Folktro & Sägner
Sägner och folkliga seder upptecknade direkt från bönder, torpare och berättare under 1800- och tidigt 1900-tal – skogsrået, näcken, bergtagning, signeri och gamla årsfester.
Julafton
Mor skulle promt baka så mycket bröd till jul att det räckte över 'vâffer'. Å jag tror att de skulle hug- ga så mycken ved till jul att de skulle ha kvar av den till Mickelsmäss. Dagen före julafton skulle palten bakas. Den hängdes upp på spett att torka. 'Jullim- pan' skulle vara till 'vâffer'. Allt skulle räcka så länge. Å till jul skulle trösken vara avslutad. Ef- ter jul skulle alla karlar till skogen å kola, så kom de hem frampå våren. Själva kolningen var nog färdig till jul. För den sista milan för året rök på julafton, men milorna skulle rivas å kolen skulle fraktas bort.
Säterliv och husligt arbete
Jag är född i Nedre Ullerud men jag kom hit till Ekshärad mycket tidigt och kom i tjänst här. Då blev jag säterkulla på sommaren och det höll jag på med i många år. Vi for till sätern i slutet utav maj, sedan de hade kört bort vargarna på Peregrinusdagen. Då sprang de i skogen och skrek och tände upp eldar för att skrämma bort dem och det behövdes allt för det fanns så gott om dem. Det hände allt rätt ofta att det kom en varg fram ut skogen och tog en sö (ko) för oss, men för det mesta kunde vi jaga bort dem för de kom aldrig i några flockar så där på sommaren. Någon björn har jag aldrig sett vild. Det kunde nog hända ibland att de gav sig fram till sätrarna och tog något djur men om de inte blev stämda så brukade de inte vara farliga. Men blev de det så frågade de inte efter något utan gav sig rätt på den som de var stämda på. På den tiden måste det alltid vara två säterkullor. En fick lov att vara hemma och ysta och kärna och en var alltid med djuren för vargarnas skull. För att de skulle följa med ordentligt så hade vi alltid med oss en påse med mjöl och salt. ”Slekepåse” kallade vi den och den hade vi vid sidan. När korna fick smaka på det så behövde vi aldrig vara rädda att de skulle gå för långt undan utan då kom de så fort vi lockade på dem. Det blev allt ledsamt ibland att gå där i skogen och då ”lullade” vi en bit för korna, men orden till det minns jag inte. Det var många olika bitar, men de var inte så märkvärdiga heller när det bara var kräken som hörde på. Ibland så gjorde vi näverlurar och blåste i, det hörde de andra säterkullorna och svarade och på det viset blev det inte så långsamt. Maten som vi hade med oss bar vi i en ”näversäck” på ryggen och för det mesta hade vi näverskor på oss. Ibland om söndagarna kom det ungdom upp från socknen men det blev ju inte så ofta. När de gjorde slåttern på vallen så kom det ju också upp folk. I början på juli for de alltid hem ifrån sätern och stannade hemma tills slåttern var gjord, för då behövde de allt folk hemma vid gården och då fick väl djuren skaffa sig vad de kunde på det nyslagna och så fick de väl litet hö till hjälp. När slåttern var slut for de tillbaka till sätern igen och då stannade de ända till i slutet på september, för då skulle de hem till ”Skogamarken”, det var friveckan då. Sedan började de göra i ordning linet och så skulle det vävas åt alla som skulle ha nya kläder och så kom det skräddare och skomakare. Slaktare hade de också då på hösten och det mesta av slakten skulle var gjord till Lusse, men i senare tid började de med att de skulle slakta julgrisen just den dagen. Men de hade ju alltid mer att slakta och det hade de undangjort förut. På Lusse var de tidigt upp på morgonen och åt. De skulle ha sju frukostar den dagen brukade de säga. Till dess brukade de ha stöpt julljusen också och dem använde de för första gången den dagen, sedan tog de inte fram dem förrän till jul, de lyste sig mest med stickor annars. Till jul skulle de ha all trösk gjord, annars var det skamligt. För efter jul då skulle de vara färdiga att börja i skogen och under julen var det skamligt att ha något annat arbete än det allra nödvändigaste. Så där på hösten bakade de mycket också. Allt tunnbröd för hela vintern bakade de då och förvarade, men det egentliga julbrödet bakade de först emellan Lusse och jul. Det var flera olika sorter och annars begagnade de mycket havremjöl i brödet men det fick de inte ha i julbrödet utan det skulle de ha rent rågmjöl i åtminstone. Jag har ett minne utav också att de hade ett bröd som låg på bordet hela julen och sen grävde de ner det i sädesbingen och delade ut det till folket när de sådde och jag tror att hästarna fick med utav det också. Brännvin och öl hade de alltid till julen men det var mest manfolket som ställde med det. De gjorde malt själva och humle hade de vid varenda gård.
