Folktro & Sägner
Sägner och folkliga seder upptecknade direkt från bönder, torpare och berättare under 1800- och tidigt 1900-tal – skogsrået, näcken, bergtagning, signeri och gamla årsfester.
Vittrorna har "silverbröllop"
Mamma var i Mörtsjöbodarna, och då var det en gång hon vakna utav att det var ett sånt slammer utav silverskedar, och det prata och det skramla i silvret. Hon kunn int annat förstå, än att vittren rakt hadd ett silverbröllop.
Kon vittertagen
I gamla Sandvik-bodarna försvann det en gång en ko för en bonde, som hette Tunberg. Och dom var ute och letade en dag — han fick nog ha folk till hjälp — men dom fann inte kon. Dan efter gick dom också och letade, och då var han så sint, och han trätte och svor och slog med yxhammarn ner i en rot och hota dom (vittrorna) vad han skulle göra om han inte fick igen kon, för han trodde nog att hon var vittertagen. Men då tredje dan, då dom gick och letade, då fann dom kon just på det där stället, och då hade hon lårbenet avslaget. Det var roten, som han hade slagit på.
Husdjur
Söndagen efter det man kommit hem från fäbodarna kallades "båschmässöndag". Då brukade "bokullorna" gå till kyrkan. När man löste kreaturen om morgonen brukade man ropa: "i gevär". Det skulle vara som ett skämt till varandra. En "bokulla" skulle göra tvagor, kvastar, länkar och vis- par under den tid hon var på vallen, så att det fanns till nästa sommar, då man kom dit. Så skulle de "fäjsa" ladugår- den, d. v. s. att hålla den ren och snygg. Innan man flytta- de från en fäbod på hösten skulle man göra snyggt efter sig / över allt. Det gick inte an att lämna vallen hur som helst. Ty när folket flyttade så kom troll och vittror i stället.
Slandrom Genvalla den 10 mars 1926.
Slandrom Genvalla den 10 mars 1926. Docent Valdemar Liungman! Tack för Edert vänliga bemötande. Får härmed insända mitt arbete till sägenpris- tävlan. – Var såsom liten pojke, när jag hörde min farfar berätta de gamla sägnerna, mycket intresserad av dem. Detta intresse har liksom väckts på nytt vid upptecknandet av sägnerna. Min tid har varit väl upptagen med annat arbete, varför jag ej fått sysselsätta mig med sägensamlandet så mycket jag önskat. Man möter ju också en del svårigheter vid samlandet därför att mycket har redan försvunnit ur folkminnet. — Vittra omtalas här på orten men har ej haft tid att besöka de personer, som äga kännedom i saken så jag måste avstå från att skriva om dem nu. Om Ni önskar få veta vad som kan givas i detta avseende, står jag gärna till tjänst Högaktningfullt Karl Andersson
Vivi Wendin, P O Forslund och Wilhelm Johansson
Inledande samtal. Ahlbergs Karin blev skrämd av spöken. Forts. sett en likskara som bådade dödsfall. Forts. olika berättelser. Om "slå ut" för sjukdom m.m. Om "slå ut" och dess farlighet. Om "råka ont" då man skadat en "vittra" (=insektslarv). Om "spriritus" och folk som haft en sådan. Om att kunna lära sig trolla el. spela. Forts. om den trollkunnige beväringen m.m. Forts. om valbyggarnas förhållande till folket i Gävle och Hedesunda m.fl. socknar. Samtal om slakt. Slakt forts. Om folk som ätit kött av självdöda djur. Forts. om slakt. Åtskilliga termer. Forts. om slaktdjurens inälvor. Om slakt. Kastrering. Forts. om kastrering av kattor, grisar och hästar. Om tjänstfolkets ledighet. Kroppslig kondition. Om pengar och ekonomiska mellanhavanden med Hemmet.
