Folktro & Sägner
Sägner och folkliga seder upptecknade direkt från bönder, torpare och berättare under 1800- och tidigt 1900-tal – skogsrået, näcken, bergtagning, signeri och gamla årsfester.
Vattenväsen.
Näcken - vi såg honom i ån (Viskan). Just där en grob (= ett dike) rann ner i ån lyste han till och släcke´te igen. Se´n gick han en bit och lyste igen. Och i själva åbrynet såg vi näc- ken flamma. Jag har hört sägas, att han kunde spela. Det var en, som hade ställt möte med näcken här uppe i en å, som rinner över gär- dena, och fått lära sej spela av honom. Men om han spelade näc- kens polska, skulle folk inte orka sluta att dansa. Vet inte, om han offrade något till näcken. Känner ej näcken som häst.
Vattenväsen
Min farfars far fick se något konstigt, när han var vid sjön å skulle fiska. Det har funnits något så konstigt i vattnet. Han fick se ett stort svin som kom. Det var svart. Då tog han till att läsa ett värs ur psalmboken. Då blev det svarta svinet borta i sjön, men då kom det upp ett kvinnfolk med långt hår, som det glän- ste av som silver. Hon gick till en smedja som var i närheten där, å där badade hon ett barn i smed- vattnet. Sedan gick hon tillbaka ut i sjön igen. På ett ställe i socknen fångade de en häst, som hör- de till Näcken. De körde med honom. När arbetet var färdigt så släppte de honom. Då blev han borta, å de fick inte se honom mer.
Näcken
Näcken han bands vid badning genom att en lagom kaststen slängdes rätt upp så högt, att när han nådde vattnet det blott gjorde ett fräsande i vattnet. Och som häst x, det var när han gick genom vattenfallen, Tomersmäss, dömmeronsdags natt klockan 12, för då skulle alla kvarnar eller alla hjul stoppas, det hände vid en kvarn, mjölnaren lade sig att sova, och bad dem som han hade på att mala, han skulle väcka honom före klockan 12, den som skulle väcka tyckte kvarnen gick så bra, så kvarnen fick gå, och mjölnaren, sova så fort som klockan slog 12, börja kvarn öka farten, mjölnaren sprang upp, och slog ijän stämman, den som malde förstår
Vattenväsen
Jag minns en gubbe, som kom in till vårt en kväll, när jag var pojk. Han sa': "Det drog till vid den nedre kvarnen en så finer vals, men jag tordes inte ta ett steg." Det var necken, som spelade, och de sa, att om man dansade, när man hörde necken spela, så fick de dansa, tills de dog. Jag minns en musikant från Skåne, som gick här i min barn- dom. Han hade lärt sej sitt spel av necken. Han hade lärt sej nec- kens musik, sa' de. (Känner ingen berättelse om näcken som häst.) En gång ropade det ur Lygnern: "Stunden är kommen, men mannen är inte kommen." Men det kom en strax därefter och red ner i sjön. Det var väl necken, som skulle ha honom.
vattenväsen.
"Sjöråa" åkte i en halv båt och så "paddla" hon med en halv åra, men ingen kunde ro i kapp med henne. Hon var som ett fruntimmer å hade långt, svart hår. När hon visade sig blev det storm och oväder. Så sade de som hade sett henne. Flera av de gamle hade sett "näcken." Han var som ett "vilddjur". Han kom krypande upp till landet. Det var de som, hade sett honom på en holme i Vänern. Han hade man som en häst. Och somliga trodde att det var en "sjöhäst." När han fick se folk, blev han rädd. Han stack till sjös å blev borta med detsamma. Det skulle bo "nô oty" i dammarna om kvällarna. Å gick en till en källa sent på kvällen så fick en se ett an- sikte i vattnet. Det skulle vara så farligt.
vattenväsen.
Jag skulle akta mig för alla brunnar, när jag var liten, för di skrämde mig för näcken. Han skulle kom- ma upp ur brunnarna. "Fôssekall" /forskarlen/ var vid smedjor och kvar- nar. Karl i Åsen var vid gamla kvarnen och skul- le mala en natt. I kvarnen fanns kistor, som mjölet rann i. Så var det en dörr utåt vatten- hjulet. Karl stod och öste i säcken, och då kom det en liten gubbe med röd luva på huvu- det, bra lång rock och rött bälte om mid- jan. Så var det röda tofsar i det. Han bar en liten lampa. Skägget räckte ned på magen. Han gick och tog upp dörren till vattenhjulet o. stängde igen den efter sig så att det small och se'n vart han borta.
