Folktro & Sägner
Sägner och folkliga seder upptecknade direkt från bönder, torpare och berättare under 1800- och tidigt 1900-tal – skogsrået, näcken, bergtagning, signeri och gamla årsfester.
Näcken
När de skulle bada, så fick de binda näcken med stål eller järn och säga: "Näck, näck, stål i vattnet". Då skulle det inte kunna komma några farligheter ur vattnet. Min styvmor skulle bada eller tvätta kläder och sade: "Näck, näck, stål i vattnet, så ska inte näcken skada mig, eftersom ingen näck finnes". Men hon fick näckbett, så hon blev så usel så. Jag vet inte, hurudant näckbett var, men det var mycket omtalat på den tiden.
Bergtroll, jättar, Näcken, rå och tomtar
På morgnarna, när det var dags att mjölka, gick en av pigorna ut på gatan och hojtade, och alla de andra pigorna var kvickt ute med sina ok och ämbar. När de kom ut i skogen eller på betesmarken, vart det ett lockande och sjungande, så det var som sång i hela skogen. Sjöng gjorde (le alltid på vägen ut och hem. Men när de mjölkade teg de snällt, för det skulle inte vara bra att sjunga då. Trollen eller "rådandet" skulle då kunna passa på att göra något fuffens med mjölken.
Bergtroll, jättar, Näcken, rå och tomtar
Mycket har jag hört och sett i mina dar, och mycket är sånt som folk inte vill tro nu för tiden. Det finns väl ingen som tror mig, om jag säger, att jag har sett en sjöjungfru i självaste Varamon. Det är en annan sorts jungfrur, som badar där nu, men i min barndom, låt mig säga 1875-1880, var det tyst på stranden. Där växte väldigt grov skog, riktig urskog. Alltnog, jag var väl sex eller sju år, när jag tillsammans med en av mina bröder och några andra pojkar hade gått dit för att plocka blåbär. Vid solnedgången gick vi fram till stranden. Vättern låg skinande blank. Ur skogen kom ett fint fruntimmer. Hon var klädd i en sjal, som blänkte i alla regnbågens färger, mest sjögrönt. Framtill var sjalen ihophållen med ett stort silverspänne. När hon lossade spännet, gled sjalen av henne, och något mer hade hon inte på kroppen. Hon sprang ut i sjön och sam. Långt hår hade hon som flöt kring huvet, och när hon sam, kunde vi tydligt se, att fötterna hade förvandlats till en fiskstjärt. Hon sam ett stycke ut, men när hon vände, lade vi benen på ryggen och sprang allt vad vi orkade. Vi såg henne allesammans på samma sätt, så någon fantasi är det inte, och inte heller är det fråga om synvilla eller dikt. Det var en sjöjungfru vi såg.
Bergtroll, jättar, Näcken, rå och tomtar
Byggmästare Pilström skulle reparera Nykils kyrka. Vad som byggdes på dagen revs ner på natten. Det var rået som skötte om rivningen, och ett rå är inte att leka med, för så länge det finns rå i en kyrka, är det lögn att det går att göra någon större ändring. Den gången gick det inte bättre, än att kommunalgubbarna i Nykil måste kosta på rået skjuts till domkyrkan och låta henne bo där, så länge som Pilström höll på med reparationen.
Bergtroll, jättar, Näcken, rå och tomtar
"När Hålebergskärrnga byker, blir dä mycke regn" brukade förr de gamla i Västra Ny säga. Hålebergskäringen hade släktingar i Omberg, i Svenskberget i Godegård och i Dunteberget i Motala, sägs det allmänt.
