Folktro & Sägner
Sägner och folkliga seder upptecknade direkt från bönder, torpare och berättare under 1800- och tidigt 1900-tal – skogsrået, näcken, bergtagning, signeri och gamla årsfester.
Gastar
65. Gasten han skrattade i skogarna. Där han var, skulle det vara något mördat, för där blev det en gast. Jag har hört gasten.
Gastar
De tala om att "gasten skrek", men jag har ej hört, vad gasten var för något. De kunde bli "gastkrammate", sa' de, om de blev hastigt sjuka. Men jag har ej hört, hur det gick till.
Lyktmannen
Det var en som fick följe med en gast från Varberg och hem. Han lovade honom en knappnål för att den skulle lysa honom. Ett ljus som flög i luften kalltes gasten eller lykte- mannen.
Gastar
Spängegasten talte de om i mina barnaår. Det var nere vid Oklången. Gastar skulle vara sådana som var komna om 'et. De blev så sjuka, om de råkade ut för gasten. De orkade knappt komma fram för den tunga bördan. De sa, gasten kunde forma sej, så att de såg riktigt som ett benrangel. Så var det en karl, som körde käppen i det. Och det blev hängande på käppen tills han kom hem.
Gastar
En man som varit borta och gick hem på natten, fick sällskap med gasten. När han kom hem kunde han inte komma in, gasten hindrade honom. Då kasta han en två-styver i veabon, sedan fick han gå in. På morgonen när han kom ut var all veden i veabon kringkastad. Detta hade gasten gjort när han letade efter pengen.
Gastar
Det hörde jag mina gamla släktingar tala på, att det fanns gastar. Det var anden av ett barn som dött och inte fått dopet. Det var en ande som inte var sa- lig. Om en kom ut för gasten, så skulle en, när en kom hem, ta ett kol med eld i och släppa det tre gånger mellan linnet och kroppen. Om gasten kom åt en, så ville han suga blod.
Gastar och myringar
Gasten var i Åtlaberg i Kärra. Han kom farande därifrån om kvällarna. Skäckte de efter honom, fick de stryk av honom. Det var en gubbe som var ute och gick. Han skäckte efter gasten, och sen sprang han strax in på en loge. Men gasten kom och slog till i dörren så vådligt. Hade han träffat gubben, så hade han säkert slagit ihjäl honom.
Gastar (drake?)
"När gasten reste i luften så stod varmen tur râ- va på´n." Han var olycksbådande. När de hade hört eller sett "gasten" så skulle det snart bli dödsfall i närheten.
Gast
Gasten ropa' om hjälp utifrån sjön. Men for di då ut och skulle hjälpa, så for de illa. Gasten, det var nog en förvandlad karl.
Gastar
Gastar har man träffat på många ställen här i Fors-hälla. De voro ofarliga, bara förargliga. Om kvällarla och nätterna kunde man höra dem ropa i skogen. De ägde en stor förmåga att hastigt förflytta sig. Rätt som man hörde gasten ropa långt borta, kunde han vara tätt inpå en och ropa. Ofta fick någon sig fula tillmälen av gasten t. ex. girigbuk eller snalhans. Ett särskilt tillhåll för gasten lär ha varit mellan Hästhagen och Maderna, två torp under Havås.
Gastar
Gasten har jag varit med om. När vi var ute och fiska, så gick vi i land på en ö, där de hade grävt ner ett lik utav en, som drunknat. Där var gast, och han bruka gå och flytta sådana, som låg där över natten, på det viset, att de allihop låg med fötterna på samma linje. "Lägg dej nu lika mä oss!" sa de till mej, för annars så kommer gasten.
Gastar
När det var någon som hängt sig, blev den gast på den platsen, och han skrattade så det hördes långa vägar. I Hede fanns det en sådan gast. Han var inte särskilt elak men han förvillade folk och skrämde dom om nätterna. Det var en karl som kom och knackade på så hårt på ett ställe så de trodde han var full eller från sina sinnen. "Nej, jag är ingetdera delen", sa han, "men jag är så förvillad av gasten".
Gastar.
Gasten kunde en få höra både på sjön och på landbacken. Han var både i luften och på backen. Om en inte hittade de som drunknat, så blev det gastar. När de hade ruttnat, så slutade gasten att skrika efter dem.