Folktro & Sägner
Sägner och folkliga seder upptecknade direkt från bönder, torpare och berättare under 1800- och tidigt 1900-tal – skogsrået, näcken, bergtagning, signeri och gamla årsfester.
troll.
Det var så litet tal om troll. Det hörde jag sällan de talade om. Uttryck tydande på troll: "Ho ä som ett troll" (gammal kutig käring, elak, ful etc/. "Fali som ett troll, rik som ett troll, trôlsk /= förförisk/.
Naturföremål
På Fjällebo står en sten. Det är ett troll, som varit ute, men vad han varit ute på för ont, kommer jag inte ihåg. Men han kom inte hem, förrän solen gick upp, och så blev han en sten. Uppe vid Varpåsa (Tölö kronopark) finns ett par högar. Förr skulle var och en som gick förbi kasta en sten. Där skulle ligga någon människa.
Skogsväsen
En karl var ute för "skogvrån". Denna var framtill som ett fruntimmer, baktill hade hon hästsvans. Han kämpade med henne i fle- ra timmar, blev svårt sjuk efteråt. En strax vid Bokenäs gräns boende person (Drags- mark) säger sig ha sett trollens kreatur beta i skogen om nätterna.
Jättar och troll
I Hermestorpa berg bodde trollen, och de hade granna flickor, som var ute i bygden ibland, och då hände det sig, att folk ville bjuda dem på brännvin. Då sa flickorna, att Töllstorpa och Sallstorpa cch Ljungby ungdom aldrig mera skulle trivas tillsammans på några nöjen.
Jättar och troll
När en hajen kvinna skulle gå ut, skulle hon ha något av sin mans kläder, t. ex. väst eller rock, på sej. En gumma på Hurrås gick efter bränsle en kväll. Då kom ett troll. "Hade du inte haft den västen, skulle jag tatt dej med mej in i berget", sa trollet.
Trull-spur i Martebo
I Qvie hage i Martebo synas djupa hålor i bergs-hällen, liksom efter stora ofantliga fötter: man säger att trollen trampat så hårdt på berget, att deras fötter deri lemnar spår efter sig; och derför så kallar man stället »Trulispur». P. Stengård, Martebo.
Kyrksägen
Mor talte om en kyrka de skulle bygga, men vad de körde fram på dan blev borta på natten. Då skulle de ta ett par tvillingstutar och där de stannade skulle kyrkan ligga. Kyrkklockorna tog trollen förr och kastade i sjön. Därför var de tvungna att döpa klockorna för att få ha dem ifred.
Sägner om kyrkbyggen
I Kristberg finns en märklig sten vid rättöversvägen från Olivehult till Kvarnkärr. Den heter Hälleberga kyrka. Det sägs att stenen är en kyrka som byggdes upp någonstans men flyttades av trollen långt upp i skogen. Där förvandlades kyrkan till sten. Den är ett flyttblock, så stort att ingen kan komma upp på det utan stege.
Trollens skatter synliga.
I Mäkipä by i Londberget finnes även en grotta, kallad Trollstugan, vartill skall gå trappor. Och hade man ombunden med rep nedgått däri, varest stått en silverkanna på ett bord. Numera hava trollen själva tillstängt ingången.
Människor, djur, föremål föras genom luften.
Det var en gammal dragon här, och han hette Homffi. När de voro uppe i Österbotten, så önskade han sig julkvällen att vara hemma. Och då var där en av österbottningarna som sade: »Bara du ger åt mig den svarta kon, som står vid gluggen, så ska du slippa hem.» Han lovade, och med det samma var han hemma också, när österbottningen trollade honom.
Kloka
Bôsken i Tobyn kunde 'göre ôt' både med folk å kreatur. Den gubben hade ett långt ben å ett kort. Han troddes kunna trolla, så det var inte utan än de var räd- da för den gubben. Jag såg när han 'gjorde ôt' med en sjuk häst. Hästen hade fått 'reva'. Gubben hade ett bränn- vinsglas, som han gick omkring hästen med tre gånger. I andra handen hade han en kniv, som han gjorde konster med. En gubbe från Brunskogsfjället, kallad Tallhåg, brukade också komma hit till gården å 'göra åt'. Han var så väl känd i Åsen. Det första han kom dit, så gick han till lagården å tittade på kreaturen. De hade så granna djur där. Det var en liten svart gubbe. Halt var han, å trolla kunde han. Han gick omkr. å tiggde.
Om bärgtroll
Det var så lett med troll här runt ikring ock spöken ock åk ock sådant där, så det var aldrig lugnt. Ock det var bärgatroll, som for mellan Nissabärg ock Tabärg om nätterna. Ock när draken kom, så var det som eld i en kvast. Ock de som gick neråt ån om nätterna, de blev då alldeles förskrämda, så de visste inte till sig. För där var troll jämt, som plumsade ock bullrade. Ock de var elaka ock förtretliga vid folk med. Ock det var en som körde till en stor mosse ock högg en gammal fur. Ock när han hade lassat på, så gick det inte att köra ur stad. Det gick inte, förrän han kastade av grenarna. Ock det är väl säkert, att det var något otyg som höll. Men sådant det står inte i den heliga skrift, så det får lov vara bortlagt nu för tiden.
Trolldom.
För morfar min dog det en ko en gång, och de trodde att hon hade fått trollskott. De trodde så, när det var ett djur som dog i ett enda tag. Morfar gick till en gumma uppifrån Lysvik, som kunde trolla och ville ha henne att straffa den som hade satt skottet. Men det kunde hon inte, när redan kon var död, så att hon inte kunde sätta motskott. Men hon kunde åtminstone göra så pass mycket, så att han fick se vem som hade gjort det. Och så lärde hon honom, att han skulle ta sju olika sorters lövträd och utav dem skulle han göra en eld i det haget, där kon hade gått, när hon fick skottet. När han hade fått eld, skulle den komma, som hade gjort det. Han tog och gjorde en sådan eld, och när det hade brunnit en stund så kom grannkäringen dit. Men då tyckte han allt att det var "öskligt". Han sa' ingenting, och hon sa' heller ingenting utan gick där bara och tittade och karade litet i elden. / Att folk kunde trolla, de trodde de mycket på när jag var ung och jag har t.o.m. varit med och sett när de har trollat. Det var en gumma här på västsidan Fryken, som de kallade "Maja i Skinnarbor", och hon hade rykte om sig att vara väldig att trolla. Om det var någon som var sjuk eller hade fått farlighet, så gick de till henne. Hon kunde "göra igen" sådant som kom bort också. Då hade hon brannvin och såg i och fick se vem det var som hade stulit, och då kunde hon bestämma att den skulle komma tillbaka med det. Det var en trollgubbe där på västsidan också. Han hette "Nisch Svens" (Nils Svensson), han bodde uppåt Tossebergsklätten. Jag fick ro honom över sjön en gång, när de hade skickat efter honom ifrån Ivarsbjörke, för att han skulle ställa hem kor, som inte ville komma hem om kvällarna. Men jag fick inte se hur han bar sig åt. Han kunde också göra igen sådant som kom bort, och så kunde han få en bild utav tjuven i ett brännvinsglas, och om de ville att han skulle göra något ont vid den bilden så blev det likadant med tjuven. Så om det var någon, som hade stulit, och han fick höra att de skulle