Folktro & Sägner
Sägner och folkliga seder upptecknade direkt från bönder, torpare och berättare under 1800- och tidigt 1900-tal – skogsrået, näcken, bergtagning, signeri och gamla årsfester.
Näcken
När näcken lärde någon att spela, tillgick det så: Den som var ägare av en fiol, lade denna på kanten av ån en kväll. Under natten lade näcken dit en till som var så lik den förra, att ingen kunde se någon skillnad. Tidigt nästa morgon gick ägaren dit för att hämta sin fiol och fick då välja mellan dessa båda. Valde han rätt och tog sin egen, kunde han spela som näcken själv genast, men tog han däremot näckens fiol, lärde han aldrig att spela och fick motgångar på andra områden också. Till och med hände det att näcken dödade den personen.
Vattenväsen.
I Biskopshagen i Särö var en bonde, som hade en ko, och den kom en havstjur upp ur havet och gjorde i kalv. Det blev en svart- ravleter kalv av den, och i min barndom var det flera, som hade såna svartravleta kor. Det var en speleman, som hade lärt sej att spela av strömgub- ben. Men det var en vals, han inte fick spela, för då kunde han inte låta bli. Han sa´ till dem, att om de fick se att stolarna börja- de att lyfta sej, skulle de springa fram och skära strängarna av fiolen, för annars kunde han inte sluta. Har ej hört talas om näcken som häst.
Sjörå och näck
De va en oppe i Rogslösasocken, som hette Pelle Karlholm, som di sa hadde lärt sej spela utå Näcken. Han spelte alla möjlia instrument. Han kunne blåsa flöjt på ett yxeskaft. Ja, sannerligen, ä inte de sant, för ja hörde't själv! De va på ett slåttaöl, som han spelte. Di ba, att han skulle spela näckepolska. Å sannerligen, hadde inte bror hans tatt ifrån'en fiolen, så hadde allihopa, som va där, dansat i sjön.
Gastar
Gasten var en sorts elak gubbe; han var inte ett spöke. Han bodde under broar. Näcken talte de inte om! Men kom någon körande och skulle köra över bron, då skulle han först gå av och spotta tre gång- er under luggen på hästen; ja, spotta rätt i pannan på hästen; då skulle inte gasten kunna uträtta något, men annars körde man utanför broräcket. Gasten kunde sätta sej på bördan för folk, så de fick pinas så. Och om de föll omkull och slog sej, då hörde de, hur gasten skratta- de.
Vattenväsen
Far hade pappersbruk vid Gustafsfors och papperet körde han 2 gånger om året till Karlstad. Den resan varade 14 dagar och då var hon mor ensam. Hon satt då ofta vid kvarnrännan för där var så vackert och hon hade ofta sett näcken hur han snodde mellan kvarnhjulet och bakvattnet. Han liknade en grönmossig stock, men var inte mer än en aln hög. Han hade en trätjuva och resslade i skräpet som låg i bakvattnet med. I från det svarta hålet till kvarnhuset där vattnet kom fram hördes ofta musik.
Vattenväsen.
Det var en sjöfru i Hällesjö, och när hon ha- de visat sig, så var vattnet särskilt hälsosamt. De gick dit och offrade pengar i sjön. Men de, som ploc- kade upp de pengarna, så blev de fulla av skabb. Det var en, som skulle mäta djupet i en sjö. Då sa det: "Om du mäter djupet på mig, så ska jag mäta livet på dig". Jag tjänte i Fiskebäck. Då var där en spelman, som skulle till ett bröllop vid Nya Varvet. Där spelade han Näckens polska, och både bord och stolar dan- sade. Men det kom en dit, och han skar av strängarna på fiolen. Det skulle ha hänt nyss före jag kom dit.
Näcken
Det var en gubbe i Fenstal för längesedan, som hade statt en dräng för ett helt år och lönen skulle vara en gammal lie. När året gått, tog bonden drängen med sig dit, där han hade sina gamla liar och bjöd honom att välja ut vem han ville ha. Men drängen ville inte ha någon själv, utan bonden fick välja ut en åt honom. När han hade fått den, så sade han: "Har jag förlorat, så är vattnet grönt i morgon, men har jag vunnit, så är det rött." Därmed gick han neråt älven. Bonden gick ner till älven morgonen därpå och såg att vattnet var rött. Det var näcken han hade haft till dräng.
vattenväsen (sägen).
Man har påstått att inte Näcken har kun- nat ro med mer än en åra. Har man sett honom ro, så har man inte satt att han använt mer än den ena åran. Forsgubben brukade spela, sedan man slagit igen kvarnarna om kvällen. Det berättas om en dräng, som låg i kvarnen om natten, att han fick höra forsgubben spela. Han blev så glad i detta att han mitt i natten sprang in efter fiolen och spelade precis samma melodi som han hört gub- ben spela. Men när han sedan vände sig om fick han se kvarnen brinna. Det var inte tillmåter att han härmade forsgubben.
vattenväsen.
