Folktro & Sägner
Sägner och folkliga seder upptecknade direkt från bönder, torpare och berättare under 1800- och tidigt 1900-tal – skogsrået, näcken, bergtagning, signeri och gamla årsfester.
Hösthalvåret
Det är en märkesdag de har, när Anders braskar så slaskar jul, och om Anders slaskar så braskar jul. "Om stubben har hatt Andersmässnatt, skall vintern ligga till Vafrenatt".
Tomas
385. Tomasdagen fick man ej lägga jäst i drickan, för då drack tomtarna ur den.
Vårhalvåret
№ 423. Det sades om Kyndelsmässodagen, att bara solen skiner så pass länge att di hinner sadla en häst så skulle det bliva ett gott år. Sken solen hela dagen blev det torkår och om det regnade blev det våtår. 425. Samma bemärkelse på Sigfridsdagen. 430. Regnade det Bönesöndag skulle det bliva många barn som fingo gråta efter bröd. 437. Urbanus ansågs som sista hörfrös-dagen. Hösthalvåret. № 439. Vid Olsmässekroken sades det att säden var slut i bingarna och ingen säd fanns i van- liga fall att bärga in.
Djur
Kornknarren det var gamla töser, som ej blivit gifta, vilka sa': kar', kar', kar'.
Djur
Det var en som de kallade för "varggôbben" som "ställde bort" vargarna härifrån. Det var en rothjonskäring som talade om det. Vargarna blev tvärt borta. I min far- mors tid var det så mycken varg att de kom i stora skoc- kar å tog både svin å nötkreatur. Vargen var så glupsk så att han sväljde smådjur levande. En katt var inte något för honom att svälja hel som han var. Finnarna kunde "ställa bort" vargen å "ställe" honom till sina ovänner. Det gjorde de med sina trollkonster. De kunde läsa så att vargen gick dit de ville ha honom. Om vargarna kom till Finland eller Ryssland vet jag inte. Men det sades att de tog vägen långt bort. Göken är gök ett år och hök ett annat. Så sa' de gamle. Skatan var förarglig när hon skrattade. Det var inte / bra, för det kom främmande som en inte önskade till huset. "Sönnergök är lönnergök, nolagök är sorgegök, västagök är bästagök, östagök är tröstagök." När han fick se första hösåtan slutade han gala. När han gal på bar kvist så blir det "halår". "Gullkoa" märkte till handskar. Hon fick gå på ena han- den, å då visade hon om en fick långa handskar. Gick hon ända ut till fingertopparna, så blev de långa. "Rôgskerka" höll sig i säden.
Djur
Det var en trollgubbe som "sätte bort" vargarna. Så gick sägnen. Det skulle vara en finngubbe uppi- från Finnskogarna. Han sätte bort dem på viss tid. Jag tror det var på 100 år. Han kunde visst inte längre. De var så pågående, att de åt upp al- la djur de kunde få tag i om somrarna. Jag såg själv för 50 år sedan, när vargen tog en liten gris å sprang åt skogen med. "Lekatten" var farlig för de små husdjuren. Han bet å sar- gade ihjäl djuret. Det var inte stort bätter med den än med vargen. Han åt sönder djuret helt å hållet. Fick en tag i en lekatt, så skulle en pina honom å hänga upp honom, så blev hans kamrater rädda å skydde. Han var kvick som blixten. "Skrea" har jag sett en enda gång. Jag körde rätt / över henne. Jag beskrev detta konstiga djur, när jag kom hem. Han sade, att jag råkat ut för "skrea". Det skulle vara otur om en mötte henne. Vad det var hade inte någon reda på. "Skatan" ville ingen röra. Om en rev ned hennes bo el. tog liv av henne blev det olycka med djuren. En kom- munalman här i socknen, som rev ned ett skatbo i trädgården. Strax därefter blev allesammans i huset sjuka, så om de byggde alldeles vid skorsten, lova- de han ut att aldrig riva ned deras bo mer. De rörde ingenting om en lät dem vara till freds. Jag skulle till att riva ned ett skatbo här en gång. Då kom mor ut å skrek: "Låt dem bygga, de kan vara". Hon fick sin vilja fram.