Vittren hämnas för att de blivit störda
På fäboställen får man aldrig låt om sej (föra oväsen) sen sola gått ner. Då blir vittren ofredlig. Det var på ett ställe särskilt, som det var så där, och så var det en karl som var där och slog, och han brydde sej inte om det där utan hoje och köke och låte om sej. Men på morgon var skälltacka hans död. Och dom sa åt en, att han fick det där för att han låte om sej, men han brydde sej int om det, utan han levde om och hoje och gaser värre kvällen efter. Men på morgon, då dom kom in i lagårn, hängde bäste geta död där. Hornen var stampe in i väggen, och hon hängde på det viset. Men han levde om ändå värre nästa kväll, så envis var han. Och på morgon var bästa kon hans stendöd. Men han vart tyst då. Dom trodde att annars hade hästen hans gått åt.
Tro om grodor
Grodorna kan vara otrevlia och hålla sej i fäbodarna och mjölka korna. Jag vet det var i Tärrboen (Tara bys fäbodar) det var en groda som mjölka en ko, och kon gav ner (släppte till mjölken) åt henne, och hon mjölka så det hade varit skumtappar där. Såna där blir man inte fri om man inte "gift bort" dom. Det lönar inte att försöka bära bort dom. Man ska lägga henne på en bräda som väger upp och så slå till så hon flyger. Men man får inte se efter henne, utan man ska titta ifrån. Vem som helst kan göra det där, men det ska i alla fall vara en slags trolldom. Man ska inte slå ihjäl en groda, för det är nån vittelmänniska. Vittren gör sig i grodskepnad. Och jag har begrunda det där, och jag har sett på grodorna och dom har rent folkyga (människoögon). Dom syn rent förståndi [syn = ser ut]. Grodorna har ett ben i ryggen som är vasst som en kniv. Om man stiger på det med barfoten, så får man ett sår, och det grö (läker) aldrig.
Tomtar
Tomten visade sig som människa. Han var väl en aln lång vid pass. Man talade mest om manliga. Men även kvinnliga kunde uppträda. Han bar röd luva eller grå hatt, gråa kläder, röda eller vita strumpor, korta byxor, jacka och lågskor eller träbottenskor. Omkring kolten hade han skärp. Tomtarna voro mycket gamla. Man hörde talas om tomtar utan skägg och tomtar med skägg. Tomten hade två ögon. Han var inte huvudlös. Han hade däremot ganska stort huvud. Han höll sig mestadels osynlig. Någon gång kunde han emellertid visa sig. Man gjorde bäst i att hälsa då man kom in i ett tomt rum. Tomten uppehöll sig vid husen. Han ville gärna hålla sig till människorna. Det var inte samma tomte över allt. Den som eventuellt vistades i bostaden, gick inte till "fäjset" och tvärtom. Jag tror att man många gånger har förväxlat tomtar med "vittror".
Jonas August Nordström, Carl Bergkvist och Per-Uno Ågren
JA N: - 0,5 min. Forts. Husens indelning och utseende. MS: - 1,5 min. Skohö. - 6,5 min. Marknadsminnen. Kyrkhelger. - 1 min. Timring, kroppåskalas. (17 B). - 5 min. Brännvinsbränning. - 4 min. Getning, getost, ostkorgar. - 2 min. Sandsjö bys historia. - 3 min. Boskapsskötsel. - 7 min. Vittra, vitterhistorier. Baran. (18A-B). - 1,5 min. Baran, läsa bort värk (19A). AJ: - 8,5 min. Spinnrocksmakare, korv, rocktillverkning. OS: SF: JG: - 4 min. Folkmedicin, jorddragning, bortbytingar. Stål över vitterkor. AH: - 5 min. Königs-släkten. Exercisen på Gumboda hed, paltförsäljning på exercisplatsen. - 1,5 min. Mathållning i skogen. - 2 min. Getning. - 2 min. Snarning av fågel, samtal om jakt. - 1 min. Nyodlingsarbetet. CB: Anekdoter om Bygdeå kyrka och om reformationen.
