Folktro & Sägner
Sägner och folkliga seder upptecknade direkt från bönder, torpare och berättare under 1800- och tidigt 1900-tal – skogsrået, näcken, bergtagning, signeri och gamla årsfester.
Förtrollningen häves, och personen återfår sin mänskliga gestalt.
Förr i världen kunde de trolla, och då hände sig ofta, att de blevo trollade till vargar, men om man kunde säga namnet på honom, som hade blivit trollad, blev han till folk åter. Så hände sig också en gång, att en käring såg en varg stå bredvid trappan sin och lura genom dörren. Käringen menade då: »Om jag sku veta, att du är Matte, så sku jag giva korven åt dig». Och när hon hade sagt det, blev vargen till folk, och så var det hennes egen son, som hade varit trollad till varg.
Troll
Jag minns, att mina förfäder lärde mig hur jag skulle göra, om jag kom ut för ett troll. Då skulle jag ta rätt över en åker, inte somm plog- fårorna gick utan tvärs över dem. Då kunde in- te trollet följa mig, för det var tvunget att gå längs plogfåran, om det skulle komma fram.
Husligt arbete
Kärnade de och ville det inte bli smör, drog de finger- ringen av fingern och la i kärnan eller också kastade de i några saltkorn. De tyckte inte om att det kom främmat, när de satte upp en väv. ”Vad skulle den in här!” sa de, om trådar gick av. Det trodde, att han hade onda ögon och hade trol- lat.
Jättar och troll
Det var en kvinna, som körde till stan. Hon hade fått ett barn, och hon hade inte gått i kyrke. När hon kom ut till Vommedal, ropte det i berget: "Där ä en hajen käring." — "Nej", sa det andra trollet, "hon har mannens strumpeband på sej." Då hade trollen ingen makt.
Husdjur
Bettela i Bönhult kunde trolla. Om någon sökte bot för en ko som längtade, tog hon och band repet som de fått henne i uti spjället. Om man inte hade tur med kreaturen, skulle man borra ett hål i tröskeln till ladugården och släppa dit en levande orm.
Troll
Det var en tös som påstod, att hon inte var rädd för trollen. För att hon skulle visa det, så tog hon fram spinnrocken och satte sig att spinna en skärtorsdagskväll. Men efter den kvällen blev hon så underlig till förståndet, så hon ville aldrig göra annat än spinna. Hon spann och spann, men det blev aldrig något garn.
Förgjord av en lappkvinna
Dom har talat om att det var i Hälsingland en lappgumma kom till ett bröllop, och spelman skälte på henne [antagligen för supning], men hon gjorde så att han blev så han fick gå i gårdar och tigga brännvin. Men dom som kunde trolla, ja tro dom hörd "gamlen" till.
Svartkonst
I Röjden fanns det en finne som jag mins att folk tala om att han kunde trolla. Denne i Röjden stämd blod. Om han fick veta att blodet höll på att rinna av någon så ville han se på såret. När han hade sett på det, så slutade blodet att rinna.
Troll
Troll talte de om. De skulle bo borta i bergen. De lär ha varit rika så skrån. De sa folk lånte 'schäle' (kärl) av dem. Nere på Hultaberg lånte de kopparkittlar av dem. Var det till slakt, skulle de lägga en korv i, när de bar hem kitteln.
Brevväxling mellan råna.
Då Erik Snåfs från Munsmoby en gång var med båt till Sverige, träffade han vid kusten där ett troll, som skickade ett brev med honom till systern, som bodde i Snåfsberget i Munsmo. Han skulle nedlägga brevet i en kvarnsmyga, och därifrån skulle trollet taga det. Så skedde också.