Tomtar
Per Papplakulle, så kallades mjölnaren, hade i sin kvarn en tomte vilken han var mycket noga med att sätta mat till, passade han upp tomten väl med mat och stod väl med honom, så skulle tomten väcka upp honom om kvarnen gick tom på natten eller om elden kom lös. Ibland hände det att tomten gick bort, en gång blev han borta flera dar, då va gubben sorgsen, han trodde att tomten inte hittade tillbaka, men när sedan tomten kom igen, blev gubben åter glad. Per Papplakulle kunde gå ut i hagen, ta en bit näver från en björk, på denna näverbit kunde han spela vilken låt han ville, detta hade han lärt av näcken.
Bergtroll, jättar, Näcken, rå och tomtar
Det fanns roligt folk bland de första nybyggarna på Dags mosse. Gubben Gran, som odlade upp Granstorp, var full av historier om sjörå. Jag växte upp på Lisedal, som min far hade odlat upp. Vi pojkar var förvetna på hans historier, det kan jag intyga. Här är en av hans bitar. Det var en gång en bonde som hade sina hästar i vall vid stranden av Tåkern. Från sjön kom en apelkastad sjöhäst upp och slog sig i lag med bondens hästar. Bonden provkörde den nya hästen. Det gick bra, men när han sedan skulle rida i vall med honom, bar det iväg rakt ut i sjön. Hästen försvann och bonden med. Att hästen inte var någon annan än självaste Näcken, det behöver jag väl inte säga.
Tomten.
Per Papplakulle, så kallades mjölnaren, hade i sin kvarn en tomte, vilken han var mycket noga med att sätta mat till, passade han upp tomten väl med mat och stod väl med honom, så skulle tomten väcka upp honom om kvarnen gick tom på natten, eller elden kom lös. Ibland hände det att tomten gick bort, en gång blev han borta flera dar då var gubben sorgsen, han trodde att tomten gått så långt bort, att han icke hittade tillbaka igen, men när sedan tomten kom igen, blev gubben åter glad. Per Papplakullle kunde gå ut i hagen, taga en bit näver från en björk, på denna näverbit kunde han spela vilken låt han ville, detta hade han lärt av Näcken.
Kloka
Berättarens farfar hette Johan Berg och var bosatt vid Gamla varvet i Majorna. Gubben kalla- des ”spelsturven” emedan han brukade spela fiol nästan jämt och kunde spela vilken melodi han ville. ”Spelsturven” kunde även spela ”Näckens polska” vilken han lärt av Näcken. När han spela- de denna var allting som fanns i närheten tvunget till att dansa. Då dansade både vagnar och kärror, människor och djur. ”Spelsturven” ”va i syne” och kunde se komman- de händelser. Då han en gång besökte en lik- kistmakare, kunde han se vilka som skulle ha de färdiga likkistorna, dessa satt gränsle, var och en på sin kista. De som ”va i syne” fick icke tala om vad de / hade sett, förrän de hade sovit, för annars blev de sjuka.
Vattenväsen
För åttio år sen såg J. K:s mormor klockan 9 en söndags- morgon hur en hafsfru satt på vattnet i ett tjärn (det tjärn som ligger till vänster då man från Bokenäs närmar sig Dragsmark) och "gredde" sitt hår. J. K:s far såg en gång en gubbe resa sig ur sjön, sen blev det storm. Om en person drunknar i stormigt oväder och man sedan någon gång hör honom "ropa" från sjön, så blir det storm. Drunknar han i vackert väder blir det vackert väder då han ropar. När man hör ett dylikt "rop" från sjön ska man ej tala om det förrän dagen efter. J. K:s mor brukade säga att näcken toge en om man ramlade i brunnen.
Sjunnen och de sju bröderna
Det var en gång sju bröder, som blevo misstänkta för ett rånmord. De bedyrade, att de voro oskyldiga, men dömdes i alla fall till att hoppa över ett stort fall, som finns i Emån, en halv mil öster om Vetlanda. Om de orkade det, så skulle de anses oskyldiga. Först sprang den äldste fram och lyckades verkligen komma över. Och så den ene efter den andre, tills den yngste var igen. Men han blev rädd när han såg vattenmassorna, och störtade ner i djupet. Man trodde då, att han gjort det onda och så fått sitt straff. Efter honom har Sjunnen och Sjunnafallet fått sitt namn. Nedanför fallet sticker en sten upp ur vattnet. Den liknar en stol och kallas Näckastol, och där brukar näcken sitta och spela i månskenet.
Sjörå och näck
Lill-Olle i Lotorp han körde i åkern mä Näcken en hel da. Han va nere å hämta hästa. Di gick å beta där nere ve åna. Å där va de en häst, som han inte kände igen, men han såg ut precis som di annra hästa. Å han to å spände'en för plogen, å när han hadde fått stålbettet i mun, så måste han dra mä. Å han gick för plogen hele dan. Men sen på kvällen, då Lill-Olle släppte vall hästa, så varsna han, va de va för en som han hadde plöjt mä, för han barka i väg ner i åna, så fort han kom lös.