå, u en hajl hopän pirvittar) vidare beskrivning längre fram, annnars hela året var surbrödet dät väsentliga, män till hälgarna bakade man limpa, om sommaren skorpor, om vintern bullar å sämlor. Någon bakudag talas inte om utan (vör skall ha bakdagar, de luktar brölukt) Till jul fick man baka minst fyra dagar i sträck, och när man skulle på kalas var dät också storbak. / I kp Hur personerna kallades hör nog till herregårdar på fastlandet, här var dät (kokarmor) som stod för baket till kalaset mäd någon extra jälp. Kararna fick slå (limpdaigen u säurbrödaigen) för den skulle (vara (saimu) smidig, så skulle de bära in (skäjd u kugg faitvid) stora vedträd och tjärved, och ta hem (tallberrä) till ugnskvast. Kvinnor som hade sitt uppehälle av att baka var (kokarmor) hon bakade och lagade maten vid alla kalas. Hon reste även utsocknes, ej till annat landskap. Yrkesbagare kom till Hemse 1902, dit har vi två mil och på nermare holl fins ännu ej någon bagare, män handlarne får ut limpor och småbröd en gong i veckan, män vi tycker bättre om hembakat så vi bakar själva, någon gong köper vi en tårta. Vad som ingick i fora (säningar) bakades hemma. / II kp Brödets betydelse och helgd. När jag var en liten flicka på en 4 eller 5 år var dät ännu sed att de fattiga gick och tiggde såkallad (tiggubbar) u (tiggkällingar) de kom och bad om (en bit brö i Guss namn.) Särskilt mins jag en gammal gubbe, fiskare, som alltid hade två vita påsar, de hade åtminstone en gong varit vita, hängande över vänster axel och hopknutna en framme och en bak, han sade alltid när han kommit in och satt sig (bid um en bit brö i Guss namn) hans namn var Högbom. Män mäd bröd menade han nog lite av varje, för i ena påsen hade han råg i den andra malt, vanligen fick han ett halft surbröd en bit fläsk och en korv någon gong också en kakbulle allt dätta togs i samma påsar. Säden malade han till bröd och maltet skulle vara till (brygg drick) av för han hade hustru och barn dät fans inga bidrag på den tiden, möjligen en (kast vid av sokni). / II kp Ordet Gudslånet om bröd har jag ej hört utan (mal si rygmjöl) män jag har hört att de ungefär på 1840 talet bakade bröd blandat mäd (raubom) rödsyra som växar på kalkfattiga jordar, såkalade (ruckbackar), de (sträjkäd) strök av dät mäd handen och blandade dät i råg till bröd. Att dät var synd att äta fint bröd har jag ej hört, men dät blev ej så mycket av dät fina brödet, bara en halv bulle, och så (gråvkakå) för rästen bakat av (fystmjöl u säjstmjöl) som blev när man siktade vete och råg. Att brödbiten kysstes mins jag så väl, dät gjorde alltid min svermor när hon tappade en brödbit, tog hon upp och kysste den och sade (Gud förlåt) hon dog 1921. ett bröd upp och nedvänt fick man inte lägga ifrån sig för i samma stund vände ett fartyg (köln i vädrä), baka bröd åt den onde har jag ej hört. / II kp Dagligt bröd! Ja (Gusskilåv att vör har brö ti nest skörd,) mäd bröd menades (bröföidå) råg, vete, korn. (brölaus) utan bröd. (bättar brölaus än radlaus) sma smular jär u brö) sägs ännu när man sopar upp sädeskornen, eller noga tar vara på matrester. Stark sades alltid, att man blev om man åt mycket (säurbrö) sammalet rågbröd som som fick (säurnä äj trugä) gammal nationalrätt för Gotland. Maktbiten ett uttal som ej förekommit här, levebröd att få (ajn söjslå som man kund livnär si pa) den som ej unnade sin nästa bröd kallades (unslaus.) (dän ajnäs död jär den andräs brö) säges ännu här. Vara i någons bröd (tjän sitt ajg brö) var (dräng ellar päjkå) brödätare (storjeten) (vör jär stort häusald) nittin äut u tjugå innä) (mang ti bors män läjt ti plogs.) Onyttig brödsäck (storjetin) brödet som huvudbeståndsde (bärt brö) ellar (brö mäj sjågel pa ellar till) Almänt namn på bröd (bröföjdå) / II kp (Ajn smulå brö) stort brödstycke (a faslit bröflak) brödskiva (bröskäjvå) brödkant (kantändin) [-d’n] brödknalle (skrapbullen) det bröd som sitter nermast botten och sidor i ett stort tråg. Brödets egenskaper (ungsvarmt) nöjbakt, skaplit, gutt, päudrut, ellar hajnut.) Som skall torkas (skorpsämblar) gammalt bröd (myglut brö) brödet är (välbakt eller lenbakt) torkat (skorpor, sajg, ellar måjrä) brödet mjuknat (bröä ha slat si) möglat bröd ansågs mycket nyttigt att äta då blev man stark Dät yttre och inre av brödet kallas (skorpu u krummu) Mäd bullar menas här vita eller gula bullar av vetemjöl Gotlandsbullar. Närbullar har alltid varit stora och ännu är. Vi bondkvinnor på Gotland sätter stort värde på att ha vackra bullar vi lägger stor möda på att få dem fina och goda, dät är en husmors ära, vi begangnar i vardagslag runda vita bullar därför att de går så fort att baka man kan baka en plåt eller panna på 3 minuter man rullar en under var hand på samma gong. / II kp Däremot tål dät 10 minut. att baka en panna flätade bullar eller som min svermor kallade (kringelbullar) eller (fletnä bullar) därför begangnades de mäst till kalas och när dät kom främmande (främnes) män dät skall vara fina lägdar i dem (legdar) de flätade kan läggas i flera olika valörar (ringelrånglar) så var dät förr i tiden de stora sänningbullar som hörde till förningen (sänningar) 25 stora flätade bullar skulle dät vara till bröllop och 14 till begravning förutom sämla (sämblå) strökaka (stråjkakå) (safranspankakå) en god ungspankaka av mjölk mjöl risgryn ägg och safran. (Mäd