Säterliv, seder och husligt arbete
Jag är född i Nedre Ullerud men jag kom hit till Ekshärad mycket tidigt och kom i tjänst här. Då blev jag säterkulla på sommaren, och det höll jag på med i många år. Vi for till sätern i slutet utav maj, sedan de hade kört bort vargarna på peregrinusdagen. Då sprang de i skogen och skrek och tände upp eldar för att skrämma bort dem, och det behövdes allt, för det fanns så gott om dem. Det hände allt rätt ofta att det kom en varg fram ur skogen och tog en sö för oss, men för det mesta kunde vi jaga bort dem, de kom aldrig i några flockar så där på sommaren. Någon björn har jag aldrig sett vild. Det kunde nog hända ibland att de gav sig fram till sätrarna och tog något djur, men om de inte blev stämda, så brukade de inte vara farliga. Men blev de det så frågade de inte efter något utan gav sig rätt på den som de var stämda på. På den tiden måste det alltid vara två säterkullor. En fick lov att vara hemma och ysta och tjärna och en var alltid med djuren för vargarnas skull. För att de skulle följa med ordentligt, så hade vi alltid med oss en påse med mjöl och salt. "Stekepåse" kallade vi den, och den hade vi vid sidan. När / korna fick smaka på det, så behövde vi aldrig vara rädda att de skulle gå för- långt undan, utan då kom de så fort vi lockade på dem. Det blev allt ledsamt ibland att gå där i skogen, och då "lullade" vi en bit för korna, men ordena till det minns jag inte. Det var många olika bitar, men de var inte så märkvärdiga heller, när det bara var kräken, som hörde på. Ibland så gjorde vi näverlurar och blåste i det hände de andra säterkullorna och svarade och på det viset blev det inte så lång- samt. Maten som vi hade med oss bar vi i en näversäck på ryggen, och för det mesta hade vi näverskor på oss. Ibland om söndagarna, kom det ungdom upp ifrån socknen, men det blev ju inte så ofta. Och när de gjorde slåttern på vallen så kom det ju också upp folk. I början på juli for de alltid hem ifrån sätern och stannade hemma tills slåttern var gjord, för då behövde de allt folk hemma vid gården, och då fick väl djuren skaffa sig vad de kunde på det uppslagna, och så fick de väl litet hö till hjälpen. När slåttern var slut for de tillbaka till sätern igen, och då stannade de ända till i slutet på september, då skulle de hem till Skoga-marten, för då var friveckan. Sedan började de göra i ordning linet, och så skulle det vävas åt alla som skulle ha nya kläder och så kom det skräd- dare och skomakare. Slaktare hade de också då på hösten och det mesta av slakten skulle vara gjord till Lusse, men i senare tid började de med, att de skulle slakta julgrisen just den dagen. Men de hade ju alltid mer att slakta, och det hade de undangjort först. På Lusse var de uppe tidigt på morgonen och åt. De / skulle ha sju frukostar den dagen brukade de säga. Till dess brukade de ha stöpt julljus också och dem använde de för första gången den dagen, sedan tog de inte fram dem förrän till jul, de lyste sig mest med stickor annars. Till jul skulle de ha all trösk gjord, annars var det skamligt. För efter jul då skulle de vara färdiga att börja i skogen, och under julen var det skamligt att ha något annat arbete än det allra nödvändigaste. Så där på hösten bakade de mycket också. Allt tunnbröd för hela vintern bakade de då och förvarade, men det egentliga julbrödet bakade de först emellan Lusse och jul. Det var flera olika sorter, och annars begagna de mycket havremjöl i brödet men det fick de inte ha i julbrödet, utan det skulle de ha rent rågmjöl i åtminstone. Jag har ett minne utav också att de hade ett bröd, som låg på bordet hela julen, och sen grävde de ner det i sädesbingen och delade ut det till folket när de sådde, och jag tror, att hästarna fick med utav det också. Brännvin och öl hade de alltid till julen också, men det var mest manfolket som ställde med det. De gjorde malt själva, och humle hade de vid varenda gård.