Det var en spelman här som hade lärt sig att spela en marsch av "fôrsgôbben". Han fick höra en läta i forsen en gång å den kom han ihåg, så att han kunde spela den, när han kom hem. Fôrsgôb- ben spela varje torsdagsnatt, å då höll han sig i en fors, för han kunde inte spela annars. Men näcken kunde inte spela mer än varje mid- sommarnatt. När han spelade då, var det som sorg i melodin, för han var evigt fördömd. Han spe- lade på harpa. - Di som hade sett honom i sjön så sa di att han hade så långa armar med hår på. Så var han hårig både i ansiktet å på hu- vudet. Strängarna på harpan var av grön vass. Näcken var farlig. Det kan jag förstå, för om det var någon gång en skulle i sjön å bada, så / skulle en kasta en liten stålbit i sjön, för att inte näcken skulle kunna komma åt en. Han tog de som drunknade. Han sög ned dem till bot- ten, se'n släppte han dem aldrig. Han skulle va- ra efterhängsen på kvinnfolk, så om de gick så att han kunde locka dem till sig, så var de förlora- de. Om en nämnde namnet på näcken så blev han borta. Han ville inte visa sig då. "Sjöråa" rodde i en halv båt. Då kom hon så det stod vitt kring henne. Men se'n blev det oväder. Jag vet inte annat än hon levde ensam. "Källråa" skulle finnas i källor å dammar. Men hon skulle trivas bäst i djupa källor. Hur hon skulle se ut vet jag inte, för det var inte tal på detta annat än att barnen skrämdes.
Bysen i Skogen
Några barn voro engång ute i skogen och plockade bär; men ett af barnen hade en yxa med sig med hvilken han på lek och odygd gick kring här och der och högg i de små »gurungs-tallarna» (små unga tallar). Men när den okynnige gossen så gjorde, skallade det först vid kvart hugg hämskt dånande i skogen och de andra barnen både honom ej göra så och ofreda träden i skogen. Men då han ändå ej upphörde med att gå och hugga i träden, fingo de höra Bysen, som ville värja sina träd, varnande: »Jär di icke ra; ma di icke sta!» (äro de (träden) — ej råa; må de icke stå!»); och så ropte Bysen för hvart yxhugg till dess gossen förskräckt släppte yxan. — Nu började den lille störaren af skogens frid åter plocka bär såsom de andra barnen. Bäst det nu var, så fingo barnen se Bysen, gråklädd och med den röda mössan, ligga och sola sig på en grön tufva. — Och så snart de nyfikna barnen gingo dit åt han låg, förvandlade det sig genast till en stor »Näck», eller »näckig» (skäckig) häst, som till barnen[s] förskräckelse med stort larm och gnäggande for af till skogs. And. Söderdal.
Vattenväsen
Vid Sysslebäck finns en bäck som kommer upp från berget. Den heter Näckbäcken. Det skulle vara så att Näcken gick upp ur älven i den bäcken. Å när han kom en bit upp i bäcken, så satte han sig att spela. Det var många av de gamle, som hade hört ho- nom. Om en fick höra honom å en inte kunde vända om utan ville gå närmare så skulle en läsa Fader vår. Å en skulle inte säga något ont om honom, för han hade så många plågor å bära. Men i Näckbäcken sjöng han å var glad. Han kom närmare där folk bodde.
Vattenväsen
En mjölnare vid en av de gamla bäckkvarna i sock- nen höll på att mola en natt. Rätt som det var tvärstoppade kvarnen. Han gick ned för att se vad det var för fel. Då fick han se en gubbe sitta och hålla i hjulet. "Om jag vore så stark som du," sade mjölnaren. "Det kan du få bli," svarade gubben, " om du går hem och släpper ut den röda kalven." Han gick hem och släppte ut den, och han blev bor- ta, men mjölnaren blev stark som en jätte. Det sades, att en av de gamla spelmännen här ha- de fått lära sig spela av näcken. Men han mis- te sitt ena öga efter den kvällen.
Vattenväsen
Vid Kummeltorp bro samlades ungdomen förr till dans, en gång kom en speleman dit och spelade så vackert så ingen hade hört maken, han tog tjänst på Kummel- torp för sommaren och var en duktig arbetare men om kvällarne strök han omkring nere vid åkanten så folk började tala om det. Som husbondfolket var läsare sa de till honom att cedera springet, men då tog han fiolen på lördag kväll och gick till bron och spelade upp Näckens polska och ingen kunde sluta dansen förrän de hade drämt honom i huvudet med en psalmbok, då försvann drängen för alltid.