kusar menas julkusar. Ej gotl.) Så hörde till dät finare brödet (kringeldaigen) hopsatt på smör gredde och socker, av denna deg kunde man baka 6 olika sortar dem jag ritat upp. Så var dät surbrödet som skulle stå 2 timmar i ungnen en senare beskrivning. Limpan och (avkokar) eller kaffesurogat som skulle stå i svag ungn tills de blev till samma ferg som rostat kaffe. / II kp Så var dät den stora skiftkakan som var lika stor som (bullpannu.) Av denna kaka skulle alla gästarn ha var sin skiva skuren tvers över hela kakan en tumm tjock. Skaffarfar hade en stor bricka full mäd stora skivor (landgangar) de skulle alla ha var sin, egentligen kallad (skiftskäjvå) stora och barn skulle ha lika, de skulle inte ätas mäd samma, utan gömmas hem likaså en safransbulle och ett goråd på varje tallrick när (gästar) skulle gå till bors. Pepperkakan (pipakakar) var ochså av gammalt. Hörde till Julbak och kalas, män dät var inte hårda pepparkakor utan mjuka (mjaukä) mäd neilikor i och strödda (stråidä) mäd socker. Fler sorters kakor tror jag ej har funnits i dessa trakter i gamla tider, då folket fick bränvin på bröd när de kom upp om mårnarna i stället för kaffe. / III kp Bakugnen och bakredskapen. I äldre tider bakades nog mäst inne i stugan. (vardässtäuu). emedan köken i allmenhet voro så små att de mäst fick utgöra som skaffari (skaffräj) degen sattes ihop och bakades upp inne i stugan, sen bakades den i stora ugnen (i stor ugnen i brygahäusä) bryghuset, användes utom till bakning även till tvätt och brygd. till (brygg drick äj.) Ja, bakugnen sträckte sig ofta utanför (bryggasväggi) ännu i dag vet jag en bakugn i Burs som är bygd utanför väggen. Ett skul över bakugnen kallades (ugnssköjlä.) I gamla tvåvåningshus (yvabygningar) fins ännu i ena hörnet en kammare som sommartid begangnades att baka upp degen i och stå och jäsa, sen när bullar och bröd var jästa bars de ut i (brygahäusä, för att bakas i (stor ugnen) så kallades bakugnen här. I fähusen har ej förekommit bakugn här. I stor ugnen bakade man när brödet tog slut. Bakugnen i dässa trakter var mycket enkel, jag skall på nästa blat rita en skiss. / III kp völften (völfti) ugnsmun ärl’n ärlen (ärlin) 2 meter lång 1 ½ mt bred i gamla tider fans ett hål åvanför luckan kallad (regelhulä) att reglera vermen mäd ugnslucka av järnplåt (ungsluku) en halv meter bred 4 decm hög ugn mäj skäjd) ugnsskurå mäj fajtvid pa skall brinnande tjärved stickas in under 5 kvarter långa vedträ (grolaku) som man (karäd) karade ut glöden mäd skulle nog ritas lite annorlunda meningen är en bräda på kant mäd skaft i mitten brögrislu grislauen, som man rör om i glöden mäd när de är (utkarnä pa ugnsfläjri) och skall släckas ugnskvast balja som ugnskvasten skulle ställas i vatten i (baljå) / III kp Vanligen fans i varje större bondgård även i prästgården en liten ugn i köket kallad (läjl ugnen) som användes för mindre bak, bullar och sämlor (u ugnspankakå) Hur dät varit hos bagare vet jag ej. Mäd lerugn menas en ugn som är murad i lera, och ärlen var av lera. Storugn ugnen i (brygahuset) Benämningen på bakugnens delar är ärlen, völfti, ugnsmunin) ugnsluku, regelhulä. Ugnens botten skulle vara slät och vågrät, ej sluttande, ugnarna här på Gotland var släta utan eldrum eller bakhäll. Stickglugg och stickjärn har alldrig förekommit här Bakugnens valv kallas (völfti) valvets kant (ungsmunin) järnet över ugnsmunnen kallades (ungsjanä) Röken gick ut genom ugnsmunnen och direkt upp genom den stora skorstenen som man kunde se himlen tverti genom, där gick röken rakt upp och ej i några vidare krumbuktar Ja åvan kanten utanför ugnen var en hylla av trä men ej så stor att ugnsredskapen kunde ligga därpå kallad (ugnshyllu) ugnstunna förmodligen att sätta ugnskvasten i / III kp Platts för bakredskapen hade man under taket i bryghuset undar (räiar) man spikade två slåar (slaar) mellan två rior en bit ifrån varandra därpå lades ugnskuru, ugnskvastan u grolaku, grisslauen kunde även användas inne i (stäuspäjsen) att karä ut glöden så de (blaj nasvermä) Ugnsöppningen stängdes vanligen mäd (ugnsluku) som var hemsnidd av (janplåt) män dät fans även luckor av trä som bara sattes för mäd våta trasor (vat pasar) kring kantarna. Den mindre öppningen täpptes mäd en sten om ugnen ej var för varm [ovanför raden: haitar], men var den för varm fick stenen vara ur tills ugnen blev lagom varm. Under eldningen kunde stenen i draghålet sitta i. I senare tiders ugnar fans inget hål över eller jämte ugnsluckan, var ugnen för varm fick luckan stå på glänt på (klämm) Plattsen framför bakugnen var murad av kalksten, i bättre gårdar låg åvanpå kalkstenen en huggen stenhäll på den karades glöden (glöjdar) ut mäd (grolaku pa brygasspäjsen ). stenhällen. / III kp Bakveden. Till ugnen begangnades furuved (fyrvidskäjd) stuckar sågades i 5 kvarter långa bitar, var stocken grov klöv (klaued) de den i flera delar men var dät bara smala (ranglingar) klövs de mitt i två. Eldningen. att få elden att brinna var en konst och fick en flicka elden att slockna hade hon dålig kärlek. Först lades ett eller två träd på längden sedan flera på tvären å sen rästen på längden igen som jag ritat på blad 2 kp III sedan tände man på tjärveden (fajtviden) män dät moste vara bra mäd tjära i den (milut) annars bran den inte friskt, så lades den på ugnsskuru och stickades