Folktro & Sägner
Sägner och folkliga seder upptecknade direkt från bönder, torpare och berättare under 1800- och tidigt 1900-tal – skogsrået, näcken, bergtagning, signeri och gamla årsfester.
Vattenväsen
Några barn red på näcken. Han hade skapat sig till häst. "Necka lite bättre fram", sa en, och så skakade näcken av dem.
Tomas
Det fanns dagar som hade särskild betydelse men det är inte fritt, att det fanns sådana nätter ock. Tomasnatt skulle inga verk få gå om kvällen, kvarnar och sågar och så där för då skulle det ske någon olycka. Det är en gammal sägen uppe i Härryda. Där var en mjölnare på Elmhults kvarn, som trotsa allt sånt där. Där är en bäck och så hörde han hur vackert det spela fiol. Så gick han själv efter sin fiol och spela, för det kunde han, men då hörde han hur det brast inne i berget. Då blev han rädd och gick och stanna kvarna men just som han var kommen över dam- met brast det. Det var näcken som han hörde spela i bäcken.
Vattenväsen
Farfar min hade en kamrat med och fiskade i Skack- sjön. När det led inemot kvällen, så gjorde de sig färdi- ga att fara hem. När de skulle ta fatt årorna, så blev kam- raten sittande och bara såg utåt sjön. Farfar fick honom inte att säga ett ord. Men när de kom hem, så talade han om att han såg ett fruntimmer i vattnet som var så lång så hon räckte över halva sjön och ändå såg han inte mer än överkroppen på henne. Han var rädd att hon skulle komma och välta båten och ta fisken. Jag vet att farfar brukade säga att näcken fått horn i skallen för att han varit elak.
Näcken
Det är ett ljus, som dom kallar näcken. Men det är bara duns- ter ur jorden. Jag gick på en landsväg vid en sjö. Det fanns ingen boning i närheten, det visste jag. Då såg jag ett ljus, stort som ett stearinljus, som brinner bra. Lågan var smal och lång. Men det syntes ingenting inunder. – Jag tjänte på en lantgård en gång. Där var en damm, som korna vattnades vid. Det var en landsväg mellan gården och dammen. Vid 1-tiden stod ett ljus så fint änne ve sida av den. Några människor gick på landsvägen och de syntes så grant. Jag såg det aldrig mera där sedan, fastän jag var där länge.
Bergtroll, jättar, Näcken, rå och tomtar
Någonstans vid Åsunden var det en bonde som gjorde vårplöjningen med Näcken. Först skickade han sin piga till ängen för att hämta hästen. Hon kom tillbaka och talade om, att det gick två hästar i ängen. — Ta den främmande, sa bonden. Hon hämtade den främmande hästen, och bonden använde den under hela vårbruket. Men han vågade aldrig ta betslet ur mun på hästen. En gång skulle pigan sela av hästen. Hon stod då i andra tankar och tog bort betslet. Det första hästen gjorde, när han hade sluppit betslet, var att springa rakt ut i sjön.
Sjörået visar sig, innan skepp förlisar, person drunknar, storm uppstår.
Näcken visar sig i olika gestalter, som människa, fat, häst, bock, fisk o. s. v., är för det mesta fientlig mot människan och bådar olycka. För några år sedan [från 1855]sågo flere personer honom gå genom vattnet från den lilla ön Mäöl'en åt Ormsö till. Han var gestaltad som en nian, som med övre delen av kroppen räckte upp ur vattnet och mycket rörde armarna. På huvudet hade han en trekantig hatt. Så tog han i land på udden av Söderby, men försvann på stranden. Hösten samma år kapsejsade en båt med tolv personer i samma trakt, och alla drunknade.
Vattenväsen Visor
Näcken han kunde skapa sig hurudan han ville. Han kunde göra sig till en häst och då kunde de gå och ta honom och plöja eller harva med honom. Men då vax där bara vass och sjögräs. Och när de släppte honom så försvann han i sjön. Näcken var utklädd till en fin karl och gick och friade till en flicka om natten. Så tyckte hon, hon skulle fråga honom, när de skulle ha sitt bröllop: "När ska vi fiska och när ska vi skjuta, och när ska vårt gästabud bestånda?" Han svarade "Fiska och skjuta det kan du väl få och vänner till dig bjuda, men aldrig skall vårt gästabud bestånda. För mitt hem det är allt under en bro, där ingen kan segla och ingen kan ro och ingen lånar hus över natten"
Vattenväsen
En gumma Anna Kristina i Dyvik (dog för några år sen vid 90 års ålder) var i syne och såg mycket från andevärlden samt trolltyg och klarade sig rätt bra, men höll en gång på att öfverlista henne.(!) Hon var en kväll på väg från Stenkyrka socken mot sitt hem gick in i gården Röra och bad få låna en eka för att ro öfver viken till hemmet. Kommen till stran- den låg der till synes en eka, gick i den men stod då i bara vattnet till midjan - det var blott en sy(n)villa. Då skrat- tade näcken så det ekade i bergen och hon förstod då hvem hon haft med att göra.
