Folktro & Sägner
Sägner och folkliga seder upptecknade direkt från bönder, torpare och berättare under 1800- och tidigt 1900-tal – skogsrået, näcken, bergtagning, signeri och gamla årsfester.
Om näcken
En präst gick en gång över en bro, under vilken näcken bodde. Då spelte ock sjöng näcken på en salm: "På dig jag hoppas, Härre kär." — "Hoppa, hoppa, du", sa prästen, "hur du hoppar, så hoppar du väl i hälvete ändå." Då blev näcken ledsen ock började att gråta. Prästen sa: "Blir du salig, då växer det löv på min käpp i natt." Ock det gjorde det. Ock när prästen gick tillbaka, sa han till näcken, att han blir salig, "för det har växt löv på min käpp". Då blev näcken glad ock började att spela ock sjunga.
Näcken.
En kvinna, som uppsökte sin förlorade häst vid stranden av Ormsö, frågade en liten man, som mötte henne, efter den. Mannen svarade emellertid icke utan syntes för henne än med mössa, än med bart huvud, ja sedan t. o. m. utan huvud och blev än blå, än röd, tills han slutligen försvann i vattnet. Då märkte hon, att det varit en »sjöman» eller »sjönäck».
Näcken
Kvällens guldmoln fästet kransar
Näcken
Kvällens guldmoln fästet kransa
Näck
Förr i världen fanns det trampkvarnar vid Björkefors och där brukade bönderna ligga och mala om nätterna ibland. Då kunde det hända att forsgubben kom och höll i hjulet. Särskilt vet jag en gång de berättade, att han kom och stannade hjulet och de fick inte igång det igen, men de hade ”neste” med sig, så de kastade ner litet mat till honom, och då släppte han taget och i stället började stenarna gå så fort, så att de var rädda för att de skulle flyga i småbitar.
Näck
Jag har aldrig varit vidskeplig av mig, men vad skall man tro, när folk som är fullkomligt ärliga berättar konstiga saker, som de har varit med om. Morfar min såg Näcken och det har min egen mor berättat. Det var så att på den tiden hade bönderna trampkvarnar nere vid Björkefors och de där var inte så stora, utan det tog tid att mala där så ofta låg de där över natten. Då hade de en långbänk som de låg på och en varme hade de tänt där. En natt i januari hade morfar mal- ning på natten och det var flera inne där, men de hade gått och lagt sig tills det blev deras tur. Som morfar då hålls där så fick han se en karl inne på golvet, fastän han visste att han hade krokat på in- sidan, men han tyckte han kände igen att det var en patron Söder- berg på Lövåsen, och han tänkte att han hade väl kommit in på något vis ändå, så han började tala vid honom och frågade: ”Kanske patron skall resa till Fastingen?” det var en marknad som de hade i Kristinehamn, och då var Bergskollegium där och bestämde järnpriserna. / ”Nej,” sa’ den han talade vid, ”jag är på väg därifrån nu.” Det tyckte mor- far var underligt men han tänkte att den andre ville skoja, så han sade ingenting. Men så sköt han upp mössan litet, och då fick mor- far se att han hade ett par ögon uppe i huvudet också. ”Jaså,” sa’ han då, ”ur- säkta mej att jag känner felt.” I detsamma fick han se en karl till ute på kvarngolvet och en stor grann häst som var spänd baklänges för en kappsläde, så att han hade huvudet emot skärmen. Så satte de sig i bägge två och det bar i väg med full fart rätt igenom väggen men det var alldeles som om väggen inte hade funnits. Sedan gick morfar och såg efter på dörren, men den var väl krokad på insidan, som han hade gjort det. Men då blev han allt rädd, så han ville inte gå ut och titta, och inte ville han hålla på och mala heller utan han gick och lade sig bredvid de andra. Han berättade det där när han kom hem, och han försäkrade att han inte hade drömt. Men det märkvärdigaste var, att på dag och datum ett år därefter, så var han där och malde igen, och när han sedan skulle fara hem, så for han rätt i älven och dränkte både sej och hästen. Det var ju alldeles som ett förebud, det som hände på dagen ett år förut. Detta hände nog någon gång emellan 1812 och 1825, för det var in- nan mor min blev gift. Men jag vet inte vilket år morfar dog.
Näcken
Mi mor tala om att hon och andra barn var ute och bada (det var i Vattskåla, nordöst om Kristinehamn.). Då ropa de: "Näcken, kom å ta mäj! Näcken, kom å ta mäj!" Å då kom dä opp en som såg ut som en liten barnunge, å mor sa' att han bara genmötte henne.
