Folktro & Sägner
Sägner och folkliga seder upptecknade direkt från bönder, torpare och berättare under 1800- och tidigt 1900-tal – skogsrået, näcken, bergtagning, signeri och gamla årsfester.
Vattenväsen
Ville man lära sig spela av näcken, så skulle man gå till en ström och sitta där tre nätter, den tredje natten kom näcken och spelade. Det var en i Landvetter, som hade lärt sig spela av näcken, och när han spelade, måste alla dansa.
Näcken
Näcken var som en katt och satt i bäcken och spelade på morrhåren och sjöng: "Sjunga, vara gla både natt å da. Inga gamla käringer aktar ja." Det finns de som kan spela Strömkarlens polske, men slutar de inte, innan de kommer till den trettonde reprisen, då dansar både bänkar och bord, och de är inte god till sluta.
Drakar (av många kallad ”näcken")
Ofta såg de draken komma flygande ef- ter bergen. Om kvällarna kunde man få se honom. Jag stod en gång på ett berg här i närheten och såg draken komma flygande som en stor soplim (=sopkvast). Han for efter bergkanten. Det sprutade eld ur änden på honom. Somliga, ja, det var många som kallade ho- nom ”näcken.”
vattenväsen
Vid Nilsby färga hade de sett näcken. Det var två fruntimmer som fick lov att fly för ho- nom. Man såg hur han gick och drog en båt. Han hade mycket brått som om han ämnat att hinna fatt fruntimren. Men så dök han ned och då var det som om de hade hört vacker musik ur vattnet. De sågo honom inte mer. Han hade långt hår, sade de.
Lussesed och lussetro i Kinds härad
"Lusse-möre" ville man slakta julgrisen, om det var möjligt, men som det fanns flera grisar än slaktare, så kunde inte alla få slaktat sin julgris då. Slaktaren gick naturligtvis dit, där han brukade få de flesta lussesuparna. Innan arbetet begynte, intog han tillsammans med husets folk lussebeten, som bestod av bröd, smör, ost, honung och brännvin. Vid lussetiden var tröskningen, som ju verkställdes ,med prägel, ännu ej avslutad, men då den måste vara undangjord före jul, tog man ibland lussebeten redan 'vid halv tvåtiden på morgonen för att sedan gå ut på logen och tröska. Vanligen väcktes husets folk tidigt på ottan av dottern eller pigan, som tyst smugit sig upp och kokat kaffe — när detta kommit i bruk — samt iordningställt doppebröd, varefter, med början på far och mor, husfolket trakterades. Brännvinsflaskan var då med. Lucia, som hon kallades, var vitklädd som en brud med krona och krans av lingonris på huvudet. I kransen voro brinnande talgdankar placerade. I senare delen av 1800-talet började man kläda någon vacker flicka till lussebrud och en pojk till "lussefar" eller "lussegubbe". Denne hade skråpukeansikte med ett stort vitt skägg och i handen hade han i de flesta fall en lång, vit stav. Dessutom medföljde några tärnor, vilka voro vitklädda. Så gick man med början klockan två på natten från ställe till ställe, bjöd och mottog förtäring, sjöng och dansade med husfolket. Vid trakteringen förkom alltid en sorts vetebröd, som kallades lussekatter eller lussebröd. Lussebruden skulle påminna om en ung, skön, oskyldig kvinna, som en gång i forntiden blivit levande bränd på bål. Man var alltid angelägen att mala all sin säd före jul, men hur brått man än hade härmed, borde man dock inte mala lussenatten eller "tommesmässenatten", för då ville näcken mala sin gröda. I min barndom hörde jag berättas, att en person vid namn Petter i Lalycka i Burseryds socken skulle mala en lussenatt. Då han väntade besök av näcken, hade han stoppat ett par vitlökar i fickan och så eldade han en brasa i den lilla spisen i kvarnkammaren. När det led fram emot midnatt, stannade kvarnen plötsligt. Petter tog då upp en vitlök ur rockfickan samt tog en eldbrand i spisen och kastade dessa båda saker i kvarnhoen. Då började den gamla kvarnen gå så att det höll på att bli gnisteld. Petter hällde den ena havresäcken efter den andra i kvarnskruven. "Ja, fort och bra gick det, men jag vill ändå aldrig göra om'et", sa Petter. Då man i kvarnen fick besök av näcken, som vanligen brukade sätta in näsan, som liknade trynet på en spädgris, genom någon springa i golvet, skulle man säga: "Lussenatt i natt, klabbadask, klabbadask!" Och så skulle man sticka en eldbrand mot trynet. Då försvann näcken och kvarnen började snurra runt med oerhörd hastighet. Jag har också hört berättas om en person, som var i en kvarn och malde en tomasmässenatt, då näcken är lika besvärlig som lussenatten. För att fördriva tiden satt han vid spisen och stöpte blykulor. Allt var tyst till mellan tolv och ett på natten. Då hördes ett väldigt dån och strax därpå stannade kvarnen. Så kom där plötsligt upp ett litet svart tryne genom en stor golvspringa strax intill mjölnarens fötter. Det började också lukta svavel och det rök ur trynets näs¬borrar. "Har du sett ett så vackert tryne?" frågade näcken. "Ja, nog har jag det", sa mjölnaren, medan han varsamt tog sin stöpslev ur spisen. Därefter hällde han smält bly i trynet och sade: "Har du nånsin fått varmare kyss?" Strax försvann näcken och kvarnen började gå som vanligt.
