Folktro & Sägner
Sägner och folkliga seder upptecknade direkt från bönder, torpare och berättare under 1800- och tidigt 1900-tal – skogsrået, näcken, bergtagning, signeri och gamla årsfester.
Troll
Förr bodde det ett troll i Gallås. Det låg en stuga under berget. När de grälade om något där så kom trollen och tog det. Där gick både mjöl och mjölk till trollen. På det stället blev en dag en tös borta. Modern förstod att det var trollen som tagit henne. Därför gick hon till berget med några böcker som tösen fick att läsa ur. Detta tyckte inte trollen om och därför så släppte de henne.
Skydd för spädbarn.
När ett barn hade kommit till världen, skulle man taga ett nykavlat lintyg (späd- barnets) och hänga för på ytterdörren un- der en natt. Var lintyget på morgonen orört, hade man intet att frukta för barnet, men var det hopkramat, måste man vara på sin vakt mot trollen, som då hade för avsigt att byta bort barnet, d.v.s. taga barnet mot en troll- unge, s.k. "bortbyting". Man måste då hava ständig vakt över barnet och låta ljus brinna över nätterna, tills barnet var kristnat (= döpt), var ef- ter trollen ej längre hade någon makt över detsamma.
Troll
En gumma här i Skackan, Lena, berättade om, att det fanns troll här oppe i Vaberget, bergtroll. De gick till ett ställe, som också heter Vaberget, o lånade dricka o bröd. Då sa' de, att de skulle låna "pecke-decka", o att folket skulle få en "puffe-luffa" igen. Drickan tog de sen på ett ställe, som heter Bölum, o bar den tillbaka till Vaberget men sa' då till dem där: "Slå å jolum o bränn opp stäven, o ingen man i Bölum känner igen sitt kar i ***kôlum." Gumman Lena påstod också, att hon sett när trollen körde ivall / sina kor, och att dessa var blåa, "blåsutter" kalla hon dem. Och folket i gården Vaberget måste en gång flytta sin lagård, ty deras kor kissa ner på trollens bord. Gubben i Vaberget hade en kalv, som kom bort en gång, o då var han "bergtagen." Då sköt de över berget o då kom han fram, men han var mager o eländig. I bergen vid Klinten här- borta har också varit troll, o min gubbe påstod, att han där en gång sett ett gulklätt fruntimmer. Han rodde med sin far och tog kräftor, o då skulle han säga något om det han såg, men fadern sa': "Bry dig inte om det där."
Häxor och trollkarlar
93. Intet att anteckna. 94. Det har varit mycket finnar i grannsocknarna upp- åt Fryksdalen. Förr i världen så troddes allt att varenda finne kunde trolla. Somliga av vårt folk fick också lära sig att trolla av finnarna. Men så långt kom ingen i trollkonster som finnarna. 95. Om en kom i närheten av den person, som tänkte att trolla eller som hade trollat och kunde slå till honom, så att näsblodet flög loss, så hade han in- te makt längre. 96. Intet att anteckna. 97. "Kockelkäringar" tog nyttan från andras kreatur om midsommarnatten. De passade på så att ingen såg det och gick i andras åkrar och drog ett skyn- ke i daggen. När skynket blev fullt i dagg, så vreds / den ur i ett kärl. Så höll de på så länge de trodde sig på natten. Daggen bars hem. En del av daggen fick krea- turen dricka ur strax och en del gömdes att ha på hösten. Korna mjölkade dåligt för dem som hade blivit av med daggen. 98. "Kockelkäringar" kunde mjölka andras kor, om de tog ett strumpeband kring en stång och hängde ned som ett par spenar och mjölkade. På det viset tog de så mycken mjölk de ville ha. 101. När trollkäringarna for till Blåkulla, så for de upp genom skorstenen. "Här upp och till Blåkullas port" sade de, när de skulle fara.
Troll
Det låg sätrar långt in i skogarna här. Dit for folk med kreaturen å betade om sommar- na. Det hände ibland att de kom ut för troll, för mor min tala om att det var en säter- jänta häruppe i en säter till Höljes som höll på å få följe med trollen. Om inte far hennes hade komme i tid så hade de inte fått se henne mer. Men när han såg att trollen kom så tog han huvudduke- ken å band om hunden å skicka hem den. När den kom hem å di fick se jän- tans huvudkläde så tänkte de att det var ont på färde i sätern. Alla karlar som kunde komma iväg i hastigheten satt sig till häst å red så fort de kunde. / När de kom till sätern o titt in genom fönstret på stugan, så fick de se att trolla var in- ne. Då tog en av karlarna å kastade in en kniv som föll över huvudet på jäntan. Då rev trollen av henna det de hade klätt hen- ne i, å sen sprang de bort. Hon skulle vara brud åt dem, men de hann inte att få henne färdig. Jäntan blev inte som hon skulle vara sedan den dagen. Hon var rädd å konstig å ville ha brudstass på sig ibland.