försiktigt in undar skäjdi sen brann dät vanligen friskt i den torra veden, men tyckte man att man ville ha mer överhetta (yvahitä) att bröden skulle baka bättre åvanpå kastade man sedan glöden / III kp började falla, in en famn grenved (lorvid) ugnen skulle vara vit inuti fri från sot annars var den inte varm, om elden bran dåligt kallades att den bran (svartso) meningen att hela ugnen blev sotig och bränderna mäd (brandar) när lågorna slickar ugnsvalvet kallas att älden går upp bra. Lågan förhindras ,att slå ut genom ugnsmunnen genom att läga veden så långt in i ugnen så att lågan (lugen) inte recker fram till ugnsmunnen. Ugnskäppen var grolaku på blad 2 kp III mäd dänna karade man ikring i ugnen så att vermen blev jämn (jamnvarmar) här användes i gamla tider brödgrisslå ett bräde som var långt som ugnen var djup därpå sattes en 6, eller 4 bröd tvättades mäd dricka (svaldrickä) eller vört (lännå) om man just höll på att (bryggä); så karades glöden åt båda sidor i ugnen sen sköt man in grisslu i ugnen och lät den stå mäd öppen ugnslucka tills dät blev ett fast skinn / III kp över bröden och lite svarta blåsor dätta för att hindra bröden från att rämna att (di int skudd räjv si); dätta mins jag ännu att min mor jorde när jag var liten män dät vara bara mäd surbröd man gjorde så, att låta kolen ligga jämt över ärlen kallades att ugnen skulle bli jamnvarmar, ugnskaran är beskriven som (grolaku) mäd denna karade man kring glöden. Ugnen sopades mäd berreskvast av tallbarr mäd ståltråd om. Men i min barndom torkades alltid säden som skulle vara till brös som man sa i ugnen efter bakningen och fick ligga en par dagar innan man tog ut den sen när ugnen skulle sopas fick vi som var flickor krypa in i ugnen och sopa den ren mäd borste och vinge (bust u gasväng) ett mindre trevligt arbete för barn. Engång var dät en gammal tant som skulle krypa in och sopa ugnen in gick bra män när hon skulle ut var baken [ovanför raden: rövi] för stor och ugnen gammal så att ramen följde mäd, historien är i alla fall sann för jag mins dät / III kp Prova ugnsvermen kunde man göra mäd en näve salt som man kastade in i ugnen, om saltet hoppade och sprakade i ugnen varden för varm men man provade den ochså mäd en (panna) plåt bullar, blev de mörka och prickiga, grova (krusplu) var den för het. För att nedbringa ugnsvermen (svalnä) ugnnen fick den stå mäd öppen lucka en fem eller tio min. uttrycket jämnvarm (Grundlit varmar) brännhet för varm, svalhet (fö lenar) öververme när brödet brändes uppå (yvahitä) underverme brödet blev svart under, men under gräddningen användes ingen äldning i ugnen, under bakningen måste ju ugnsluckan vara stängd och då brinner ju ingen äld och förrästen blev ju brödet fördervat av rök, män för att kunna se i ugnen lyste man mäd ett talgjus (talgdank) Att bakugn saknats mins jag ej män om man var utan bröd under pågående bakning bakade man (hastakakå) / III kp Man tog en klick surbrödeg och plattade till den mäd handen och ripade mäd en kniv kors och kryss över kakan denna bakades fort och smakade god mäd smör på när den ännu var halvarm. Någon bakhäll vet jag ej om, dät måtte vara från stenoldern, men trefot (träjfoten) har jag nog varit mäd om att begagna, man kunde lägga (hastakaku i pankakspannu u sätt na pa träjfotin u lägg yvar a luk de va mustut u gott brö) träfoten en ring av järn mäd tre fötter. Av järn användes här mäst goråjärn (goråsjanä u våffeljanä u pankakspannu) I min spädaste barndom började järnspisar tagas i bruk (besparingsspäjs) kallades de, och var de första norrhammars vilka ochså var de bästa, dät var på 80 tale. I somliga hus fans bakbord annars bakades bullar och vetebröd på dät vitskurade köksbordet och surbröd på (brygasbordä) somliga hade stenbord i bryghuset av röbrun sten jag tror ännu ett fins kvar vid Frigges Jakob Jakobson. / III kp Baktrågen. I mitt barndomshem hade vi tre baktråg ett stort kallat (brötrugä) dät var ganska stort och kunde rymma 20 stora bröd, mäd bröd menas här bara surbröd, jag skall här nedan rita av våra gamla bröd och kaktråg. Vi hade två kaktråg ett större och ett mindre dät stora kallades (gråvkaktrugä) och dät mindre kallades (fäjnkaktrugä) i dät stora brötråget bakades även limpa, dessa bakades upp på bord eller bakbord och lades i ekbunkar av ek att jäsa urholkade för hand mäd en såkallad (navä) och sen gjordes de släta och fina mäd en krokig kniv, de användes ochså i gamla tider att sila mjölk i; att slå degen mäd, hade man en lång slaga så man ej behövde stå allt för krokig när man slog degen men i brist på slaga användes en vävtrampa. brötrugä observera hantagen slagu gråvkaktrugä fäjnkaktry [eller: fäjnkaktrg, förkortning av fäjnkaktrugä?] bröspadin / III kp Några vridskålar fans ej på Gotland män troligen var dät desamma som degbunkar, dessa kunde ju användas till smådegar (smakakdajgar) ett klappträ kunde man ej begangna att slå degen mäd för mäd dät hade man ingen kraft. Över de stora degarna när de skulle jäsa lade man först ett rent vitt kläde kallat (dajgkledä) därpå en i fyra delar lagd fillt och där åvanpå en lång fjäderkudde, män de mindre degarna ställdes bara vid spisen mäd (dajgdoken) över. I bakstugan eller på vinden stod mjölbingen mäd olika avdelningar för sammanmalet rygmjöl, rygsiktmjöl sammanmalet vaitesmjöl, u siktmjöl, var fint