Djur.
Farmora talade om vargarna vid Sättergården. Hon hade rönnpinnar i lås och stängsel, för att de inte skul- le kunna ta upp dem. Med vargarna var det konstigt sade hon, för de hade som förstånd att ta upp stäng- en å gå in till djuren. De förde ett förfärligt väsen, när de kom i stora skockar. De tjöt så det var rent omöjligt. Bara de höll sig god vän med varg-olle, så hade de inte något ont av vargarna, för han skötte om så att de gick dit han ville. Han skickade dem skockvis. Somliga trodde att de bar hem fåren till ho- nom. Så menade farmora.
Djur.
"Varg-olle" lovade att sätta bort alla vargar i socknen, om var och en ville betala något litet till honom. Alla betalade utom prästen. Då stämde "varg-olle" vargarna på prästens får, så att alla fåren blev ihjälrivna en natt. Prästen samlade ihop bönderna runt omkring i trak- ten å så for han till Berga å lånade en bössa – den enda som fanns i socknen – å ställde till med drev. Vargarna blev borta för de lysviksbor som hade beta- lat honom, men för prästen var det aldrig säkert. Så hörde jag den sägnen av mormor.
Djur.
Det var en gubbe som kallades för "varg-Lars" som gick mycket nedåt dessa socknar. Eljest kom han uppi- från socknarna. Jag vet inte om han var hemma i Östmark el. Lekvattnet. Han "ställde bort" vargar- na till Finland. Jag vill minnas att det var på 100 år. Han kunde "förvare kröttra" så att inte var- garna tog dem. Men så hade de en präst här som hette Unger. Han var så sinnig på folk för att de trodde på "varg-Lars". Han predikade om Lars i kyrkan och varnade dem att de skulle hålla sig från honom. Prästen hade ett fårhus fullt i får. En sön- dags middag när han kom från kyrkan så hade var- garna tagit sig in i fårhuset och rivit ihjäl alla fåren. Det fick han för att han talat illa om Lars.
Djur.
Kråkor och skator var föraktade i min barndom. Det var rent för illa, när de skrek om natten. Fick mina föräldrar höra skator eller kråkor mellan kl. 12 och 1 på natten, så ryste de. Det skulle inträffa svårare olyckshändelser då. Det blev något ont med kreatur eller människor. Det kallades "varsel", när de gav sig till att skrika om natten. Vi barn fick inte ens pe- ka åt deras bo. För att vi inte skulle gå upp å ta ägg el. ungar blev vi skrämda att skatan hade ungar i boet.
Växter.
"Stensöt" som växte i bergen brukade en ta å äta. De tog allt vara på den roten också. Jag mins att de åt den om de var hårda i magen. "Blinnsôpp" var som en liten svart boll. Om en tram- pade på honom så rök det ur honom. Det var farligt att komma nära, för en kunde bli blind. "Kärleksgräs". Det är som vasarv. Om en kastar det på varandra, så fastnar det. "Renfan" var giftig. Den skulle en inte ge kreaturen. De blev sjuka av den.
Himlakroppar.
När ny började så skulle en ha en psalmbok på ryggen. Man tog upp henne bak ryggen. Den psalmen en fick upp då hade betydelse för en för året. Det gjorde detsamma vilket ny en slog upp den på. Morfar spådde i vintergatan. När "dä va brôta" så blev det regn el. snö. När det var "pikita" som berg blev det säkert mycken snö. Slakt, huggning av spisved och ämnesved samt timmer till byggning skulle ske på ny. Lysedel skulle utta- gas på ny. Det är vad jag mins. De spådde den närmaste väderleken efter nymånen. Kom han med regn i ny så höll det på till "nean".
Naturfenomen.
Åskan kallades för "Tor". "Tor är ute å går", sade de. Det talades om "åskviggar". Det skulle vara "viggar" som kom med åskan. Jag har en "åskvigg" (en stenyxa avsla- gen på mitten. Uppt. anm.). När "norrskene" gick litet söder om klätten (Tossebergs- klätten), så blev det oväder i tre dagar. Det slog aldrig fel. Norrskenet kom från "ishavet".