Annandag jul
Jag minns att de kom till morfars annandag jul tidigt på morron o sjöng e julvise. Och en "Judas med pungen" var med. De sjöng "Guds son är född i Betlehem på denna dag." Endast Judas var utklädd som jag minns, han hade en vrängd päls o var sotad, de hade gott om fårskinns- pälsar (barskinn) då bort i stu- gorna. Någon stjärna hade dessa inte med sig.
Spöksägner.
Det var en gubbe som hade varit soldat före mej. Han blev kyrkväktare. Det var ljug att att han tordes gå ensam till kyrkan om jul. När han kom inom dörren till kyr- kan, tog han av sej sin mössa och sa: "Go morron här!" jag var med honom. Han hade levat i oenighet med sin hustru, och när hon låg på dödsbädden hade hon sagt, att hon skulle komma och nypa honom i näsan.
Annandag jul
De hade spratt å upptåg för sig på annandag jul på mor- gonen. När de var ute å "sjöng för dörr", så hittade en o annan på att gå in i lagården å skotta in gödsel för att drängen eller pigan skulle få mycket arbete. Men på somliga stäl- len "skôta" de ut gödseln å gjorde fint. Det skulle allt va- ra en väntjänst det.
Julafton
Julgran hade de inte inne någonstans, när jag var barn; åtminstone aldrig på torpställena. Vi hade två julagraner utanför, en vid var sida om dörren, när jag var barn. Och mellan lagårn och stugan hade vi en gran med en nek i – julaneka; den neka skulle vara gran- ner. Vi gjorde en julakrona av halmpipor och några små gran- na lappar, som vi satte i hörnena. Vi tog in halm och hade på golvet med julen.
Sjunga för dörr
Annandag jul sjöng de för dörr, då sjöng de: "Finns det pigor i detta hus, så står hon opp och tänder ljus, tänder ljus, tänder ljus!" Fick de ingenting så sjöng de en ovettig vers när de gick. Det var en som bar lyckans stjärna, det var fär- gat papper till den och van- liga ljus i. En var klädd som Judas. Sen skulle någon följa med från vart ställe.
Trettondagen och Knut
Trettondagsafton var högtidlig. På kvällen brände man julljusen och ljusen i julgranen. Så åt man lut- fisk och gröt till kvällen. På trettondagen var det ingenting särskilt. Någon utklädsel minns jag inte. Stjärngossar har jag inte sett här. Det förekom före min tid. Tjugondag Knut kör julen ut: sedan började man äta haverkaka igen. Julgranen plundrades och bars ut. Ar- betet började som vanligt.
De dödas julotta
De trodde, att de döda hade ottesång om jul. Före klockan fem på morron skulle de ha gått ner i sina gravar, för då började de levande sin ottesång. Min mor, som var född 1811, talte om, att det var ett fruntimmer, som hade kommit för bitti, och hon var med ibland de döde. Men när de gick ut, flängde de huvudklädet av henne och nappade det i små bitar, och det blev en bit liggande på varje grav.
Jul
Om julafton skulle kreaturen ha ett stycke av alla sorters bröd som bakats till julen för att de skulle trivas. Innan julhalmen breddes skulle man stöta stukan tre gånger i golvet. Så många korn som då föll på golvet så många tunnor råg skulle man få i nästa års skörd. Man tog också märke av om det var fin och grann råg.
Påsk
Det fick inte ryka ur skorstenen efter klockan sex påskaftons eftermiddag. Påskagröten fick därför kokas tidigare på dagen. Påskdagens morgon åt man ägg. En limpa skulle gömmas från jul till påsk. Den skulle ätas påskdagens morgon till äggen. Av den skulle man bli redigt stark. Vid påsktiden stålsatte de dyngorna för att inte trollen skulle ta på dem.
Räven o julkvällen
Räven fara (= var rädd) för den dålige jule- kväl. Han visste dä va jul då far satte opp speckeneka (=julkärven). Grôben (= vargen) skulle om julekväl ha en räv om intet annat. "I klyfta o överbo vill jag gärna mig gömma för mitt liv för den välsignade ulven." sa räven. (J. mindes inte rätt sista versen.)