Folktro & Sägner
Sägner och folkliga seder upptecknade direkt från bönder, torpare och berättare under 1800- och tidigt 1900-tal – skogsrået, näcken, bergtagning, signeri och gamla årsfester.
Vårhalvåret
Kyndelsmäss kallades "lilla jula", då var det lite högtidligt. Det bakades ett särskilt bak då, men inte så mycket som till jul. Men sedan sa' de: "Nu ha lilla jula vart, nu ä dä slut på dä granna bröet." Och vid "lilla jula" satte man också opp en ny julkärve åt fåglarna.
Annandag jul
De gick o sjöng "julvisa" på annandag jul (Guds son är född i Betlehem på denna dag). Ibland hade de stjärna med, o ibland var de utan. När jag var barn, var det bara några stycken som kom o sjöng utanför fönstret, de var ej klädda till "Vise män" o "Judas" då. Men på senare tid nu har de tagit opp detta igen.
Jul.
Klockan åtta på julaftons kväll skulle en ut å ge korna "löck-kärven". Dä va' den sista havrekärven di hade tatt upp på hösten. Den hade di lagt undan, å den feck kora som den va'. Då skulle di få ha löcka i lagår'n, å kora skul- le veta, att dä va' jul. Nu tar di den te fåglarne i stället.
Julsånger
Om ett så har vi Jul igen och efter Julen kommer Påska Men det var inte ty därimellan har vi fasta. Anders-Petters stuga står i lysan låga Alla ljusen brinner uppsan Hej och hoppsan, Lika gottsan Inte gifter jag mej, inte bråttsan. Hej hopp mor Annika, hej hopp mor Annika, hej hopp min lilla Annika. Vill du som jag, vill du som jag så gifter vi oss morrada'.
Juldagen
Tidigt på morgonen fick hästen en kap- pe havre å korna fick var sin havrenek. Så fick de reda sig med det tills en kom hem från kyrkan. Havrenken fick de för att de skulle känna att det var jul. Varje ko blev tilltalad. "Ät väl, trivs väl, ta märgen i benen å lägg hullet på renen, det är julmorgon i jule".
Död och begravning
Om en var rädd att den som dött skulle "gå igen", så skulle en ta aska i spisen, helst den aska som blivit medan jul el. påsk, och gå och strö den- na askan i rundeler så långt en ville och tyckte från stugan. Men om det skulle hjälpa, så skulle en gå baklänges. Det var ett skrep- pel jag mins de talade om. Det fanns gamla käringar som var så rädda för spöke att de bar aska med sig. För då trodde de, att de skulle slippa se något.
Årsgång
Om en skulle få veta, om en skulle bli gift innan nästa jul, så skulle en gå upp tidigt på morgonen om juldagen och inte ha mer än sarken på sig och sopa golvet. Så skulle en bära ut dem på en skyffel och sätta sig skrensle över dem. Då skulle en få höra nå- gon viska till en och tala om namnet på den en skulle få och varifrån han var. Men var det tyst så blev en inte gift innan nästa jul. Inte var det någon som viska till mig och jag blev inte gift det året heller.
Julagubben och lussegubben
Kvarnen skulle stämmas Tomasmässenatten, för då skulle julagubben ha malet sin säd, som han skulle ha att baka av till jul. Och det var sanning med. Vi bodde så nära en kvarn, och mönnarn sa', att stämde han inte kvarnen Tomasmässenatten mitt uppå natta, så gick hon sönder. – Dä va la en sorts tomte. Di var alltid rädda för att lussegubben kom. Han skulle ha det de spillde. På ett ställe var di så rädda om det som var, så där fick han bara en halmtott.
Annandag jul.
I min barndom hände det ofta att pojkarna var ute och red staffansske annandag jul. De hade klätt hästarna med tofsar i rumpen och silkeschaletter i manen. De sjöng en visa: Staffan han rider, Staffan han går, Staffan han hälsar: God morgon ! Allt för den ljusa stjärna. Finns det någon flicka fin, så öppnar hon på sitt äpplaskrin, allt för den ljusa stjärna. Har inte hört att de skulle vattna hästarna på något bestämt ställe.
Tomtar
På ett ställe i Ulvatorp hade de en tomte. Han fick gröt med sirap på om julafton och han var till så god hjälp. En jul hade de lagt sirapen på botten, och då blev tomten arg och vred halsen av deras bästa ko. Sedan åt han upp gröten, och då fann han sirapen. Då slä- pade han bort kon, och sedan fick han leta i flera socknar, innan han fann en så grann ko igen. Men han var efter en annan ko åt dem.
Vårarbete
Till jul bakades ett bröd, som kal- lades "julbocken". Den bakades som ett stort kors och med fyra horn opprullade i ändarna. Denna göm- des till våren, tills vi kom ut på åkern för att börja vårarbetet. Då skulle både folk och djur äta av den, det har jag varit med om. Det var för skörden som den skulle ätas, för att denna skulle bli bra. Man fick öppna munnen på ox- arna o stoppa ner det, de ville inte ha det.
Slåtter, skörd, tröskning.
Blev det en uddanek, blev det mer till nästa år. De har inte brytt sig om, huruvida sista neken blev stor eller liten. De skulle pusta åkern, så skall han bära bättre nästa år. Den som skar sej hade skämt skörlagröten. När de tröskat färdigt - ofta strax före jul - skulle de ha ett li- tet kalas, som de kallade tröskedrunten. Ingen stålkanna. Uttrycken lokall, gullkråka e. okända.
Domare och rättsväsen.
Nere på Hamrö nacka´ de folk förr. Han som gjorde det kalltes skarprättarn och han var vald till det och han hade lön. Varje jul gick han genom alla socknarna och fick julakost, det var en korv och en kaka bröd. Om det var en eller två som skulle halshug- gas gick några man från varje församling och bilda en spetsgård. De stog så att de bilda en ring och höll varandra i händerna. Det skulle vara tre lag så han möjligtevis inte skulle komma därifrån.