Folktro & Sägner
Sägner och folkliga seder upptecknade direkt från bönder, torpare och berättare under 1800- och tidigt 1900-tal – skogsrået, näcken, bergtagning, signeri och gamla årsfester.
Näcken
Jag kan inte minnas, att jag hörde talas om näcken i Järstorp. Där finnes ju inte något vatten i den delen av socknen, där jag växte upp. Men folket måtte väl ändå haft någon föreställning om honom, ty jag minns, att jag en gång, innan jag kunde ha läst något om näcken, stod och tittade på ljusbrytningen i kvarnfallet därhemma, och då tänkte jag: "Om nu näcken spelade här med, så skulle det vara grant". Mor måste således nog ha talat om, att näcken spelade.
Sägner om kloka. När Bråt-Per agade Näcken.
En bekant till Bråt-Per omkom en gång i Klarälven vid Munk- fors. Man draggade och fick upp liket. Per, som fått reda på händelsen, beslöt att hämnas den döde, varöfr han beger sig över höjden till Munkfors. Framkommen klipper han en metall- knapp ur den omkomnes rock och går ner till älven där vännen drunknat. Han kastar knappen i vattnet och träffar därvid Näcken så hårt, att hela stranden och vattnet långt ut i älven färgas röda av näckens blod.
Vattenväsen
Om en fick se "sjöråa", så skulle en kas- ta stål, för då blev hon rädd. Hon seglade i en halv båt. Inte har jag sett henne, men gamla gubbar hade seglat i kapp med hen- ne, påstod de. För när de fick se henne, så var det bäst att de pelade sig till land så fort som möjligt. Hon rörde upp sjön, så han gick vit. Hon bodde på sjöbötten. Om en badade, så skulle en kasta stål först. Det var för att inte näcken el. sjö- råa skulle ta sig fram till en. Fick de makt över en i vattnet, så drog de med en, så att en inte kom upp mer.
Vattenväsen
Det förmäles, att några barn lekte på en äng i närheten av en å. När de lekt en stund, var där en fin häst, som gick och åt på kanten av ån. Som pojkar alltid äro påflugna, så skulle de rida på hästen. De placerade sig på hästens rygg efter varandra. Det skulle vara många, men hästen växte på längden, så att alla fingo plats. Men den siste, som skulle stiga på, var liten och sade: ’Jesses, jag räcker inte upp!’ Då gjorde hästen en hastig sväng på sig och slog av dem alla och hoppade i ån och försvann. Det var näcken.
Vattenväsen
Vid Sysslebäck finns en bäck som kommer upp från berget. Den heter Näckbäcken. Det skulle vara så att Näcken gick upp ur älven i den bäcken. Å när han kom en bit upp i bäcken, så satte han sig att spela. Det var många av de gamle, som hade hört honom. Om en fick höra honom å en inte kunde vände om utan ville gå närmare, så skulle en läsa Fader vår. Å en skulle inte säga något ont om honom, för han hade så många plågor å bära. Men i Näckbäcken sjöng han å var glad. Han kom närmare där folk bodde.
Vattenväsen
Nere vid Vingäng var det en fotkvarn. Där kom "fôrsgubben" fram å lärde folk att spela fiol. Ba- ra en kom ensam å hade en svart katt med å kastade i forsen, så fick en lära. Det skulle vara en torsdagskväll. Andra kvällar kunde han inte spela. Det var en härifrån, som fick lä- ra sig där. Den spelmannen var till Kronsät- marknaden en gång, å där ville de ha honom att spela. Han spelade så att fiolen sprack, men då köpte folk en ny fiol åt honom å bad att han skulle hålla på att spela. Han spelade så folk grät. Till slut så sprack också den fiolen. De köpte en till åt honom. Men när han fick den så ville han inte spela mer. Denne hette Brant-Ola. Å det var / forsgubben som hade lärt honom. Men han kunde inte lära låtarna till andra. Om han gjorde det så kunde han inte spela dem själv sedan. Näcken kunde också spela. Men han var i sjön. Det var en som hade hästarna att simma över äl- ven. Då höll näcken på att dra ned den ene av dem. Ser du inte att näcken håller i hästen skrek en annan gubbe som var i närheten. När de nämnde honom i namn, så släppte han Om en hade stål i vattnet - en täljkniv - när en skulle lôg, så orkade han inte ta en. An- nars så ville ha dra en med sig.