vetemjöl och så en avdelning för (fystmjöl u säjstmjöl) dät första och dät sista mjölet vid siktning, förr jorde man även korngryn (kångröjn) hemma (helgröjn) u grossgröjn) dät blev god gröt allra helst på helgryn dät var hela korngryn bara skalet avtaget män den skulle koka i två timmar under ständig rörning (tulmod) men grossgryn kokte på en timma. Dessa gryn förvarades ochså i en bing eller (stunkå) urholkad trädstam / III kp Verktyg för brödets utbakning var mäst händerna mäd tilljälp av en helsvervad brödkavel män märk att på Gotland begangnades eller begangnas alldrig brödet så mycket utkavlat och tunt, endast till strökakor, ströbullar, venerbröd, och småbröd för avtagning av dessa begangnades en sporr. Att skära av degstyckena mäd användes (borknäjven) några större brödmått och hålmått fans ej på Gotland utan man hade mått i handen. Om verktyg för brödet införande i ugnen är skrivet förut (bröskuru) eller för mindre bröd (grislauen) att lätta brödet från bordet om dät skulle fastna begangnades en bred kniv (brajdknäjven) för flyttning av de små kakorna begangnades bredkniven. Surbröden sattes på (brögrislu) limporna skulle jäsa sedan de blev uppbakta, i träbunka, i bunken laden först (limpdoken) därpå ströddes mjöl däri lades limpan så ströddes ännu lite mjöl åvanpå och runt ikring så lade man till duken och satte bunkarna i en säng på ett varmt / III kp bolstar där åvanpå åter ett bolster (a döjnå) Till brödnagg begangnades här en gaffel eller kniv för att åstadkomma render i avkokar (kaffesurrogat) användes en kniv, ännu i dag bakas mycket avkokar de bakas av, huvudämnet är sammalet rågmjöl, så potatis kokt, malt och vetekli vatten, dät blir ett utmerkt fylligt och gott kaffe när ransonen blir knapp, och hälsosamt till män dät skall rostas så de får ferg som rostat kaffe potatisen skall vara mäd skalen på bara renborstade därav får dät kokta kaffet en vacker ferg och blir klart, detta hör väl inte hit män jag sticker emellan ändå, ursäkta. Till degskrapor änvandes endast bredkniven, eller en vanlig bordskniv. / IV kp Bröd i min hemort bakades mäst av rågmjöl sammalet till (säurbrö) och i mindre skala siktat vetemjöl därav bakades (fäjnkakå) så råg och korn tillsamman samt (fystmjöl) u säjstmjöl) allt dätta (hopbland si till gråvkakå) dässa tre var dät huvudsakliga brödet i dessa trakter. I slutet på 1800 talet begangnades ännu kornmjöl till gråvkakå och kroppkakor (kruppkakar) även då kallade (haitväggar) säd till bröd kallades (brösed) Någon gemensam benämning på matrealet till bröd vet jag ej, nästa fråga hör ej hit utan till norrland. Av den tröskade säden på hösten avlades en (sedmoä) en hög mäd säd till (sased) en till (brösed,) en till (kräksed) dätta av vardera sortar råg vete korn och havre, fast havre begangnades nog ganska litet till bröd möjligen till gryn, till högtidsbröd (haugtäjdskakå) togs naturligtvis dät alra bästa vetet. / IV kp Säden nermast angnarna kallades (slåjsed eller slåjmsed) mjölet till vardagsbröd kallades (brömjöl) surbrö (säurbrö) Bröd av agnar och slösäd hörde jag nog i min barndom de gamla berätta om män därav har jag ej själv några minnen. Bröd av ren säd sade man var (saftut u gutt) mjölet sades vara (rajnt u fäjnt), Grynrad vet jag inget om; sammälder (torrmjöl), dät siktade mjölet. (rygsiktmjöl) (vaitessiktmjöl) de vid siktningen avskilda delarna kallade först (fystmjöl, säjstmjöl u kläjar) de båda mjölsorterna användes till gråvkakå och (kläiar till avkokar u till hynsi till hoprörning) kryddor användes här till surbröd kummen och salt, till limpa kunde man använda anis och fänkål män bäst var (pumranskal), till (fäjnkakå kardmummar) som utdrygningsmedel i brödet har i gamla tider använts syrgräs (Säurbom) / V kp Ordet deg är en fast massa som kan hanteras mäd händerna, smet kallas pankakssmet, smet till (pärplättar), munkar våflor m m. degröra en lösare deg. Um (hajnu u flintu) bullar är skrivet i kp III Att dät ätits deg i stället för bröd vet jag ej annat än barnen brukade äta surbrödeg när den bakades upp. När man jorde surbrödeg som vi ännu gör för vi kan inte leva utan surbröd så gjordes och gör vi ännu den så. Först har vi en gryta mäd kokande vatten ungefär vid fyratiden på eftermidagen så tar vi ned (brötrugä u bröslagu) så slår jag i en sinkbalja mäd sammalet rågmjöl i (trugä) förr när man hade (kummen) fick dät koka tillsamman mäd vattnet män nu använder vi pomeranskal eller appelsinskal som vi kokar och malar (pa kytkvänni) och kokar sen in dem i sirap då tål de stå länge så lägger man i mjölet en näve sallt, sen häller man på vattnet litet i sänder och rör kvickt ikring så mjölet icke bräns, för då / V kp blir brödet (hajnut) man rör mäd (slagu) förstås tills allt mjöl är vått sen får man slå degen fram och tillbaka en fäm eller sex gångar i tråget från den ena ändan till den andra. samma behandling mäd limpa av (rygsikt) sen strör man över lite mjöl lägger över (dajgkledä) (u en däunkodd) så får den stå att jäsa till andra dagens morgon så gör man mäd surbrödegen, män limpdegen (knädar) man på kvällen, ochså även på morgonen men surbrödegen endast på morgonen då sättes jästen till och mera mjöl nu på senare tider lägger vi socker eller sötmedel i men förr hade man inget socker i utan bröden vara bara sura män nu ha vi dem sötsura som limpan, dätta bröd