Folktro & Sägner
Sägner och folkliga seder upptecknade direkt från bönder, torpare och berättare under 1800- och tidigt 1900-tal – skogsrået, näcken, bergtagning, signeri och gamla årsfester.
Vattenväsen
Näcken skulle funnits ibland i sjön. Jag vet, när vi skulle gå och bada varna mamma oss alltid för näcken. En del sa’, att det var änna som ett hästhuvud.
Bergtroll, jättar, Näcken, rå och tomtar
I Högerabacken i Västra Stenby kan man om natten få se "Högerabackgubben", en liten gubbe i stormhatt och svart rock. Det sägs att gubben brukar göra sällskap med vägfarande. Då går han bredvid vagnen, ända tills den kommer förbi backen. Förr trodde folk, att det var farligt att tala med gubben, ty då skulle någon i familjen bli sjuk. Det sägs också att en och annan än i (lag håller tyst, när han åker över Högerabacken på natten.
Bergtroll, jättar, Näcken, rå och tomtar
En kväll när jag tittade ut, såg jag ett lyse från skogen. Dä ä skogstrolla som skurer sitt silver, sa far. Men senare såg jag, att det var ruttet trä som lyste.
Bergtroll, jättar, Näcken, rå och tomtar
Far var ute i skogen en gång. När han skulle gå hem, kom han tre gånger i sträck till samma ställe, och tre gånger var han nära att kliva i Storgöla. Men tredje gången tog han av sig en vante och vrängde den. När han kom hem, sa han: Tack ska du ha, du mä horna. Då skrattade det till i bergen som svar påstod far. Inte tror jag, att han ljög, men jag tror, att skratten kom från skator. De skrattar om natten, när de ser eller hör något som de inte begriper.
Bergtroll, jättar, Näcken, rå och tomtar
Ugglorna skrämde de oss med. När en hörde ugglor, skulle det snart bli dödsfall. Sen var det bara fråga vems tur det kunde vara. Undra på att vi var rädda då! Ugglornas läte är otäckt. De kan skapa sig till och skrika som småbarn.
Bergtroll, jättar, Näcken, rå och tomtar
Visst trodde folket på slätten också på trolltyg. Men det var aldrig samma skräck i deras historier. Om en so som hade sju grisar och bodde under en sten har jag hört många gånger, och stenen har jag också sett. Han ligger inte långt från Klämmsgrinna, som skiljer Arneberga och Örberga gärden åt.
Bergtroll, jättar, Näcken, rå och tomtar
I Kisa kyrktorn finns ett rum som kallas jungfrukammaren. Där bodde kyrkrået, och när någon större reparation skulle göras, måste hon flyttas till någon annan kyrka. Annars vart det troligen si och så med arbetet.
Bergtroll, jättar, Näcken, rå och tomtar
På en vind i hemmansägare Gillis Johanssons gård i Korpklev, Kisa, stod ända till för några år sedan (1930-talet) ett skrin som påstods vara gjort åt gårdens rå att bo i. I ett sådant skrin fick det inte finnas spik eller skruv, och därför var det sammanfogat med trädymlingar. De gamla — och för övrigt en del unga, ända intill senaste tid — trodde, att rået inte skulle göra någon skada, bara hon fick vara i fred. För 10-15 år sedan fanns på gården en arrendator som tyckte, att skrinet bara stod och skräpade. Han tog en man till hjälp och bar bort det. Men de hann inte längre än till trappan, förrän de var så sjuka, att de måste gå och lägga sig. När arrendatorn flyttade efter några år, kom i hans ställe en person som inte alls hade någon respekt för rået. Han tog riitt och slätt och har ut skrinet åt barnen att leka med. Men den gången hände ingenting.
Bergtroll, jättar, Näcken, rå och tomtar
Vid Bökestad i Rystad byttes för några år sedan golvtiljorna ut. Under tiljorna påträffades då en s.k. råbädd. Den var avsedd till viloplats åt rået, tomten, vätten, eller vad husets osynlige väktare än kallades.
Bergtroll, jättar, Näcken, rå och tomtar
Det låg på 1800-talet två kvarnar vid ån som rinner genom Horn. Det var en egendomlig sak med kvarnarna i Blomsfors och Lanefors. Om båda var igång, slog det inte fel, att båda stannade precis klockan ett på natten. Om mjölnardrängen då gick ut för att se, vad som var fatt, satt en katt på vardera hjulstocken. Det dög inte att schasa bort katterna eller att säga något alls. Det påstods att katten var kvarnrået, som såg till, att kvarnen fick vila en stund.
Bergtroll, jättar, Näcken, rå och tomtar
Lunds backe i Vallerstad är ett egendomligt ställe. I min barndom hörde jag en sägen om Lunds gubbe och hans fru, som kallades Eldsbergakärrnga. Hon bodde på Eldsberget i Varv, påstods det. När de skulle träffas, signalerade de till varann och så bar det iväg. Ibland hände det att gubben fick syn på folk som gick i skogen. För omkring 80 år sedan, alltså på 1870-talet, gick Lina i Sund och plockade bär. När det började skymma, skulle hon gå hem, men hur hon än gick, visste hon inte alls, var hon var. Hon satte sig att vänta på en sten. Men då gick det upp för henne att Lunds gubbe måste ha varit framme. Hon gjorde då, vad hon hade hört, att man skulle göra. Hon vände huvudklädet bakfram. När hon hade suttit en stund, klarnade det för henne, och hon hittade vägen igen. Lina berättade själv historien för mig, och jag har inte lagt till eller ändrat ett enda ord. På hennes tid växte det emellertid skog på 80 tunnland av Lunds backe, och man kunde nog villa bort sig utan inblandning av troll.
Bergtroll, jättar, Näcken, rå och tomtar
Far talade om, att han hade hört de gamla berätta en sägen om bergjättarna. Det var så, att jättarna i Östergötland och Västergötland var osams. Jätten i Omberg körde ner sin stora näve i Dags mosse och tog upp en sten, som han slängde iväg åt Västergötland till. Men han orkade bara halvvägs. Där stenen föll, vart det en liten ö som heter Jungfrun. Men hålet som vart, där han hade tagit upp stenen, kallades Tåkern. Den historien berättade också farfar, och han sa, att den var urgammal.
Bergtroll, jättar, Näcken, rå och tomtar
De gamla trodde blint på sjöjungfrun. Far och farbror var inga undantag. Det här har jag hört av båda. En gång var några skeppare på väg från Västergötland till Vadstena med last. När de kom fram till Fjuk, vart det stiltje, och de vart tvungna att gå i land på Fjuk. Där övernattade de i en koja. En fin dam kom in till dem. Det var sjöjungfrun, trodde de, och därför passade de på att fråga, när de skulle få vind till Vadstena. Hon gav besked: de skulle kunna ge sig iväg så och så dags på morgonen, om de ville ha vind. "Men passar ni inte på då, så ska ni inte få nån vind på fjorton dar." Det vart, som hon hade sagt. Men när de kom till Vadstena, blåste det upp en hård sydostlig. Hade de inte givit sig iväg i rättan tid, så hade det varit stört omöjligt för dem att ta sig till Vadstena med sina råsegel. I fjorton dar blåste han hårt från sydost. Det där tog skepparna och alla andra som bevis på att sjöjungfrun hade hjälpt dem.