Folktro & Sägner
Sägner och folkliga seder upptecknade direkt från bönder, torpare och berättare under 1800- och tidigt 1900-tal – skogsrået, näcken, bergtagning, signeri och gamla årsfester.
Näcken
Näcken brukade man skrämma barnen med förr för att de inte skulle luta sig över brunnen. Han hade far- liga näcketrådar. Men det var inte alltid så vist, för barnen ville gärna se, hur näcken såg ut. Näcken skulle vara en gubbe med skägg.
Näcken
Det var en karl, som kom och gick över Valboån. När han var kommen på äner, hörde han hur det ropade: "Tiden är inne men mannen är ej här". Men strax efteråt kom en körande i fullt galopp och körde rakt ner i ån, där både han och hästen blev borta. Vem det var, visste ingen, ty det var ingen där i trakten, som saknades.
Näcken
När Olena Kristiansdotter (berättarens mor), som var född 1815, som ung "däga" bodde hos sina föräldrar, en jordbrukarefamilj i Skogstorp, Stafsinge socken, var det en kväll en kalv, som inte behagade komma hem med de andra kreaturen från utmarken, där de fingo hålla till på sommartiden. Olena måste ut och leta efter kalven, och hon letade både likt och olikt, men fann honom inte. På hemvägen skulle hon passera över en mosse, där man gjort urtag, så att vatten samlats till en liten sjö i mossen. När Olena kom till sjön, fick hon se kalven stå mitt ute i denna på en liten tuva. Hon visste sig ingen möjlighet att komma dit, dels för vatten och dels för dy, och tösen stod ganska länge och funderade på, hur han skulle kunna ge sig ut och få fatt på kalven. Men så segrade sunda förnuftet till slut och hon tänkte: Det går inte, jag får gå hem. Hemmet låg ett stycke väg därifrån, och när tösen kom hem, stod kalven på gården. När hon berättade om vad hon sett ute i mossen, så visste de gamle väl besked. Det var näcken, som stått på tuvan och velat locka tösen i fördärvet.
Näcken
Det var på ett ställe som hette Väppered. Där hade de lyckats fånga bäckahästen och lagt betsel på honom, och så länge den hade betsel på sig, kunde förtrollningen inte brytas. Hästen användes länge i arbete på gården, och ägaren var så glad över honom, därför att han inte behövde något foder, men då de andra håstarna selades av, fick han alltid behålla betslet på. Men så en dag kom en främling till gården, där bäckahästen jämte en annan häst stod bunden. Den senare stod och åt hö och hade betslet hängande på lokan. Bäckahästen hade betslet på sig och åt ej. Mannen tyckte det var synd om honom och trodde, att han ej kunde äta, varför han tog av honom betseltyget. I detsamma var han försvunnen och syntes aldrig mer.
Näcken
Dä va tvo gössongar, som geck bortemä ett tjarn eller dyvel å plocka neckroser. Då kom dä opp en liten fölonge. Den ene satte sej på ryggen å töckte dä va rolegt å ri på'n. Fölongen velle då sprenga ut i vattne. Då skrek den andre gössongen: "Nä, vänta, vänta, ja vell setta å necka, necka mä!" För dä att han sa necka, sprang necken ifrô dom. Om en geck å vadde i vattne, kasta en en sten å sa: "Neck, där möter ja dej, å länger ut går ja ente".
Näcken
I min barndom skulle vi alltid binda necken, när vi skulle i vattnet och bada. En var så dum på den tiden, så en trodde, att han skulle göra en ont. En kastade något utåt vattnet och skrek: "Far din var en ståltjuv, och mor din var en nåltjuv. Hi ho hagla!" Något eggjärn hade vi i vattnet strax intill land. Det fick ligga i, medan vi badade. Det kallades att en skulle "binne necken".
Näcken
När jag var en liten tösunge, var jag med pappa ute och fiskade en gång. Precis som vi seglade förbi Risholmen, kom det en båt och segla emot oss. Fram vid masten stod en karl med ett ljuster i handen. Det såg ut som han skulle segla rätt på oss, så jag ropa till pappa. Men så när han kom alldeles nära oss, försvann han. "Den seglar inte på oss", sa pappa. För det var näcken. En annan gång, när vi kom från Uddevalla, sprang han före oss och stod på varenda bergsudde och vinkade och ropade och skulle förvilla oss till att segla på, men det gick inte för honom.