Lauta-Gubben
En piga var vid Lauters-stranden ute och »brandade» under »Bjerge'». Då hon slutligen drog »båttan» upp och gjorde eld för att lägga sig att sofva, ställde sig en gubbe der med förskinn, klådde sig framföre och sade: »Päika, villt Tu ha skarrt?» (Isl.= präktiga kläder). Men tösen var ej rädd, utan makade ljustran i elden, och när den var väl varm, slog hon den i gubben, som då for af med »knägg» och rop. Till skydd mot trollet tog pigan eld i brand-jernet och gick hem till Lauters. Derefter voro drängarne från samma gård i skogen och »hjäggo vid». De hade hängt drick-byttan på en »knagge» (som skulle föreställa Lauta-gubbens penis), midt på en gammal »stumble», i hvilken de slagit ljustran. De hade brådt om, drucko »vattn» hvarest de kommo öfver och glömde bort drickbyttan. Men då de mot qvällen ämnade sig åt stranden, togo de dricke-byttan och ryckte ljustran ur stumblen, for Näcken (Lauta-gubben) af till skogs med rop och skri. — Då drucko drängarne med god smak hela qvällen och hade der af ingen nöd. L. O. K. Koncept till III: 144 i R 625: 3 (V), s. 32 (1854). Piga skulle branda und. »Bjerget», då hon drog båttan upp o. gjorde eld att lägga sig sofva, ställde sig en Gubbe m. förskinn, klådde sig framföre o. sade »Päika, villt tu ha skarrt!» — P:n värmde ljustran, högg i h:m, for af m. knägg o. rop. — Pigan tog eld ni. sig ei [?] brand-jernet o. gick hem. Derefter voro drängar i skogen, hängde dricke-hyttan på en stor stumble, på en knagge midt på stumblen, under hvilken ljustran satt, men drucko ej hela dagen. Om qvällen togo de byttan o. ljustran, då Näkken (Lauta-Gubben) for af. — De drucko sen hela vägen. Konceptanteckning till III: 144 i R 625: 9, s. 7o (1869). — — Skarrt? — — Näcken for af m. ljustran, s. drängarne funno i en stumle o. de hängde drickebyttan på en knagge midt på = (penis) — —
Naturväsen
Bergfolk har det funnits mycket i bergen här förr. Det var många som såg och hörde dem. Ja såg dem var det inte många som gjorde men hörde dem det gjorde de ofta. De hade kreatur och dem drev de till skogen om kvällen och kom hem med dem på morgonen och det började de med tidigt på våren innan snön hade gått av marken ibland. Stundom dröjde bergkorna sig kvar på morgonen och blandade sig med riktiga kor. De hade särskilda stora vallhundar med ett mycket grant läte. Bergfolken bodde inne i bergen och det var sällan de blandade sig ihop med människor. Säljeberget är högt och tvärbrant och därinni bodde det många och de har kunnat se stora kittlar med pengar där. En gång kom det en bergkäring fram till en gård i Sälje och ville låna sylt i en kittel utav en bondgumma. Men då kom det en annan bergkäring och skrek: ”Kom igen, kom igen för Rangel ligger i elden”. Det var någon utav dem som hade blivit bränd då så att bergkäringen fick lov att slänga ifrån sig kitteln och springa. Kitteln tog de vara på den gården och behöll den. En annan gång så var det en gubbe i Sälje som höll på och skar havre och han hann inte med att skära allt på kvällen och det var han bekymrad för så han sa att om han kunde få gärdet skuret och bundet till dagen därpå så skulle han ge bort en ko. På morgonen när han kom ut så var hela gärdet skuret och bundet men den bästa kon var bota och de hörde att bergfolket var i skogen och lockade. ”Kom kossa, kom kossa, bonden får själv snesa”. Skogsrå var släkt med bergfolket för vi vet utav skriften att när de blev utkastade ifrån himlen så föll en del i vattnet och de blev sjörår och en del fick bo i bergen och det blev bergfolk och jättar och skogsrår och så var det en del som kom inunder jorden och det blev tomtegubbarna. Skogråa hon brukade gå ensam och hon längtade efter manfolk och dem försökte hon tjusa och förvilla på alla möjliga sätt. När jag var pojk fanns det en bättre karl här som hette Vetterstrand. Han var ute och jagade i skogen ovanför Tönnet och då kom skogsråa men hundarna gav sig åt henne. Då sjön hon: ”Du Vetterstrand, du Vetterstrand, far hem och koppla dina hundar. För ja ska ut å valle må getter å må stut, men kom igen till nästa torsdagskväll, ska du få se på fullfeta och granna”. Se hon ville ha honom till sig och förtrolla honom. Det var väl allt något mer hon sjöng också men det minns jag inte hur det var. Sjörået och näcken det var egentligen detsamma, fastän näcken träffade man bara i vatten som rann åt norr. Där spelade han och han kunde allt lära folk att spela också men då fick de allt bära sig år på något särskilt sätt. Det var en urmakare här som hette Tinglöf och de påstod att han kunde mer än annat folk och de trodde att han hade lärt sig utav näcken att spela fiol. Men själva sjöråa bodde i sjöar och tjärnar och hon kunde förvandla sig till stockar och fiskar och sådant där. Det är inte fritt än jag har sett henne. Det var vid en tjärn vid Edebäck. Där hände det mig två gånger att jag såg ett kvinnfolk vid stranden men när jag tittade på henne en stund så försvann hon. Hon rådde över fisken och därför offrade de något när de skulle fiska. De tog utav vad de hade till hands det var väl inte så noga. De lästa nog någon slags böner också men det vet jag inte hur de lät för det har jag aldrig brytt mig om. Det var en gång på Nasjön i Gustava (Nainsjön i Gustaf Adolf) som det var ett flottarlag ute med pråmen och det blåste motväder så att de höll på att inte ta sig fram. Då var det en som sa att de skulle offra för bättre väder och så tog han en tolvskilling och kastade i sjön och då blev det lugnt med detsamma. Inga troll kunde göra en något om de inte visste namnet på en. Så därför skulle en låta bli att ropa namnen på varandra när en var i skogen.