Att stämma blod
Per i Kättsta hade rykte som trollkunnig. Mormor hade stort förtroende för honom, och hon sökte honom flera gånger. Han var fruktad av alla. När mormor var hos honom för första gången för någon annans räkning, var hon riktigt rädd. Hon berättade emellertid, att det en gång var en karl hos Per i Kättsta för att söka hjälp. När han hade fått sitt ärende uträttat, gick han utan att betala. Han gick och gick men kom inte ut ur första hagen. Till sist måste han gå tillbaks och betala. — Ja, sa Per, dä ä nog bäst att du gör dä. Sen hittar du allt vägen. Så'nt där tog folk för trolleri. Det pratades t.o.m. om att Per hade något slags förbund med den fule. Men jag tror, vad jag vill. Per var en naturbegåvning, och han kunde hypnotisera. Någon annan förklaring behövs inte. Så var det med "Trolla" också, jag menar Mantorpskärrnga, fast här gick hon mest under namn av Trolla. Jag var och hälsade på henne tre dagar, innan hon dog. När man kom till Trolla, brukade hon alltid hälsa med en svordom, och det var väl orsaken till ryktet om förbund med en viss fuling. Men jag vet att Trolla var en hjärtegod människa.
Trollens gåva.
Trollens gåva. Småtroll tycka ju om att bo i jorden. O. de tycka också om att spela människorna elaka spratt. Men de här trollen som bodde nere i jorden under en stor bondgård ville inte de människorna något illa. Ty bondfolket sade aldrig något ont om trollen, o. om trollen, som ibland hände, kröp upp o talade med de människorna. svarade de all- tid snällt o. hövligt o. sånt sätter trollfolk värde på. Så en dag stod en pyssling framför bondmoran o. bad om hon ville vara så gemen o. följa honom hem på barndop. Moran tackade o. följde med också, ty hon ville inte stöta sig med trollen. Det blev ett hejdundrande kalas därnere bland pysslingarna o. mat o. dryck blev moran bjuden som de andra. Inte tyckte hon att det smakade som mat skall smaka men hon åt ändå förstås. När kalaset var slut o. en pyssling skulle följa moran upp på jorden igen sade småtrollen till henne att hålla upp förklädet så skulle hon få en skänk för att hon inte hållt sig för god att vara med dem, o. så öste de något i förklädet som moran tyckte var bara hyvelspån. Men det sade hon inte förstås utan tackade o följde sedan pysslingen. Då hon kom hem kastade hon gåva upp i spisen o tänkte att det kunde hon bränna upp när det glänste av dte renaste guld i spisen. Småtrollens gåva gjorde bondfolket rika o. nog fick den moran lön för sitt goda o. snälla hjärta.
Troll
Det hände i Råshult i Mårdaklevs by. Där var jättar och troll i Klevs berg, på den tiden; de hade sitt tillhåll där. Folket i Råshult låna kopparkittlar av dem, när de skulle brygga till jul; de fick inte se trollen, utan de gick bara utanför berget och ropa, så kom där ut en kopparkittel. Så när det led till jul ett år, skulle gumman i Råshult brygga. Men det var så ohälligt (ohålligt?) den gången där; allting kom bort för henne. Så var gubben i Råshult ute och körde. Han var kommen till Klevs kvarn – det var på kvällen och här var nermörkt. Då kom där ett troll ut ur berget och ropa till honom. "Bed Bedårdi gå hem, ty Bente-lille föll i elden och blev döder därav!" När gubben kom hem, talte han om det där. Då kom där en kopparkittel och sprang under rösten, där hon brygga. Och där blev ett förskräckligt dån inne i stugan. Den kopparkitteln hade trollkäringen haft med sig och ta i; hon stal bröd och allt möjligt och bar å åt berget. De såg henne inte, men allting blev borta där. Men när gubben talte om, vad trollet hade ropat, blev hon förskräckt och gav sig iväg. Men kopparkitteln fick de behålla i Råshult. De visste, att han hörde till i berget, för de var sams med trollen där annars och bruka låna av dem. Så skulle de skicka drängen hem med kitteln, när de hade bryggat, och de tänkte de får lov och lägga till lite av slaktet i. Och drängen bar å kitteln. Men när han kom på vägen, tog han och åt upp det de hade lagt i kitteln, och sen gjorde han sina behov i den i stället. Men efter den betan fick de aldrig låna något av trollen mer.