holler sig mycket länge mjukt och saftigt och så gott dät smakar allra helst när dät är ferskt. Jag ser nu att jag här skrivit fel degens ordninglag- ning skulle ej behandtas här i dett kp så jag får be om ursäkt, för jag är ej så mycket skrivan / V kp Vi kallar att (sätt dajg eller lägg dajg) även att röra ihop deg såsom till bröd och limpa, kärlen eller trågen var av trä, matriälet var mjöl och vatten eller mjölk något annat namn på matrial fans ej här något utryck att mjölet bakas i varmt vatten fans ej; hela degen sattes mäd ens till både bröd limpa och bullar, stöpa litet i sänder vet jag ej möjligen om man kallar dät man knådar i surbrödegen och limpdegen den andra morgonen för att stöpa lite i sänder (dajgvatten eller dajgmjölk) mjölkdeg; till vitt bröd tillsattes salt när man satte degen, Ja till limpa kunde man lägga i helften jäst på kvällen och andra hälften på morgonen. Någon deg mäd jäst bara i mitten vet jag ej om. Att arbeta om degen kallades att (älträ upp daigen) Surbrödet som förr bakades till jul kallades grannbröd sattes, vid fyratiden, knådades vid niotiden på kvällen och 6 på morgonen sen bakades dät upp vid tiotiden sattes in halv elva och skulle stå inne två timmar. / V kp Att slå julbrödet var kargöra, då förr bakades en tjugo bröd på en gång nu brukar vi baka sex men förr var ochså hushållen på en tio tolv personer nu på fyra och fem på bondgårdar, Här användes samma mjöl att (knäda) i degen som den var hopsatt mäd. Förr knådades vetebrödegen endast mäd händerna något redskap se föregående. Degen för litet arbetad (knuttru eller knölu) mjölet svällar de (stupa äut si) Degen stadig (lagum fastar); (Sedi är groi) (daigen bluttnar) De är ducktut va daigen jäsar) ellar (daigen är traugjästar) Förr i gamla tider användes mäst hemjäst som blev under i drickkaren när drickat var slut dätta användes till bakning. Här på Gotland fans ju ingen prässjäst för i tiden utan de gick från gård till gård och bad om jäst, denna förvarades mellan varje bryggning i en kruka (jästkräuku) mäd dricka över, fick den stå utan dricka blev den ful, men faktum var att drickat skulle ges mäd hemjäst; om man gav drickat som vi kallar när vi lägger jäst i kärlet, / V kp mäd prässjäst, dugde ej dänna jäst till bakning vi har ännu en granne som har sådan jäst till sitt dricka och använder dät till brödbakning så nog är Närborna långt efter i tiden. Denna jäst provades på så sätt att man tog jäst socker och mjöl dänna jäst är flytande, och rörde ihop i en (spilkum) till en tunn deg om denna (påised upp si) var jästen god. Bröd som är ofulkomligt jäst se kp III Sammalet rågbröd var syrat även siktat rågbröd, limpa var syrlig. Osyrat var (fäjnkakå u gråvkakå) (Daigtrugä) fick alldrig göras rent annat än skrapas mäd kniv. hade man vatten i, gick syrningen ur; i ett nytt (daigtrug) fick man först slå i ätika för att få dät surt ändock blev bröden ej bra förrän tråget blev begagnat en två tre gångar så dät blev ricktigt (ginumsäurt); dän andra morgonen efter degen sattes var den sur. Man hade degen vanligen i köket i närheten av spisen. degen gjordes se föregående, Om brödet fick stå länge i svag ugn kalladäs dät (ugnssugä) / V kp Några särskilda namn på halvjäst eller heljäst vet jag ej. Deg från föregående deg (säurbullä), av surbulle kunde ochså bli surbröd i mindre skala; dänna bulle kunde ligga i degbunken till nästa gong, sådan deg begagnades icke i dessa trakter förr. Ordet jäst var (haimjäst ellar prässjäst) driksjäst se föregående; dän jäst som flöt upp vid jäsningen användes endast i nödfall enär den var sämre i jäsförmåga, när prässjästen kom till mins jag ej män dät var nog på 1880 eller 70 talet. Om midsommarjäst eller sjöskum vet jag intet Att onda makter kunde skämma jästen vet jag ej, män om dät kom någon fremmande person under bakningen tillfrågades hon eller han om de hade (brötäur) mäd sig, blev brödät eller kakan inte bra fick personen skulden. Kors över brödegen göres ännu i dag män dätta för att se när degen börjar jäsa, försiktighetsmått vid jästlåning hör nog mycket gamla tider till. Om jäsningen förebåda årets skörd vet jag ej men här som alla förr voro fiskare skulle en brödkant av julbrödät gömmas att ta mäd till strand dät bådade fiskelycka. till strand menas första gången på våren ut på fiske i mars eller april / VI kp Brödämnets behandling före gräddningen. Här benämdes, bak upp bullar, baka upp bröden. Hur bakningen tillgott på bageri vet jag inget om men i bondehem. Då ugnen var nästan halvbrunnen skulle först bullarna bakas upp, först de flätade, emedan de behövde längre jästid, sen de runda som jäste lite fortare, sen strökakor och sämblor, sist surbröden, vanligen var dät två som rullade upp bullarna, var de skickliga kunde båda lägga (fletnä) bullar män var dät en mera okunnig fick denna rulla före, degen skulle rullas tils den blev blank för dä blev bullarna finast, strökakan var vanligen flätad av tre längdar hopsatt till en rund ring, så ströddes socker på men strökaka var inte vardagsmat, (långar) eller (sämblar) rullades bara ut. Av surbrödegen tog man upp mäd brödspaden till en tre bröd på en gång som rullades till en längd som delades i tre delar så tog man varje del och rullade mäd kvick grepp för att de ej skulle fastna vid bordät till en sockertoppformad pyramid / VI kp som plattades