Folktro & Sägner
Sägner och folkliga seder upptecknade direkt från bönder, torpare och berättare under 1800- och tidigt 1900-tal – skogsrået, näcken, bergtagning, signeri och gamla årsfester.
Husdjur
Britta i Garboa hade ”dyvelstreck” i en liten påse som hon hade hängande över kon. Hon menade att inte nå- gon trolldom skulle bita på kon då.
Tomtar.
Tomtar hade de på Sparresäter och det var därför de blev så rika. Ägaren där var en Baron och han byggde en ny stall men ingen fick riva den gamla och var julafton bar han dit mat och ställde under en tom krubba. Om någon sedan det var mörkt ställde sig på den gården vid någon knut och kastade sitt vatten, så kunde han få ett slag på lemmen så han svullnade, men ingen människa fanns i närheten.
Spiritus.
Spiritusar hörde jag inte talas om i Lerdala- bygden men jag var i 13 års åldern 3 år på falbygden och där sysslade folket mycket med spiritus. En sådan kunde var och en skaffa sig genom att fånga en groda och lägga ner den i en ask. Denna ask skulle sedan grävas ner i ett vägkors och dit skulle man gå tre torsdagsnätter i rad och läsa bönen baklänges. Den tredje torsdagsnatten var spiritusen färdig att börja samla silver åt sin ägare. Skulle ägaren dö utan att spiritusen fått det bra hos någon annan blev han evigt olycklig. Spiritusen skulle i så fall läggas på den dödes bröst och skickas med i graven Det var många askar med gamla döda insekter i som stärbhus delägarna fann och för säkerhets skull skickade med i kistan.
Drakar, ormar och ödlor.
De som voro ansedda för kloka i Lerdalabyggden i forna tider, hade haft med en vit orm att göra. Det gick en sägen, att om någon såg en vit orm i vattnet skulle han ta av vattnet och dricka över ormen då blev den personen klok och allvetande. Hjulormar talades också om, dessa voro lejda av elaka bönder när rågångar skulle gås upp. De rullade i väg före och sedan måste landtmätare gå i den riktningen och godkänna ägodelningen. Lerdala gård, som varit den största, skall ha fått sina gränser så stora genom att en orättfärdig ägare lejt en sådan när gården skulle utstakas.
Kungar.
De sade att Karl XII blev skjuten från Norgesidan då den avgörande kampen skulle gå av stapeln i Fredrickshall. Det var hans livdrabant som skar bort knappen i bak på hans livrock. "Aj. Aj. sade kungen, nu kände jag kraft gå ur mig, nu faller jag idag", och så blev det, han föll.
Husligt arbete
Mormor har berättat det från sin barndom i Hagelbergs församling. Ugnen fick aldrig vara tom; när där inte bakades skulle smörkärnan ligga där. Om hon bröt udden av en kniv kunde hon röra upp himmel och jord för att få tag i udden och denna lade hon noga längst in i ugnen. Hon kallade den udden för "ångerstål". Bondgummorna i hennes barndom förvarade ett par ka- kor från sitt bröllop av detta bröd tog de en bit och blötte upp och tog i julbaket var jul. En bit skulle bakas in i den lev som de hade i säabingen till våren då djuren fick den. Om de ville vara riktigt säkra på att få fin eld till baket skulle de skaffa tändved från tre olika ved- / Gustaf Andersson Husligt arbete 2 backar, sedan bakade ugnen jämt och brände ej brödet. Om de slog gressla i ugnstaket, så fick de hop- fallet bröd det baket. För att slippa mögligt bröd kunde man skicka med möglet till kvarnen genom att den som for dit tog biten och smusslade in i kvarnen när en annans säd höll på att malas. När de slog i jästen i brygden, skrek de som vid den värsta svinslakt, för ju mer de vrålade ju starkare blev ölet. Innan de lade korven i grytan, lät de den ett ögon- blick vara i eldslågan för sedan sprack han inte. Den trebenta ring som kokkärlen stod på fick aldrig vara tom, för då kom trollen och tjyvkokade om nätterna och stal suglet i boden så vida inte salt- baljan var "ställd under Guds lås". och korsad. När de fick ett nytt plagg eller nya skor i Hagelberg, skulle de först stötas mot något dött för annars / Gustaf Andersson Husligt arbete 3. riskerade man att dö själv under året. Om flickorna räknade sina vårtor så fick de reda på hur många slakt de skulle få vara med om som gifta. De räknade med att ej behöva vara med de år de gick i grosses. Ju hårigare manfolken var på kroppen, desto större fåra- lycka hade de på gården. När de gjorde kvastar fick det aldrig vara tre han- kar om skaftet utan två eller fyra.
Slåtter, skörd och tröskning
När slåttern skulle börja, fick men ej första dagen slå ända till kväll, för då skulle folk och fä komma att tröttna. Likaså fick inte husfadern ha med sista lasset att göra, för då föddes under året bara hankön i ladugår- den. Mormor berättade också att hon hört av de gamle att tre ax från vart gärde skulle vid skörden läggas un- der en jordfast sten. denna sten fick inte rubbas förrän nästa år vid skörden, då tre nya ax skulle dit, men denna sed var bortlagd när mormor var ung. Hon var född 1805.