Bergfolk och näcken
En spelman Jan i Karlanda stod en dag och högg lysved i Jyrefjället. Då han huggit en stund var det något som kom över honom. Han blev förd in i fjället i en stor grann sal. Bergfolket räckte honom först en fiol och bad honom spela en låt men han nekade Sedan bjöd de honom dricka men han tordes inte ta emot. Då blevo de onda och motade ut honom med eld- bränder ur berget. I det samma vaknade han liksom till, och stod då vid törstubben. Inför dem som inte trodde honom sade han sig kunna gå ed på att han varit inne i berget. Nämnde Jan var en ypperlig spelman. Sina låtar hade han lärt av näcken som spelade vid Norra Fors i Karlanda.
Vattenväsen
Det talte vår gamla mor om, hon hette Anna-Brita, de hade en kvarn nere vid Heden strax här nerom. Hennes man var där nere och mol en natt. Han låg och elda där nere i kvarnen. När det led fram på kvällen allrabäst det var tog det till och spela på fiol. Han såg inte nånting mer än skuggan efter armen, hur den gick. Det var då ingen lögn. "Det spela", sa han, "så jag var knappt god till att hålla mej i styr". Så la han sej ner på en sits. "Men jag höll på och gått upp och dansat", sa han. Det spela vals så ingen violinist kunde gjort maken. Men det tog till så galet, så han var tvungen till och stämma kvarnen. Han släckte i spisen och sen stämde han så gott han kunde. Det var Näcken som spela så. Det var lussenatten det hände. - Jag minns inte vad det var för en vals, men han nämnde den melodien som Näcken spela med - för de var riktiga spelemän där nere. Eftersom kvarnstenen gick, så passa den takten. Det sa de alltid, att gick de upp och dansa, så dansa de tills de dansa ihjäl sej. Hans mor sa ändå, när han kom hem och talte om det: "Det var då väl att du inte gick upp och dansa, för då hade du varit borta nu" Här fanns väl många sjörån förr. Uppe vid Frisjön hade de väl för sej var en bergfru riktigt i berget intill sjön. Baktill var hon ihålig som ett baketråg, men framtill var hon som ett riktigt fruntimmer. Hon visa sej när de var där och fiska, hon tyckte de tog för mycket av hennes fisk. Se, såna där sjörån, de ville rå om all fisken.
En jätteorm
Ungefär 300 meter från mitt hem, rinner aggaån fram, kommande från Lidhemssjön (en liten dysjö) och sökande sig ut i sjön Åsnen. Denna å utgör gränsskillnaden mellan Jäts socken i Kinnevalds härad och Väckelsångs socken i Konga härad. Midt för mitt hem är en bro över ån och över denna bro går häradsvägen. Der nere vid bron var i åren 1850-1900, färgeri och färgaren hade en "brygga", en flotte av plankor, som låg fastbunden vid bron och användes vid tvätt och sköljning av garn. Denna lilla berättelse daterar sig från 1860 talet, då färgaren Granlund bodde der: Hemmansägaren Nils Peter Johnsson i Jäts Knutsagd var vid den tiden en 50 års man, han berättade: Ja tro att ja har sitt näcken, för när jag skölle gao ne ett ärene te färgans härom mornen så lao der en så rysli orm pao tvättbryggan så där könne inte va nån aen än näcken, män ja tänkte inte pao dä fån "ättaot" (efteråt) ja spraong ing i fargens vebo å feck tag i en "haongyxa" (handyxa) å mente i rappet att ja skôlle hogga ao ormen, män dä va väl att ja inte "hingde" (hann) dit ne mäan han lao där. Fö han gle ne nå ja kom, sen nå ja tänkte me lite om så alldes hissnade ja. Si ja har själv vatt mä å gjort bryggan å den ä 15 alnar pao längden å där tvärs om lao ormen å ändå syntes ingen änne män så bar dä i väj neaot sjön så dä geck böljor ve an, män nåt hue feck ja inte si. Ja darrade i hela kroppen laongt ätte, si han va så Tjockå mä så dä va ryslit, å dä va säkert näcken, för tåcka ormar har en väl allri hört talas om. Jät i Des. 1929 Aug. Strömberg
Specialfråga 8.
Specialfråga 8. a. När elden hade brunnit ut och innan folket skulle hinna opp påskmorgonen, kastades brev in i gårdarna. Breven börja- de med en teckning av en påskkäring på kvast och med smör- jehorn och en rimmad vers: "Sop och raka jag dig sänder samt ett litet smörjehorn. Och smörjer du väl så reser du fort och snart är du framme vid Lille-fars port. Då kommer näcken med gaffel i näven och hälsar dig stort." Långseruds socken, Busteruds by, Värmlands län. Sagesman: 69 år: Långseruds socken, Busteruds by. Sandslån den 10/12 1938 Oskar Lundin Folkskollärare
Lucia
Lucia skulle vara ett fruntimmer, men det har jag riktigt glömt av. Jag tror visst hon dog martyrdöden. Det har jag läst om. Lussenatt skulle vara längst på året. Min morbrorr var vid kvar- nen lussenatt och mol. Och ibland gick kvarnen, så han trodde det skulle slå eld i den, och ibalnd stannte de. Så han måt- te gå hem. Det var väl Näcken, som var i vattnet och förstörde det. De slaktade alltid om lusse - de slaktade bara en gång om året då. Då skulle de upp strax efter "mittnattes", så fruntim- ren skulle då gjort åt slaktet till den. Det kallte de lusse- otta. Då skulle man ha lussebete. Det var kaffe och brännvin, ingenting annat. Det var sällan de klädde ut lucia. Men en gång var det en gran- ne, som kom hit, ett fruntimmer med en krans på huvet. Men det var bara den gången.