Näcken
Det var en gång som två systrar stod och tvätta kläder vid Ciresjö. Rätt som det var kom en gubbe upp ur vattnet och sa: "Kommer han inte snart?" Sedan försvann gubben. En stund därefter kom en karl ridande så fort hästen kunde springa. Flickorna hejdade hästen. Då sa karlen: "Jag vill i sjön". Men de hindrade honom. Då sa han: "Giv mej lite vatten att dricka!" Den ena systern gav honom vatten. Strax han hade druckit, föll han ned och dog. Flickan, som givit honom vatten, miste talförmågan och blev lam för hela sitt återstående liv.
Näcken
Strömgubben stannade kvarnen för dem vid Fossebacka i Bro socken. Han stannade "fjärkalln", som drev kvarnen. Då gick de ut och kastade stora eldbränder i vattnet, där de tyckte han höll, och då gick det igen. "Nu ä strömgubben här igen, vi ska ut mä en branne", sa de.
Näcken
I gården Kebbene hade man vid flera tillfällen iakttagit en stor grann häst, som gick omkring och betade. Flera personer försökte infånga hästen, men det lyckades inte. En gammal klok gumma upplyste bönderna om, att om de skaffade ett saxbetsel, så skulle det gå lätt att infånga "Satans häst". En av bönderna skaffade sig ett saxbetsel och strax efteråt var hästen infångad. Man harvade, bultade och plöjde och hästen var den bäste dragare de kunde tänka sig och de behöllo honom under hela sommaren, men så en dag då höstarbetet var över, togs betslet av, och hästen galopperade bort för alltid.
Näcken
Necken omtalas rätt ofta och nästan alltid är det obehagligt att ha med honom att göra, men en bonde på Huseby hade nytta av honom. Necken, som förskapat sig till häst, gick och betade på Husebybondens äng. Bonden hade skaffat sig en signad grimma, som han lade på necken, och så gjorde han sitt vårarbete med honom. Det var för bonden en bra häst att ha, outtröttlig var han och foder behövde han inte. I slutet av våren, när bonden harvade, föll grimman av necken och han skenade i väg med harva. Vid Gullborg bar det i sjön. Å Ellösfjorden, mitt för Grönvik, rev necken upp en håla på sjöbotten för att lägga harva där, men han blev ej den kvitt utan fortsatte över Skaftö till Stockevik och ut i Gullmaren. En vit gång i bergen — en kvartsgång samt repor i bergen utmärker var necken skent fram både på Orust och Skaftö, och där det är jord är alltid marken svart och gror varken gräs eller ljung och är det så kallade harvedrat.
Näcken
I Klövedals församling på Tjörn ligger ett tjärn, som heter Tolleby tjärn. I detta tjärn sägs det bo en dulde (näcken eller något dylikt). Kringboende folk sägs ha sett honom. Så berättas att det en gång kom en bonde gående i närheten av tjärnet. Då fick han se en häst komma springande. Hur det nu var, fick bonden fatt i hästen, men då han förstod, att det inte var någon vanlig häst, han fått tag i, lade han på honom en stålgrimma. Hästen var väldigt stark och yster, och bonden gjorde hela vårarbetet med honom, och då detta var gjort, tog han av hästen stålgrimman. Men då försvann hästen i ett eldbloss. En annan gång var det en gumma, som ägde en gård där i närheten av Tolleby tjärn. En sommarsöndag kom hon hem från kyrkan, då det såg ut att bli regn, och då hon hade säd ute, som var torr, körde hon in säd. "Herren får straffa mig, om han vill, men säden skall jag ha in," sade hon. Kort tid därefter gick hon ut i en hage för att hämta sin häst. Hon fann honom och satte sig upp på hans rygg. Men hästen satte av i sken och störtade sig utför en brant, och gumman föll av och bröt ryggen av sig. Men hästen försvann i ett eldbloss, och hennes rätta häst gick i hagen intill och betade. — Hon hade fått sitt straff av dulden.
Näcken
Ve Hässlebräcke kvarn va dä en frô Hogane, som såg te kvarni. Sô låg han en kväl ve åtta, nietia å sôv i kammern, å kvarni geck. Dä va e kollkvarn. Då kom dä en strömgôbbe å lätte på däri te kvarnkammern å sa: "Snibb snude, no ä dä ude." Men mjölnarn geck ente opp för dä. E stönn däretter kom gôbben igen å sa: "Snibb snanke, no får Jöns i Hogane ud å vanke." Men Jöns bia lite grann te, å då feck han en örfil. Senna geck han opp å stängde kvarni.