Vattenväsen
Bror min såg ”e sjörå”. Han var vid Näcksjön en kväll å skull fesk. Han tog metspöet å skull met. Så hade han en båt vid ena landet. Så fick han se en fin jänta komma. Hon var så grant klädd. Hon hade som en fin schal över axlarna. Det lyste alldeles krit vitt av den som det skulle vara silver. Hon sköv ut båten å gjorde sig i ordning å skull fâr. Men så ropt han: ”Du får int ta båten min”. Då svarade hon: ”Ja’ ska ro’n över”. Vem hon skulle ro över, vet jag inte. Men hon blev borta. Å när bror min kom till båten, så stod han på samma ställe där han hade ställt honom. Här nol vid Näckån var det en såg. Där fanns näcken. Det var en som kom en kväll å skulle på dans. När han kom på bron, så fick han höra musik. Det var en polska han lärde. Det var näcken som spelade för honom. Han sjöng den ibland. Å då brukade han säga: Denna polsk har jag lärt av näcken. ”Fôrsgubben” satt i bäckarna å spel, han åg. Men hönt dä va, vet jag inte. Sjöråa bodde på sjöbotten. Om hon fick något grant tyg, så fick de mycken fisk av henne.
Vattenväsen
Det var längesedan det var tal på ”tocke häre ty” nu, men jag minns allt vad de gamla talade om det, för det var mycket tal på ”skrock å skrömt” när jag var liten. Ortens benämningar på manliga vattenväsen: ”Näcken”, strömgôbben”, försgôbben”. ”Strömgôbben” var en liten gubbe som skulle vara lik tomten, men han ha- de inte något på fötterna, men näcken skulle vara stor som en karl. Båda två kunde de spela på fiol. Näcken ville de ha som i sjön å fôrsgôb- ben där vattnet rann stritt. Han var vid kvarnar- na. Det var mest så att barnen skrämdes för des- sa. Men gamla gubbar menade allt på fullt allvar att det inte stod rätt till vid kvarnen ibland. De hade varit med när kvarnen hade tvärstannat å mjölnaren kunde inte få fatt på letande / fel varför han stannat. Hjulet stod stilla å det fanns ingen makt som kunde få det i gång förrän ”fôrsgôb- ben” släppte taget. Han höll i hjulet. Han var så stark att han kunde hålla fast hjulet fast att vattnet rann för fullt på det. Det var om de var högljudda å skrek å väsnades i kvarnen som det inte blev bra. Han ville inte hade på det vis- et. Han skulle ha svart hår på kroppen, hörde jag de talade på. När han hade gått uppe i tull- kistan, så blev det fjät efter honom, som om han skul- le ha haft vantar på fötterna. Det syntes inte efter tårna. Att han skulle ha någon bostad hör- de jag inte tales om. Han kunde vara var som helst i bäcken eller älven. Han var ensam. Om en skul- le bada i öppet vatten, så skulle en spotta tre gånger före sig i vattnet innan en gick i. Ortens benämningar på kvinnliga vattenväsen: ”sjörå,” ”sjöjungfru.” Det var samma slags väsen. Det är mest utifrån Vänern som en har fått höra ta- las om ”sjöråa.” De som hade varit med å seglat / där hade allt mycket att tala om om henne, för hon kunde inte låta bli dem, när de skulle ligga i ham- narna om nätterna. Men jag vet allt att de trodde, att hon var i tjärnen å småsjöarna, för far min ha- de sett henne, eller om det var skogråa, vid en myr i skogen. Hon var alldeles som ett fruntimmer. Håret ”flax- ade” kring henne, för hon hade det löst. Hon sprang all- deles intill kanten av myren. Han ställde sig att titta, men då blev hon borta.