Troll
Det var en karl som gick förbi Debjär, och då fick han höra, hur trollens barn skrek efter bröd. Så var det ett troll som sa: "När denne karlen kommer hem, så får I bröd, för hans hustru håller på och bakar, och som han kom- mer i dörren, så tappar hon en kaka, och då svär han." Det gick på så vis, men karlen svor inte, utan han sa: "Ta upp na och välsigna na i Guds namn." Och så var det en bonde i Torpa som hade gått vilse. Han kom in till trollen i Debjär, och mora hade kokt vit kål och öste upp en tallrik åt honom. Soppan var varm, och han blåste på henne. Då sa trollen sins emellan: "Han är galen som blåser på maten." Bonden såg inte annat än att han var i sitt hem, och han sa: "Var i Jesu namn har du fått kål ifrån?" Men då blev han utkastad, för / att han nämnde Jesu namn. Så var det en bonde på Lunnen. Han var ute och körde och när han var nedanför Debjär, hörde han att det ropa- de: "Be Börta gå hem, för Löber föll i ell och brände upp sej!" Bonden talte om detta, när han kom hem. Då var där ett troll som sprang på dörren och slängde två granna kopparspänner efter sej, och dem hade de hos Pålle på Lunnen länge. Många hade lånat bort bröd och dreck till trollen i Debjär, men de hade fått lika gött igen. Här ute i Kärret på ett ställe hade de en bortbyting, och vem som köpte gårn fick han ha denne bortbytingen, och ge honom mat och passa honom, för han kunde inte gå, bara satt stilla på golvet. Men så lärde någon dem, att de skulle brygga i ett äggskal och tala om att kungen skulle komma. Ja, de ställde till och skulle brygga och sprang ut och in och hade så brått, Till slut frågade bort- bytingen: "Vad har I för er?" "Jo," svarade de, "kungen ska komma hit, och vi har ingen dreck." Då sa bortbytingen: / "Är det blivet så fattigt, så är det bäst att jag tar spetera (spetorna) och går." Det gjorde han, och så blev de av med honom. I Baltaregårn i Skogbygden hade trollen tagit ett barn och lagt ett av sina i stället. Mora blev lärd att lägga barnet på grisslan, när hon bakade, och låtsas som hon tänkte bränna upp det. Men när hon skulle till att skjuta in det i ugnen, kom trollet med hennes riktiga barn och sa: "Här är ditt barn. Så har jag inte gjort med ditt. Men Baltare gård ska inte bli fri från kröpplingar så länge världen står." Och så har det alltid varit. Nu har de en gosse där, som inte kan tala. Och i en av mina gårdstugor var det ena som låg och hade en gosse på tre månader intill sej, och på natten blev gossen borte. Hon vaknade och trevade efter gossen. "Har du tatt gossen intill dej?" sa hon till sin man. Nej, han hade honom inte. Då stod hon upp och tän- de en sticka, och då låg gossen vid gru(v) stenen, som de eldade på. Trollen hade inte varit god till att ta honom / längre. De skulle ha tagit ut honom genom skorsten. Det var en bonde som hade en tös. Han var gammal. "Vi får la sälja gårn", sa han, men det ville inte tösa. Så kom en pojk dit och frågade, om de behövde en dräng. "Ja," sa bonden, "men du är la för dyr." "Jag ska inte begära någ- ra pengar, innan året är slut," sa han. Och han stanna- de och arbetade så redigt, men han hade sin mor i ber- get, så han låg inte i gården en enda natt, utan gick upp till berget var kväll. Gubben blev som tio år yngre för att han fick så god hjälp i arbetet. När året var gånget, sa pojken: "Ja, nu får jag flytta, Nu vill ni väl vara av med mej." "Nej," tyckte bonden, "säg ifrån vad du vill ha!" Då sa han, att några pengar ville han inte ha, men han ville att de skulle skicka bud på prästen, för jag är hälften människa och hälften troll, sa han. "Och sen ska jag gifta mej med Alma" sa han. Och de gjorde så och det blev så lyckligt för dem. - Den berättelsen läste jag i en tidning en gång. I Limmanäs var det många troll förr. En gubbe såg / det bränna i en mark en kväll. Han gick dit och satte sin käpp där, och nästa morgon gick han dit igen och tänkte gräva där, för han trodde att där skulle finnas något medel. Men när han kom fram, stod det fem käppar där, och de var alla precis lika. Han tog en utav dem och gick hem; han fick inte se något mera. Åskan har slagit ihjäl de mesta trollen nu, jag tror inte att det finns många kvar.
Troll.
Om trollen stack sig ut innan solen gått ned så "sten- döde" de. Det var inte något sådant väsen som kunde tå- la solen. När de fick se att det rodnade för solen, så blev de rädda å "la iväg hemôt". Detta brukade en gam- mal mormor, som jag hade, tala om för oss.
Skogsrået
Skogsrået talade di om. Di hade nog för sig att sånt där pack kunde narra folk vilse. Det var tjäderfåglar di kunde skjuta på som var omöjliga att få död på. Det var onda människor som besvurit dem, eller om di tillhörde trollen vet jag inte.