Annandag jul (Staffansritt)
Min morfar berättade, att det var en sed i Våmb att pojkarna annandagen red Staffan, de red ur gård och i gård med början i Lillegården och så slutade de i Sveningsgården. Visan de sjöng var följande: Staffan var en stalledräng ja, stalledräng. Han vattnade sina fålar fem, i ra, i ra. Sjung hopp fallera, Gossar låt oss lustiga vara, en gång om året är jul bara, Sjung hopp fallera. De två de voro svarta, de voro svarta, / Gustav Andersson Våmb Visor 2. De voro smala och smärta De två de voro röda de voro röda, de tjänade för sin föda. Den femte han var apelgrå var apelgrå, den rider helge Staffan på. Nu rider vi till bondens vägg, till bondens vägg, det fryser isar i vårt skägg. Bonden han heter (namnet på den besöket gällde). ja etc. han ber oss alla stiga in. Gumman hon heter (namnet på husmodern) / Gustaf Andersson Våmb Visor 3. ja etc. hon bjur oss på det klara (söta, starka etc. det skulle rimma på hennes namn. Dottern hon heter (namnet på dottern) ja etc. hon bjur oss öl av kanna. Pigan heter (namnet på pigan) ja etc. hon bjur oss äpplen fina Nu vänder vi på bondens gård på bondens gård Vi komma åter nästa år. Ja färden den gick lustigt all ja lustig all nu för vi hästen in i stall i ra, i ra, sjung fallera
Påsken (Dömmeln)
Min farmor sade alltid om vårarna "De måtte la få ven färdig till dymmeln, för annars blir han så odryger." Hon höll styft på att årets största rengöring skulle vara veckan för dymmeln, "Om man sopar och vädrar aldrig så hela året, men slarvar till dymmeln, så kan man aldrig hålla ohyran utanför tröskeln". "Påskasoporna ska man hälla ut hos den man vill illa, ty de ta då överhanden i hans hem." Påskakäringarna voro gamla, smutsiga och snuskiga i regel, men någon ohyra såsom loppor, löss och ka- kerlacker hade de aldrig ont av. På Valtarn ovanför Våmbs kyrka bröt de björkri- set som de hade till kvasten att rida på käringarna och starten skedde från Valtarn på berget, de de hade sam- manträde innan de for.
Djur
Farfar berättade, att i hans barndom turades bön- derna om att vakta berget på tre ställen där var- garna kunde komma ner i byn. Vakten skulle bara utgå när snön var alnsdjup och det var smäll- kallt och månsken. En vaktplats var Uppsalalia ovan Clasborg på Limsjövägen. En annan var klevet vid Andrea- sa ovan kyrkan och det tredje stället var "Hö- kastet ett klev i Backgårdens klippe. Uppe i Brandstorp fick brandstorpaborna svara för sin vakt. Där låg då bara åtta soldattorp. Långt in på berget på Brunhemsgränsen låg ett torp som de kallade "ryssens". Den sista kvin- nan där blev tagen av vargen på 1820talet. De fann endast hennes kläder vid "Store sten". / A Andersson Våmb Djur 2. När karlarna om vintern skulle till berget på skogsarbete, var en stående utrustning ett fång törestickor, för ifall det mörknade på hemvägen måste de ha brinnande törestickor att kasta på djuren, som bara ville åt hästarna. På mossen vid Skagsjön slog det sällan fel utan det var sådana tjutande djur. Inga djur betades på berget utan endast i slutt- ningarna, för det var för riskabelt. Det låg utmed gamle vägen till Ljungstorp flera gamla stugor där det bodde gamla gummor. Dessa hade folk respekt för ty de troddes kunna behärs- ka vargen så att de kunde skicka honom vart de ville
Drakar, ormar
Farfar berättade, att en gång i tiden så motade de bort en trollkäring från socknen och rev ner hennes stuga, som låg där nu skomakare Petters stuga är. När de högg bort en bräda ovanför hennes säng, så kom det ur ett hål fräsande en vit orm. Hon var alnslång och bet sig i stjärten och rullade som ett hjul efter käringen. Den käringen flyttade sedan utåt Falköping där hela släkten fick ett dåligt anseende för sin trolldom.
Mylingar (Naturföremål)
Min farfar, som ägde Skattegården före skiftet på 1840 talet berättade om "Stora rör", att i det röret nersatte pigor barn som var födda i lönn, missfall stoppades ock in i röret, li- kaså fann man där mördade barn. Vissa nätter kunde det höras gråt och gny som från spädbarn och då sade de gamla Våmb- borna att "Nu har Stora rör fått tillökning". De barnlik som påträffades där kallades "Mullongar", de skrek, för inte dem som mördat dem fått straff och så kunde de aldrig bli saliga när de inte låg i Våmbs kyrkogård. Även från Skövde forslades Mullongar till Stora Rör och gömdes. Detta Rör hade i fordna tider ett mycket / Gustaf Andersson Våmb Naturföremål 2. dåligt anseende, lika dåligt som Harket, som var stadens och Våmbs flåttaplats. Min farfar trodde fullt och fast på att i Stora Rör skedde något övernaturligt. Röret är en kullerstenshög på hundratals lass sten och ligger c:a 200 m. norr om Våmbs folkskola på ett krön.
Läkekonst
mormor berättade det från sin barndom i Hagelberg Om barn hade matalea skulle det ha hårlöss in- bakade i bullar att äta. Det kunde också hjälpa om det fick gapa över en tomsäck. Matalea fick barnet av sin gudmor, om hon bara åt lyxmat under dopalaset, så blev barnet kräset och kinkigt på mat. Hon kunde få barnet att äta vad som hälst genom att på dopkalaset äta mögligt bröd och sur dricka.