Bergtroll, jättar, Näcken, rå och tomtar
Hålebergskärrnga höll till med ett stort följe i Hålberget, Håleberg, som det också kallades. Där finns en grotta, där de bodde förr. Den som kände till det byket bäst var nog Adolf i Rödja, men han är död för längesen. Han var född på ett ställe under Säter, och han påstod, att han hade sett ingången till hålan. Det är mer än jag kan skryta med, fast jag är rätt hemma i trakten. Samma historia hörde jag för resten av andra för längesen. Hålbergskärrnga hade en del hopgöra med en bondhustru i Säter. En gång kom Hålbergskärrnga till henne. — Du ska löska mej, sa hon, och så spände hon en tjock och bred läderrem om sig och bondhustrun. Det var för att den andra inte skulle kunna ge sig iväg. Så låg hon med sitt huvud i bondhustruns knä, och det dröjde inte länge förrän hon somnade, medan den andra löskade. Bondhustrun slutade då upp med att löska. I stället tog hon kniven och skrapade på remmen. Det drog ihop sig till åskväder. Vid första knallen vaknade trollkäringen upp. — Vad var det där, frågade hon? — Det var bara fölungarna som sprang över bron. Käringen somnade igen men vaknade vid nästa knall. Jag minns inte vad bondhustrun svarade, när käringen frågade igen, hur det var fatt, men det vart som förut. Hålbergskärrnga somnade. Vid tredje knallen vaknade hon, men den gången behövde hon inte fråga. Hon la' åv som ett skott och flög raka vägen till Hålberget. Där var dörren stängd, för det finns inte mycket som trollen är så rädda för som åskan. Kärrnga skrek, att de skulle släppa in henne. — Det är stängt, var det enda hon fick till svar. Trollpackan måste stanna utanför. Ho la' då åv åt Godegård och försökte komma in i Svenskberget. Men inte där heller vågade trollfolket öppna för henne. Hon försökte på nytt vid Hålberget. Där vart det likadant som förut, eftersom åskan inte hade slutat. Si troll, di tror, att åska går in, bara di gläntar aldri så lite på döra. Kärrnga for iväg åt Omberg och ville in, men det gick inte för sej, för hon hann aldrig längre än till Örberga gärde, för där slog åskan ihjäl henne. Det sägs att en bonde i Örberga tog reda på ett par revben av henne och gjorde en selbåge av dem. Om selbågen finns kvar, det vet jag inte, men ett lårben, lär finnas Örberga kyrka.
Bergtroll, jättar, Näcken, rå och tomtar
Jag kände en karl i Gogål (Godegård) som talte om, att han hade sett en liten trollgubbe utanför Svenskberget. Han visste också en del annat som han talte om. En gång kom en ryttare ridande. Vid Svenskberget stannade han, för han tyckte att det luktade så gott öl därifrån. Han bad att få smaka. En trollkona kom ut och räckte honom öl i en silverkanna. Men ryttaren fick ett stänk på handen, och där lossnade skinnet genast. Han förstod, hur det var fatt, hällde ut ölet och red sin väg med kannan. Men trollen rusade efter. När ryttaren hade kommit en bit på väg, mötte han ett troll av ett annat släkte som sa: — Rid i kors över plöjd åker! Det gjorde han, och trollen vart efter, för de måste följa fårorna, när han hade ridit i kors över dem. Kannan fick ryttaren med sig, och den skänkte han till Gogåls kyrka.
Bergtroll, jättar, Näcken, rå och tomtar
I Omberg bodde sjöfrua. När Visingsö byggdes, gick det till såhär. Det var en jätte och hans fru som skulle gå över Vättern till Omberg. Det är för brett för att kliva över, sa jättekvinnan. Du får lov att ta ett spadtag och häva i pölen. Jätten tog ett spadtag på Ombo Öjer på västgötasidan, och där syns märket än i dag. Där han släppte ut jorden, vart det en fläck som kallas Visingsö. På den klev de över till Gränna, och därifrån gick de till sjöfrua i Omberg. Hon ville bjuda på gädda, så hennes tjänsteflicka fick springa till Hammarsundet längst i norr och hämta en.