Troll
Här är ett berg borta i Tummared. Där skall vara troll. De kunde höra, hur det vävde inne i berget. Och om vintertid hade de sett spår i snön. Det var efter trollungarna, som hade gått nu till sjön barfota. Strax före jul skulle bönderna mala om nätterna. Då kom trollen och stannade kvarnarna för dem. Det talte min mor om. Hon och hen- nes far var ute i en kvarn i Fagered och skulle ha malet. Rätt som kvarnen gick som bäst, tvärstannade den. Mjölnaren gick ut och skulle se, vad som var titt. Men han förstod ingenting. Vattnet och allt var i ordning. Men om en stund tog kvarnen till att gå så, så att de måste ge sej därifrån. Det ar visst om lusse. Och det trodde de var troll och allt det som ont är:'s utskickelse. Om en kvinna fick ett barn, la de stål över dörren. Det skulle vara där, tills barnet var döpt, för att trollen inte skulle komma och byta bort barnet.
Troll
Härute vid Lyckberget bodde Troll. De gick till Hest- ra och Lyckeberg och lånade bröd. Såna kakor, som det var hål i, kunde inte Trollet ta. Folket i de här gårdarna gick till bergs och lånade kopparkittlar, för det vet en, att troll har gott om koppar och sånt. De skulle gå dit på kvällen och be att få låna, och på morron stod kittlarna utanför berget. När de hade använt dem, skulle de sätta dem där igen och tacka för lånet och gå. När trollen kom och lånade bröd, sa de till att folket i gården aldrig se dem på ryggen, för då skulle det inte gå dem (folket) väl. Alltid på julnatten lyste det i berget, och då dansa- de de därinne. Det här berättade mormor. Hon sa, att hon själv sett, att det lyste. (Hon var född här på Sjörred- Finnekumla.) Trollen var inte vackra att skåda, men de tog aldrig mänskor, så de behövde inte frukta dem.
Bergtagen
I Kalvhagskullen å Krontofta sades förr bo troll. På 1700- talet gick en pojke vid namn Möller där och plockade bär. Då fick han se en röd halvdörr i berget: # Nyfiken fingrade på den. Fick tag i handtaget, gick dörren upp. Trollen tog honom in i berget. Pojken började gråta. Då gav trollen honom vackra leksaker att leka med. Lika tröstlös. Då släppte de ut honom av medynkan. Sedan hem och talade om sitt äventyr, men hur det såg ut i berget, fick han inte berätta. En gång blev tre fruntimmer intagna i ett annat berg i när- heten. Var där två, tre dagar. Då slapp de ut, men de var närapå i- hjälsvultna, ty den mat som bestods dem var hoppetåssor och or- mar och det kunde de inte äta. Fick heller inte lov tala om, hur där såg ut i berget.
Bergtroll, jättar, Näcken, rå och tomtar
Jag kände en karl i Gogål (Godegård) som talte om, att han hade sett en liten trollgubbe utanför Svenskberget. Han visste också en del annat som han talte om. En gång kom en ryttare ridande. Vid Svenskberget stannade han, för han tyckte att det luktade så gott öl därifrån. Han bad att få smaka. En trollkona kom ut och räckte honom öl i en silverkanna. Men ryttaren fick ett stänk på handen, och där lossnade skinnet genast. Han förstod, hur det var fatt, hällde ut ölet och red sin väg med kannan. Men trollen rusade efter. När ryttaren hade kommit en bit på väg, mötte han ett troll av ett annat släkte som sa: — Rid i kors över plöjd åker! Det gjorde han, och trollen vart efter, för de måste följa fårorna, när han hade ridit i kors över dem. Kannan fick ryttaren med sig, och den skänkte han till Gogåls kyrka.
skydd mot trolltyg
När en hade sett spöken eller troll eller nåt, skulle en tända en tändsticka och släp- pa innanför skjortan när en kom hem, så skulle di inte bli sjuka eller ha ont av det.