"Perkels kättil" offerkälla i Tjällmo
En offerkälla av säreget slag är "Perkels kättil", en jättegryta i Klevherget, Klevera som berget också kallas, i Tjällmo. Grytan mäter omkring nio meter i djup och fyra meter i diameter. Men tyvärr har grytan förstörts av erosion. På bergets östra brant har sex meter av grytans vägg vittrat bort, och vattendjupet kan därför aldrig bli mer än tre meter. Men så högt står alltid vattnet, t.o.m. under de torraste somrar. Egendomligt nog står vattnet aldrig stilla i grytan, utan ytan rör sig ständigt runt. Just detta kan mycket väl ha givit upphov till föreställningen, att det är Perkel själv som rör i grytan. Kanske denna föreställning var upphovet till offren i Perkels kättil? Jag har hört gammalt folk säga, att folk offrade i grytan åt Perkel, inte för att hålla sig väl med honom eller rentav dyrka honom utan helt enkelt för att slippa honom.
Svartkonst: skämma åkrar med ägg
När di hade koka påskägga, så tog di dä vatt- ne å strödde över grannens jale. Dä va inte i nôra go avsekt. De va ett jale i Byn, som va skämt i flere Herrans år. Di grov ner ägg i andres jale. När ja’ harva i ett jale så kom dä opp tre hele ägg, som hade vöre nergrovne. Å när vi grov lanna en gång, så feck vi ôpp äggskal. Ja’ hade ett jale, å de va nôn som feck se att dä vittra på en liten plass, å när vi kom te å se ätter, så låg dä en pôse å två hönsägg där. Di tände vi eld på å brände opp. Dä va ett gammelt folk i närheta, som va tock- re häxie.
Får en viterko
Det är ett ställe som het Fjällbohöjda, som hör Edsele till, och där tjänte jag. Samtidigt var det en som var stillarpiga [stilla = utfodra] där, och hon var fasligt tyst och ly av sej däri lagårn. Hon kasta aldrig mjölkstolen då hon steg opp från kräka, och saltbytta satte hon ner så tyst. Det var farli lugn en männisch. Då på vårn en gång, innan jag kom dit, hade dom (vittrorna) kommit med en ko, och hon hade stäva på hornet. Och då hade dom sagt åt den här, att hon skulle få ha kon på sommarn för det hon hade varit så tyst och ly, och hon skulle kunna få ha henne längre också. Hon skulle mjölka i den där stävan, men hon fick bara mjölka henne en gång, även om det såg ut som hon skulle ha mer kvar. Då kon skulle bära, då skulle hon häva kalven ut genom gluggen och aldrig bry sej om var han tog vägen. Och hon hade kon, och det gick bra, och hon fick sätta in henne i lagårn på hösten. Men då hon hade burit, var det en gång hon tyckte det såg ut som om hon skulle ha så mycke mjölk kvar, så hon tog och mjölka en gång till. Men då hon kom diti lagårn nästa gång, då hade dom tagit igen henne. Men för hennes ögon såg det ut som om hon var skel (död). Jag har sitt den där kon. Det var en rosig och fin en ko.
Vittra
Vitera (######) hade sitt tillhåll i klynniga granar. Där bodde de i själva klynnan. Man skulle därför akta sig att kliva genom en sådan klynna (om den råkade sitta så långt ner att man kunde det), ty då fick man alltid någon sjukdom efteråt. Om en kvinna råkade sätta sig och kasta sitt vatten på ett ställe, där vitera hade sin väg (########), så fick hon utslag på låren. I Vike (by i Arnäs) fanns en tioårig pojke, Genberg hette han. En kväll kom han åkande mot hemmet. När han kom till backen, som sluttar upp mot Vike, såg han där en flock små, små getter. De sprungo in i en håla i snön, och ”dom försvann allihop in i hänn hule”. Det var vitergetter (##########).