Vattenväsen
Bror min såg "e sjörå". Han var vid Näck- sjön en kväll å skull fesk. Han tog metspöet å skull met. Så hade han en båt vid ena landet. Så fick han se en fin jänta komma. Hon var så grant klädd. Hon hade som en fin schal över axlarna. Det lyste alldeles krit vitt av den som det skulle vara silver. Hon sköv ut båten å gjorde sig i ordning å skull fâr. Men så ropt han: "Du får int ta båten min". Då svarade hon: "Ja' ska ro'n över". Vem hon skul- le ro över, vet jag inte. Men hon blev borta. Å när bror min kom till båten, så stod han på samma ställe där han hade ställt ho- nom. Här nol vid Näckån var det en såg. Där fanns / näcken. Det var en som kom en kväll å skulle på dans. När han kom på bron, så fick han höra musik. Det var en polska han lärde. Det var näcken som spelade för honom. Han sjöng den ibland. Å då brukade han säga: Den- na polsk har jag lärt av näcken. "Fôrsgubben" satt i bäckarna å spel, han åg. Men hönt dä va, vet jag inte. Sjöråa bodde på sjöbotten. Om hon fick något grant tyg, så fick de mycken fisk av henne.
Naturföremål.
Dä ligger en sten tre fjälingsväg sör ut frå Grums körke. Om den sten ha di berätta, att en jätte kasta ifrå Skaddersehöjda i Grums. Dä va meningen att han skulle träffa torne på Grums körke, men åk- te förbi å blev liggenes, där han ligger nu. Den sten ha vänt sej, när körke- klockera geck. Strax uttaför Rasta (=Rasten) ligger dä en hög, sôm di kasta på, när di geck förbi. Dä va te tockere sôm va avrätta där sôm di skulle ôffre. Di kalla dôm ôffervål. Högen ligger alldeles i rå imella Bro å E' socken. Dä va en pôjk, när ja' växte ôpp, sôm bodde här i närheten. Denne hade en prôm å rodde i sjön mä. När pôjken hade komme en bete ut i sjön, så kom näcken å la haka över bakstammen på båten. Senna försvann Dä hände här nere i sjön i E' socken.
Vattenväsen.
Näcken. 1. Pappa och jag hade varit utanför Vendelsö och satt garn. På hemvägen skulle vi ju innanför ön. Då sågo vi ett starkt ljus innevid Stråvallalandet. Det syn- tes alldeles nere vid vattnet. Men det märkvärdiga var att det rörde sig. Det kom från det ställe, där Löfta å rinner ut i havet, och for rätt ut till Vendelsö. Där blev det borte. Det var Näcken. 2. Min farbror dog. Han bodde i By framme vid Stråvalla kyrka. Jag var ju med på joköket efter honom. Men jag hade något särskilt att göra här hemma, så jag kunde inte stanna så länge som de andra, utan fram på natten så tog jag avsked och gick hem. När jag kom till bron över bäcken / Ströa, Ströbro di kallar, så såg jag Näcken. Han såg ut som en selad häst. Jag såg bogträn och söljor och sånt. Han följde mig så långt vägen gick utmed ån. Sen blev han borte. 3. Det var en dalmas, som var kommen ända här ner till våra bygder. Han såg en gång Näcken. Han lyste. Dalmasen sa till honom: - Nu ska du lysa mig hem i den blå färgen. För se, han hade både blått och grönt och rött ljus. Och Näcken lyste honom ända hem.
Läkekonst
De här tre sjukdomarna och deras botande hörde jag mycket omtalas som barn, jag har gömt dem i minnet för jag tyckte de var så roliga. Villarpaskottet, det kunde skjutas bort med en bössa men det skulle vara många saker i, man skulle ta 3 strå i nacken ett var gång, sen skulle det vara bitar av naglar, en från vart finger och en från var tå samt älvanä- ver, med detta laddades bössan. När se'n allt var klart skulle skottet lossas mot norr utan att blicken fick följa skottet eller dess riktning, men vinden måste blåsa åt norr för annars drev det med krutröken tillbaka Onda värmen kunde botas på följande sätt man skulle slå gnistor av flinta och / stål så att gnistorna skvätte på det onda stäl- let. Var det en karl som fått ont skulle en flicka som fött ett oäkta flickebarn slå och var det en flicka som fått det skulle en karl som gjort en oäkta pojk slå. Älvabläster fick man om man legat på en åkerren där näcken vilat, det vill säga man skulle ha haft älvanäver under sig. Sådant botades med att den sjuke rökades med 9 olika slags blomster en sommarnatt mellan lördag och söndag.