Vattenväsen
12. De har talt mycket om näcken och näckens polska. Den, som kan spela likadant som näcken och spelar hans polska till slut, kan inte sluta spela, förrän de skär av strängarna. Men spelmän, som kan stycket, spelar det aldrig till slut. - Jag har själv hört den musiken i en liten å, som rinner till skön Ärtingen (mellan Fristad och Bredared.) Jag såg ingen människa, och inte vet jag, vem som spelade, men obegripligt vackert var det - De nya spelmännen kan nog inte näckens polska, men en del av de gamle kunde den. 13. Nej 14. Jag har aldrig hört någon, som sett honom. De har bara hört musiken. 15. Strömgubben är nog den samme som näcken, fast han inte spelar alltid. De gamla hade för sig, att det fanns sånt i bäcken och mindre åar. / 16. Sjörå eller sjöjungfru har jag inte sett själv, men det vet jag, den som sett och t.o.m. talat med. Det var en gubbe i Bredared, som hette Johannes Flykt, och det är en gammal trovärdig gubbe. Han var en gång i min ungdom ute på kvällen. Han hade me- tat på sjön Sävern. Han var färdig och skulle fara hem. Då kom det upp till honom i ekan ur vattnet ett obegripligt grant fruntimmer, och satte sig bredvid honom, och så tog hon rent ut på norska sagt en kyss av honom, och sa: "Nu har jag förrått kristet blod." men han svarte: "Jaha, du har förrått kristet blod, men jag har belägrat ###." Men sen kom hon bort, och han visste inte, vart hon tog vägen. Han blev illa sjuk, då han knappt orkade ta sig hem. Bara han kom hem och fått sovit natten över, gick det om, men han hade känt sig, som han fått huden full av stryk. - Fötterna var en vanlig fiskstjärt, men eljest var hon skapad som en kvinna helt och hållet. 18. Han hade för sig, att hon hade hemvist på sjöbot- ten. - Jag har legat ute både nätter och dar, men / aldrig har jag sett nåt. - Näckens musik har jag hört en gång, men aldrig mer. 19. Nej, det talade han aldrig om.
Vattenväsen
Näcken har jag mycket hört talas om, han skulle spela. En gammal person här, som drog nät, sa' till de unga om de rörde sig i föränden på ekan: "Nej, sitt still, annars kommer näcken!" Sjöråa kom titt o tätt i en halv båt på Skagern. De såg henne komma o segla från Labacke- näset i Rudskoga till en holme i Skagern, o där hängde titt o ofte vite kläder till tork, men kom de dit, så var där ingenting. Ibland segla hon, ibland / hade hon en oxe för, men det var en halv båt.
Vattenväsen
När jag var barn hörde jag mycket talas om att det fanns "näckhästar" i Svan. Många hade sett dem lig- ga och sola sig vid Strand. De kom upp ur Svan. De voro randiga eller rosiga som kor. När någon kom så sprang de ned i vattnet och blev borta. Det var mest på kvällarna och tidigt på morgnarna som de voro uppe ur sjön. De voro som andra hästar till skapnaden. Å näcken är som en vanlig karl. Men han skall ha grönt skägg å grönt hår.
Sägner
Odens jakt – nej, det har jag aldrig hört. Men det finnes något di kallar "Dalströms jakt." Det är en sorts fåglar, som flyger i luften på vår- sidan. Dä va' en som hette Dalström, som så gärna ville jaga. Han sa', att han ville fortsätta mä dä te domedag. Därför blev han upptagen i lufta med sina hundar. Å alltid så där i halvmörkninga spelar dä värst i lufta. Nej, han jagade aldrig till häst. Jag har aldrig hört talas om Näcken.
Vattenväsen
Näcken spelade i bäckar. Det var farligt att dansa efter det spelet; då kunde man aldrig sluta. (Har ej hört talas om att någon kunde lära sig spela av honom.) De talade om en märr, som de kallade Rinna märr. Hon kom till ungdomen, när de hade påskevaka. Hon la sej på knä för att de skulle komma upp på hennes rygg, och hon skulle kunna göra sej så lång, så de fick plats allihop. Men hon flög till vägs med dem, och de kom aldrig igen; hon flög till Blåkulla med dem. Det var la själve den onde. Rinna är en gård i Förlanda.