till mäd handen och sattes på (grisselbredä) vanligen skötte två bakningen och den tredje ugnen, vanligen en gammal van bondmora någon särskild benämning på dem som bakade var dät ej utom till kalas, då var dät kokarmor som (skåjted lajdningi) skötte ledningen , Att baka ut degen, dät samma som att baka upp den, sades här, att rulla degen mäd händerna till önskade kakor, någon uppvridning av degen gjordes inte här Formningen kallades endast, uppbakning, ett stycke deg till uppbakning ett (ältastyckä) som först skulle ältras innan dät bakades upp. Man rullade en lång rulle, därav skar man bitar, handen kände så väl hur stor biten till varje bulle skulle vara. Några andra utryck för dätta arbete fans ej. Hur man rullade se föregåend. De bakande hade vanligen sin plats på var sin sida om bordät, man kunde sitta, män bakade på bordät, verktygen en kniv, en rulle, sporr, eller mått. Till utkavling var strökakor, ströbullar, (smakakå) män i gamla tider kavlades ej så mycket som nu. / VI kp Kavling av kakor. Man tog ett degstycke och kavlade dät först ifrån sig sedan åt sig, så åt vardera sidor, sen vände (snod) man dät, så samma igen, tills dät blev (lagum tunt); av kringeldegen gjorde man sen som jag ritat av i kp tre kringlar, ringar, baugar, krampsnosar, svänglar m. m. man kunde även av små degstycken mäd händerna rulla ut de olika figurerna och doppa den i socker och sen sätta dem på plåtar (bullpannor) Några olika kavlar fans ej. De finare kakorna jordes små men de grövre större alla kakor bullar och småbröd av vete sattes på bullpannor. Nästa fråga om frusen eller ofrusen säd är nog ej skriven av någon som känner till säd för dät skadar väl ej säden om den är frusen. Av god säd sattes degen lösare än av grodd säd, av grodd säd moste degen vara så hård som möjligt, ändå så (flattnäd bröä äut); mjölet till uppbakning kallades (uppbakningsmjöl) Man använde alldrig klimjöl till uppbakning för då blev kakan (gråvknuttru) den skulle vara (fäjn u slet); (ordspråk snålhet mäd gubben fans ej. / VI kp Särskild undantagare vet jag ej om dät menas (spanmålsgubbe) eller någon vid bordet). Men kakan lossades från bordet mäd en kniv. Naggbröd och pikkbröd bakades ej i dessa trakter utan stora runda släta bröd på två tre kilo, vägde surbröden som i forna tider var Gotlänningens nationalrätt, om mårnarna fick de en skiva (ä skäivå) bröd mäd bränvin på. Vad man gjorde finesser på kakorna mäd var en sporr man krusade dem mäd ena ändan av sporren. Mått användes här endast till småbröd (småkakå) dät som kom utanför när man måttade av rullades om på nytt tills biten blev så liten att man bakade ut den til en (krumbukt) kallad smakbiten. Kakor mäd hål bakades ej här. När man satte bröden på (ugnsskuru) tog man en handflata på var sida om brödet och satte dät (pa skuru) sen fick den som skötte (skåited skuru) lämpa in brödet i ugnen och ställa dät på ärlen, samma mäd limpan, den låg i träbunkar i mjölat kläde till jäsning, dessa vändes upp och ned på skuran och tvättades över mäd vatten eller dricka förän de sattes in. / VI kp Kavlade större kakor brukades ej här, utan som jag nämt i kp III bakades surbröd, limpor, sämlor bullar och strökakor alla stäldes att jäsa efter uppbakningen , utom surbröden vilka sattes på brödbrädan, där de tvättades och sattes i ugnen; limporna bullar och sämlor fick jäsa färdigt innan de sattes i ugnen se, föregående, bröden voro enkla under jäsningen. Av dät man skrapade ur brötråget (skrapdaigen) jordes (skrapbullen) som användes att ge hästarna (russi) på vintern när kararna (kåjrd på hajd) körde i skogen efter ved och på sommaren att ta (fatt russi mej) när de gick ute på bete. ”Lever” har jag aldrig hört talas om här, limpor har jag beskrivit förut, naggning av kakor har aldrig förekommit här, till jäsning sattes bullarna i en säng, hade pannorna höga kantar sattes de över varandra, en på längden denandra däröver på tvären mäd en duk på varje panna tills dät blev en hög, sen sveptes / VI kp en fillt omkring dem tills de blev färdiga att sättas i ugnen. Här sopades inga kakor utan de tvättades mäd vatten eller dricka, dem som var mjöliga förstås. Inga sporrningar och inga brytningar av brödet användes här endast kniven att skära av skivor (bröskäivor) mäd. Ja till jul kunde man nog måla julgrisar och gubbar mäd röd karamellferg eller semlor mäd socker eller sirap och vatten en hönsfjäder användes ofta när man (nudlade) bakade småbröd och (sträjked pa dum) ofta mäd gredde och doppade dem i socker och kanel. limpor och bröd tvättade man mäd handen, ingen smörjning förekom. / VII kp Ordet bakning kunde ej användas om gräddningen. Om greddning av surbröd se kp III (um ti grislä dum), efter grislingen sattes bröden (pa ugnsskuru) och fördes längst in i ugnen, först de stora bröden sen bullar och sämlor på plåtar (bullpannor) Surbröden skulle stå i ugnen i två timmar, limpor en timme, dessa provades ej mäd sticka utan var då färdiga om ugnen var ordäntligt varm, surbröden behövde ej stå och jäsa utan sattes in i ugnen omedelbart efter uppbakningen de fingo så jäsa i ugnen och togos försiktigt ut mäd (ugnskuru) om ugnen var ojämt varm fick man ibland (jämk läjt pa dum) flytta på dem. Sämlor provade man mäd sticka eller knackade i botten, dät hördes (pa jaudä um di var färdu); om eldning under pågående gräddning