Folktro & Sägner
Sägner och folkliga seder upptecknade direkt från bönder, torpare och berättare under 1800- och tidigt 1900-tal – skogsrået, näcken, bergtagning, signeri och gamla årsfester.
Vattenväsen
Om man på ett gille misstänkte att spele- man spelade upp Näckens polska, kunde man få visshet, om man tittade genom armbågen på speleman, var det Näckens polska stod Näcken vid fönstret och trampade takten. Ett bra sätt att säkra sig för den polskan var att, stoppa in ett pralmsboksblad i fiolen, då gick det inte att spela något så syndigt. En flicka som dansat Näckens polska blev mycket lättsinnig sedan, hon lade sig under vem som bad henne.
Näcken
Bolle-Katrina, 93 år och död 1896 berättade om en gumma, som jämte en annan låg och rostade malt. Då kom strömgubben in. - Vem ägen denne malten? frågade han, men gummorna blevo rädda och tordes inte svara. Då lyfte strömgubben upp foten på den ena kärringen och sa: - Du behöver inte svara, för nog vet jag vem som ägen malten alltid.
Näcken
Necken omtalas rätt ofta och nästan alltid är det obehag- ligt att ha med honom att göra men en bonde på Huseby hade nytta af honom. Necken som förskapat sig till häst gick och betade på Husebybondens äng; bonden hade skaffat sig en signad grimma som han lade på necken och så gjor- de han sitt vårarbete med honom. Det var för bonden en bra häst att ha, outtröttlig var han och foder behöfde han inte. I slutet af våren när bonden harfvade föll grimman af necken och han skenade i väg med harfva mot hafvet vid Gullborg har det i sjön. Å Ellösfjorden - midt för Grönvik - ref necken upp en håla på sjöbotten för att lägga harfva der men han blef ej den kvitt utan fortsatte öfver Skaftö till Stockevik och ut i Gullmaren. En hvitgång i bergen (= kvartsgång) samt repor i bergen utmärker hvar necken skenat fram både på Orust och Skaftö och der det är jord är alltid marken svart och gror hvarken gräs eller ljung och är det s.k. harfvedrat (= harvedragit) / Anm. till sägnen om harvedrat: Det berättas även, åtminstone i Tegneby S:n, att "hästen" skulle vara själve Daniel Bildt, ryttaren på Morlanda hed. Medlet, varmed han hölls fången skulle även vara en nål, som bonden på något sätt fastgjort på hästen. En dag under pågående arbete gick bonden av någon anledning in i huset och hans dotter skulle under tiden hålla hästen. Hon stod och klappade hästen och därvid lossnade nålen och hästen satte av. C. J-n. (Efter berättelse av Olivia Isaksson, Torp i Tegneby)
Näcken
Min far kom en natt från Svanesund och körde hem. Då han kom mellan Vräland och Vrälandsnäs stannade han hästen och tände eld på sin pipa och fick han se necken satt högt uppe i berget och spann på ett hjul så elden lyste. Då sade far "jaså sitter du der din vase". På ögonblicket var han bak i kärran och blossade på sitt hjul och tillochmed backade kärran. Då strök far eld på tändstickor och kastade i neckens ljus å så ble han ham kvitt. Detta är sanning för min far såg det och han såg mycket han.
Näcken
Vid Totorp i Jörlanda var förr en vattenkvarn der och under kvarnen hade necken sitt tillhåll och mjölnaren hörde honom ofta spela der. En gång stack necken upp hufvudet genom en springa i golfvet och sade har du sett en så vacker nos som ja har? Mjölnaren tog då en tjärbytta full af tjära och slog necken i näsa med och sade har du känt så god snus som ja har? och necken försvann.
Näcken
En gammal spelman här upp vid Ellelien lärde sig spela av näcken. När han skulle stänga kvarnen däruppe en gång, fick han höra näcken spela. Han lärde sig av honom, och han skulle vara go’ spelman, den bäste i socknen.
Näcken
De talade om en märr, som de kallade Rinna märr. Rinna är en gård i Förlanda. Hon kom till ungdomen, när de hade påskevaka. Hon la sej på knä för att de skulle komma upp på hennes rygg, och hon skulle kunna göra sej så lång, så de fick plats allihop. Men hon flög till Blåkulla med dem. Det var la själve den onde.
Näcken
Jag har hört berättas från min farfars ungdom, att nere vid Hälänga kom en så grann häst upp ur vattnet och gick till de andra hästarna, som betade där. När de tog in sina hästar, så tog de den främmande hästen med, och han lät sig fångas utan vidare, bara de hade kastat stål över honom. Han var hos dem hela sommaren, och han var snäll och bra. Så var det om hösten. De släppte ut hästarna på bete på samma äng. Men när de hade tagit grimman av näckhästen, så satte han av rakt ner i sjön, så att vattnet forsade om honom. Sen fick de aldrig se honom mer.
Näcken
Necken kunde förskapa sig till en häst och bli hur lång som helst. Det var flera stycken pojkar, som hade satt sej upp och skulle rida på hästen. Så kom en till och kröp upp och han sa: "Herre Jesus kors för sån't långt hors!'' Då stod de på backen med ens och såg inte till hästen.
Näcken
"Necken" fanns i älven. Han satt och spelade om kvällar och nätter. Det var en gång som han satt och spelade "jag vet att min förlossare lever". Då kom en karl förbi och hörde detta, och han sa: "Förr än du blir förlöst ska min käpp grönska". Då blev det så illa med necken, att han kastade sig i vattnet och försvann. Men när karlen kom att se efter på käppen, så var den alldeles grön. Detta är en fabel, som mor talade om.
Näcken
I Örs sjö ropade det en gång: "Tiden är kommen, men mannen är inte kommen". Dagen efter kom ett par och körde på isen. Så kom de på för svag is, så att både häst och människor försvann i djupet. De fick aldrig tag i dem. De sa, att någon skulle gå åt på sjön varje år, men det var väl bara feppel.
Näcken
Tvätterskor hörde, hur det ropade från vattnet: "Stunden är kommen, men mannen är inte här!" Då kom det en och red och ville ha vattnat sin häst vid tvättplatsen. Men kvinnorna tilläto det inte. Då bad karlen att åtminstone själv få dricka. Han hade dock inte förr druckit, innan han föll i och drunknade.
Näcken
En man hade blivit av med sin häst, men när han gick och letade efter den, fick han se den gå vid en buske och äta, men när han gick fram för att ta den och kom nära intill den, skrattade hästen till och sprang sin väg. Det var bäckamannen, som tagit skepnaden av en häst.