Bergtroll, jättar, Näcken, rå och tomtar
Morfar min och en som hette Lasse Smed brukade meta lake vid Lakaskär. En natt satt de på isen, och hela tiden såg de en käring elda på skäret. På morgonsidan frågade morfar Lasse, om han hade sett käringen. — Henne har jag väl sett, sa Lasse Smed. Men sen fick de se, att isen hade lossnat och att flaket som de satt på hade drivit ända till Kopön. Det hade de, för att de hade talat om käringen. Det gick inte an att tala om henne, si. Hon eldade väl för att få isflaket att lossna. Men jag har en annan historia, också den från Lakaskär.
Bergtroll, jättar, Näcken, rå och tomtar
Det fanns en gubbe vid Hult som hette Hulterström. Han har varit död sen 1870-talet. En gång var han ute med en annan gubbe vid Lakaskär och metade. De fick se en liten gubbe sitta i månskenet på skäret. Honom fick de med sig på kälken hem, och fast det var glanskis, var det knappt att de orkade dra honom. Vid Johannisametet gick han av, och då var det ingen konst längre att dra kälken. Jojo, det var inte utan att det fanns en del övernaturliga saker förr i tiden. Gubben och käringen på skäret, de var naturligtvis inget annat än sjörå.
Bergtroll, jättar, Näcken, rå och tomtar
Att det fanns tomtar förr, det är då alldeles säkert. Inte för att jag själv har sett några, men i min barndom i slutet av 1850-talet hörde jag många trovärdiga äldre som hade sett tomtar, så jag behöver inte tvivla. Och det fanns mycket annat så'nt där som kallas övernaturligt. Det fanns, ja, så säkert som aldrig det! Men jag tror, att allt så'nt där är borta nu. Det är precis, som om det övernaturliga skulle ha försvunnit, när folk vart så upplysta, att de inte trodde på't längre. Jag hörde aldrig någon som var rädd för tomtar. Men alla ville hålla sig väl med dem, för de drog ifrån sina ovänner och bar till sådana som de tyckte om. Den som inte höll sig väl med tomtarna kunde det gå illa för. Men aldrig hörde jag, att de skulle vara farliga att möta, nej, inte på något sätt. De var små, riktigt hur små, det hörde jag aldrig. Jag kan inte minnas, att jag nånsinn hörde någon beskrivning på dem, utom att de hade svart luva. Det var precis, som om alla hade vetat, hur en tomte såg ut, och då behövde ju ingen tala om det.
Bergtroll, jättar, Näcken, rå och tomtar
I mitt barndomshem, ett torp i Båseberg, Godegård, hörde jag också talas om Djupedalsfrua. Hon var ett troll, kanske snarare ett rå, som höll till i skogarna. Varför hon hette så? Nej, det var inte efter någon gård, för här finns ingen gård med det namnet. Nej, Djupedal, def är skogen, i synnerhet på gränsen mellan Godegård och Hammar. Där är höga berg och djupa sänkor. Överallt växte väldiga träd, och alltsammans kallades Djupedal. Far brukade gå i Djupedal och skjuta tjäder. Han nämnde aldrig, att han hade sett 'na, men morfar hade stött på Djupedalsfrua en gång. Han hörde ett konstigt läte, och när han vände sig om, såg han henne. Hon var så fin och grann, men när hon vände ryggen till, usch då! Morfar ville knappt tala om 'na ens. Men så mycket fick jag veta, att hon såg inte ett dugg bättre ut än en ihålig murken trädstam. Morfar vart inte länge kvar i skogen utan gick hemåt med ens. Men jag hörde aldrig talas om att det där trollet gjorde några elakheter precis.
Bergtroll, jättar, Näcken, rå och tomtar
Uppåt Zinkgruvan fanns också ett slags rå, vad hon hette minns jag inte. Hon visade sig alltid före olyckshändelser. Det slog aldrig fel att när hon visade sig, dröjde det inte länge förrän det hände något i gruvan. Kanske en stege brast och någon föll ner, eller kanske det var galet på annat håll. Ingen kunde veta, vem hon varslade för, så det var nog inte roligt i Zinkgruvan, när hon hade visat sig. Nu har de elektrisk hiss där, och allt är så väl ordnat, så nu visar hon sig inte längre.