se kp III Om man gräddade tjocka eller tunnare bröd på en gong, togs först de stora och tjockare, sen de tunnare, sen efter annat bröd var färdigt sattes avkokar in, Gotlands kaffesurrogat / VII kp Provgräddning (provbullä ella hastakakå), tunnare brödsortar begagnades ej här på Gotland av grovt bröd, endast av småbröd och avkokar, som första gongen endast blev styva, sen fick de ligga till nästa bakning, då de på nytt sattes in efter dät andra brödet var färdigt, och ännu en tredje gong kunde man få förfara på samma sätt innan de blev i ferg som rostat kaffe. Någon luft mellan kakan och ärlen viste jag ej var nödvändig; sno dem fick man nog ibland göra; avkokan vändes andra sidan upp vid nästa gräddning; (tväjbakå) kallade vi surbröd som när dät stått inne en timme lade två bröd på sig, sen fick de stå kvar till nästa morgon sådant bröd blev hårt men sött och (ugnssugä) utmerkt gott, barnen åt dät utan smör som de nu äter sviskon (sväskar). Antingen tog man bröden från ett bräde och satte dem på skuru eller om dät var limpor lagda i bunke i bakduk, vände man upp och ned på bunken över skuru, / VII kap tvättade dem vackert mäd handen så att allt mjöl de hade kring sig för att ej fastna vid dunken blev vått. Var ugnen stor kunde den rymma tjugu stora bröd dätta kallades (fystumgange)n) så en (umgang) bullar å sämlor (andrä umgangen); för bullar och sämlor var ingen bestämd tid utan man såg när de var färdiga, (tväibakå) se föregående. Limpor och bröd gräddades alla på en gong och sattes direkt på ärlen. Jag mins ej annat än att luckan som var hemsmidd stängdes män var ej fullkomligt tät utan man moste stoppa (stupp i millum a vat paså) den moste vätas för att ej brännas upp, sämlor provade man mäd sticka; vetesämlorna torkades alltid till skorpor, man skar först tjock (skäivor) som sen delades mitt i tu och sattes på bullpannor mäd skorpan neråt; när allt var färdigbakt sattes de in och fick stå kvar tills de kändes hårda. Brödät jäser upp si (bröä gar till vädas) om bröd som faller ner (flatkakå); att dät bådar dödsfall sades ej här / VII kp Brödät är hårdbakt eller lenbakt, brödät är (hainut daigut eller flintut) dessa ord användes om mjukt bröd; (bröä har raiv si) någon fara för om pojkar åt sådant bröd var dät ej här. Bränt bröd (bröä är svidä kulsvart) Om någon kom under dät man bakade skulle de ha en smakbulle om den ändå var varm, smakbröd till grannar begagnades ej här, män de kan (bläj skrapdagar ettar kakdagar) sades här, Barnen fingo vanligen själva baka små bullar och kakor åt sig själva och även till Far mor systar u bror. / VIII kp Surbröd och limpor plaserades i en säng på en dyna (a däundöinå) på vilken var utbrett ett rent kläde de lades med undersidan upp för (, di skudd sla si) de skulle bli mjuka i (skorpu) för man ått i gamla tider alltid upp skorpan mäd om den ändå var mörk, ett kläde skulle ochså läggas över. Surbröd å limpor tvättades alltid över mäd vatten eller dricka strax de kom ur ugnen. Några mjölade bröd sattes alldrig i ugn här, utom avkokar annars tvättades de mjölade bröden innan de sattes in. Nästa fråga gäller ej här Skrapade bort dät brända från brödet gjorde man. Nästa frågor som gäller tunnbröd hör ej hit. Om man räknade bröd eller bullar var dät tio st sade man en (halsti bullar.) På en dag bakades ofta en surbrödeg fämton st. en grovkakdeg åtta st. en sämbeldeg åtta st en bulldeg på en sjutti bullar män därav vanligen ochså en strökaka att (bjaud främnes pa) farligt att räkna ogreddat bröd ansågs ej men man skulle ej säga att bullar blev vackra utan de blev (skapli) / VIII kp Nästa frågor om tunbröds torkning och förvaring hör ej till Gotlänsk sed, åtminstone ej i dässa trakter. En brödhäck för surbröd och limpor som hängde på vinden (pa luftä) fans dät ännu när jag kom hit för 40 år sen jag skall här nedan rita upp den, men de kunde ochså förvaras i en kista i källaren (brökistu); mäd skrock menades här (gäiskaräj); bullarna förvarades i (sänningkorgen), de större på bröhäcken mäd en duk över. Brödät sattes på bordet i (brökorgar) eller (ståltrådkarottar). brödhäcken bands mäd ett rep (tug) fast i taket i (handbalkar) [Illustration.] / IX kp Benämningen vardagsbröd var surbröd grovkaka och runda bullar, benämningar (rygbrö, vaiteskakå, kånnbullar); bröd av ojäst deg vet jag ej annat än goråd som bakas i (goråsjan) Tillfällighets bröd man rörde en ganska tunn deg och slog den i (pankakspannu) bakade den över sakta äld (pa träifotän i stäuspäisän); grädade man en kaka framför den brinnande brasan kallades den (lorkaku); bröd i aska (hyrn) eller panna kallades (hastakakå); här bakades sk. Kvickbullar; man tog av den jästa bulldegen mäd vänster hand en topp och skar av mäd höger hand en degklick, som man doppade i socker och satte på plåten, som genast sattes i ugnen, så gör jag ännu i dag om jag blir kaklös innan bullarna blir jästa. Bröd bakat på sten i kålblad eller rullat om en käpp vet jag ej, ej helre deg på husväggar eller ojäst kornbröd tunnbröd ej förekommit; bröd av jäst deg se kp V Bröd i tunna kakor ej här. Mjuka bröd se även kp V av sämlor gjorde man skorpor, även av bullar, mäd en skåra i mitten så de var lätta att bryta. / IX kp Kavring ej här. Namn på högtidsbröd julbröd grannbrö (gibortskakå) sänningbullar till bröllop, begravning, och (bansöl) grannbröd i (Jaulhälgi) gibortskakå att ge fremmande som kom. Limpa till kalasbröd till alla kalas och hälgar samt sämlor mäd pomerans till skorpor till alla kalas, dänna fråga är besvarad förut. Till jul sjärnor å julkusar. Kryddbullar, bullar mäd kardemumma, fladen en stor flat kaka mäd socker på. (fladu) Julbröd: var sin stor safransbulle mäd russin i och en flätäd krans åvanpå; se blad 50: gamla Gotlänska brödsortar . En brödkant skulle sparas att ha mäd på fiske första natten på sjön. För barnens del bakades gubbar, gummor, grisar, bockar av pepparkaksdeg sådana hängdes även på julgranen. Lussekattar . kroppkakar dagen före fettisdag. Bröllopskakor se kp II; vid begravning sorgkaramellar av svart och vitt papper mäd en vers på skulle vara till supen, tårta fans ej här i gamla tider. förlåt jag kommer efter. Till bröllop bakades såkalad brudbullar mindre flätade bullar som bruden hade / IX kp i ett knyte att dela ut på kyrkogården till alla som kommit för att se brud; även röda äpplen hade hon i knytet; ibland fick även tärnorna ha knyten och jälpa till, men de fans dem som var (slundu), när de först fått av bruden sprang de bakom och kom till en av tärnar kallade (bräudpäjkar) och fick där mäd. Mågbröd kallades här (fräjarbrö); småbröd (smakakå) var ej så gott om i min barndom, visserligen några smörbakelse och jortronbakelsen, men annars var dät gorån och de sorter som bakades av kringeldegen som jag täcknat av, när småbrödät i större skala kom till är väl ej förrän på 1900 talet i mindre på 1850 talet att baka småbröd kallades av gammalt att (nuddla) Sötstöpt bröd ej förekommet, småbröd mäd sylt eller mos emellan lade man två på varandra man kunde ochså vika upp kanten över moset, bröd mäd äpplen i kallad äppelkaka bakades på hösten. Här bakades förr av grovkak deg en kaka mäd fläsk i kallad (postajå) även av surbröd bakades postajor mäd fläsk i ibland även salta (toskboddar) torskhuven i. Gotland var fattigt i gamla tider / IX kp Bröd mäd blod som spad kallades palltbröd eller (palt) därtill användes svinblod, den späddes mäd en tredjedel vatten, sammalet rågmjöl användes till degen, ej potatis, paltbrödeg, ingen jäst tillsattes. Här kokades palten i vatten, degen var hård, man doppade händerna i vatten och tog en degklick rätt stor och formade dän till en avlång bulle som lades i kokande lätt saltat vatten; de skulle koka i två timmar, sen använ des dät uppstekt i flott att äta till kött eller stuvade man den i mjölk och flott skuret i småbitar sådant användes ännu här en läcker rätt. Här användes även blodet och rågmjöl till blodkorv (pyls) men de skulle vara (fättaugå äj) små klipta isterbitar, och kryddor, mirjam, sirap och kryddpeppar; pylsen åtts varm när den kom ur grytan mäd lingonsylt till utmerkt gott. I förra värdskriget åts paltbröd till kaffe, åtminstone militären fick äta dät, när de kom in på kaffe, när bröd saknades. / X kp Mäd brödtur menades att bröden och bullarna blev bra jästa och fina. (Jästi jär förgärd) sades när dät ej ville jäsa korstäcken över degen ansågs som bot mot onda makter. om trolldom vet jag ej. om karars och pojkar bakning vet jag ej, inte hälre karaktärsegenskaper, men att om en flicka ej kunde slå ungnskvasten rätt på skaft blev hon inte gift; allt dät här kallar vi (gäirk ellar gäiskaräi) därom vet jag ej mycket, men korna skulle, när de kalvade, ha (ajn skäivå brö u täu salt strömmingar) rästen får jag gå förbi XI kp Talesätt och liknelser. När barnen fälde sina tänder skulle de kasta tanden i spisen och säga tack för en go kaktan [strecket inom hakparentes] (Gud gi mi en go brötan) [strecket inom hakparentes] fisk och brö gör kinden rö; ”brödsvullen” sägs om en lat person som äter mycket bröd. Dät är inte värt att kasta jästen efter i ugnen sägs när man glömt något; ja (jär så brösugi) sägs när man är hungrig. / XI kp Gåtor om brödät. Kan ni säga mig vad dät är för en gås som alldrig går i skock och kacklar ej hellre samlar föda åt sina ungar hon är nära släkt mäd åkerns guldax och ladugårdens bölande ko och friska barn tycker alldrig att den blir stor nog. svar. Smörgåsen. ordstäv, ha rent mjöl i påsen, kaka söker maka, här ska bläi andrä bullar av, (sma smular jär u brö) (bättar ätt halft brö pa land än ett hajlt pa sjöen) bättre brölös än rådlös; de är andra bullar än bagarn bakar, sägs nar något går bra och överträffar andra. eller dät skall bli andra bullar än bagarn bakar, sägs om man är arg på någon och vill hämnas på något vis. I dag kan ja int säj smör pa brö u i går kund ja säj Låjst körkå ginum urt u ka(kå) sa drängen när brödskivan var för tunn / Denna är ritad efter en bulle som jag bakat nu till jul för att visa min sonhustru [Illustration.] En säningbulle avritad! Lägderna i bullen går efter strecken. Minst så stora var de, förr. / Gamla Gotlänska brödsortar [Illustrationer.] Surbröd eller Limpa (Säurbrö) Sämla vit eller grov lika (gråvkakå) rund bulle (runta) (bullä) flätad bulle (fletin bullä) (flet’n) såkallad herre såkallad snäckå kusar eller julkusar Julbulle mäd russin pepparkakor (pipakakor) [strecket inom hakparentes] kringlar. ringar. baugar. krampnosar. svänglar. lyckar. alla doppade i socker utom kringlan. julkrans av safran goråd. bakas mäd järn avkokå. eller kaffesurogat goråjärn (skiftkakå) skiftkaka i bröllop / När, Gotland Magda Thomsson (ULMA 19244)