Näcken
Näcken hörde jag mycket talas om i min barndom. Han spelade fiol. Di rik- tigt fine spelmännen hade lärt av näcken. Jag har aldrig hört talas om att han gjorde ont. Di fick begagna sig av några övernaturliga saker för att få lä- ra sig, men på vad vis vet jag ej. Ström- karn kallte en del honom.
Vattenväsen
Min farfar drunknade i Lidan 1840. Älven skall ha ett liv varje år. "Älven har inte fått något i år, han måste ha ett", sa de. Och det inträffar så gott som varje år. Far och mor sa, att det hade ropat i älven: "Stunden är kommen men mannen är inte här än." Inte tal om näck eller strömkarl eller att någon lärt sig spela vid ån.
Stål vid badning
Man skulle lägga stål i vattne då man bada, för man var rädd för nätjen. Jag bada tillsammans med en annan pojke då ja var barn, och han la alltid en kniv i vattnet innan han gick i, så han inte skulle "råk ti ti vattne." (d.v.s. 'råkat ut för ont', bli sjuk. Ån den 16 sept. 1932, Ella Odstedt Anm. När sagesm. säger att man lade stål i vattnet vid badning för näckens skull, så måste det betraktas som en osäker uppgift. Han säger visserligen som svar på upprepad fråga att näcken skall vara dialektens benämning på ett manligt sjöväsen, men då det i ett annat fall också visar sig att han berättar en sak som han läst, så har man anledning misstänka även denna uppgift – tills den bekräftats genom andra belägg. Märk också den senare delen av hans uppgift, att man skulle "råk ti" i vattnet när man ej hade stål där. Detta torde vara ortens tradition.
Vattenväsen
Sjörå var här i sjön lite varstans. Min far såg henne i Nordsjön en gång han var och fiska! Han fick se någonting så förskräckligt ### på vattnet, ända som en spole. Rätt som det var kom det ett ansikte upp. Det var en sjöjungfru. Det kom upp ända här efter midjan. Rätt som det var börja hon på att kamma håret. Men då blev han rädd. Se, sjöjungfrurna, de kunde ta folk. Där var en karl ifrån Rya i Sätila, som skulle ro över till kvarnen och mala. Han skulle ro över Lygnern. Och där kom sjöjungfrun och hoppa upp i ekan till honom. Hon köpte säden av honom och bad att han skulle sänka den i sjön. Så skulle han följa med henne ner och få pengar. Ja, det gjorde han. Och hon följde honom upp igen. Och den där karlen berätta sen, hur vackert det var där. Det var riktigt som boningshus. Ånäcken var i åar. Där kunde folk få lära sej och spela. Näcken / la ut en fiol och den som ville lära, fick gå och lägga sin där. Så fick han gå dit och ta näckens dagen efter, och då var hans egen borta. Sen var han god till att spela vad somhelst. Det var en som hade lärt och spela av Näcken. Så var det kalas på ett ställe. Och den här spelemannen kom dit. Där låg en gumma sjuk, hon hade legar länge. Innan han börja spela, bad han att de skulle skära av strängarna för han kan inte sluta. Och när han kom till Näckens polska kom den där käringen upp och dansa, och stolar och bord och allting dansa. Det skulle ha varit uppe i Björketorp eftersom sägen var.
Vattenväsen
"Näcken" kunde visa sig i vad som helst. Det talade allt farfar om så många gånger, att att folk här i sock- nen hade fått fatt på en häst som skulle vara själ- va "Näcken", Så länge som de hade honom bunden, så stannade han, men så hade de glömt att binda honom, å då hade han försvunnit. "Fôrsgôbben" å Näcken var samma väsen. De höll sig i vattnet. De höll mycket till vid kvarnar- na. Både farfar och flera till honom hade fått mala fort vid flera tillfällen, för att de kastat tobak eller andra föremål till gubben, som var i underhuset. De fick inte mala fortare än han ville. Om han var vrång så kunde de få hålla på att mala en säck säd i flera dagar. Han ställde så att kvarnen gick sönder tag på släng. Så kunde han hålla i hjulet. Men när han var god av sig, så var det ingen ordning på hur / fort den ena säcken efter den andra rann genom "veja". "Sjöråa" (namn på det kvinnliga vattenväsendet) bodde i sjö- arna eller i trakten av sjön. Hon kunde vara både i vatt- net och på land. Jag tror inte det var någon ordning på det. Har inte hört att hon skulle ha boskap, men det var med henne de skulle hålla sig väl, om de skulle få fisk. Det vet jag bestämt, att de gamle hade denna tro. De ville just aldrig tala om henne, för då var de rädda att de skulle förlora fisketuren. Hon var lik "skogråa". Hon hade båt. Om en fick se henne å båten ute på vattnet så blev det bra fis- ketur. En gubbe i Öjeberg hade alltid det till- märke. Kom han hem med mycken fisk så prisade han sjöråa, å talade om hur grann hon var.
Näcken
Näcken lärde folk att spela. De sa’ till mig när jag var barn att jag inte skulle gå till T#sse vatten här, då skulle näcken ta mig. Dem som han lärde spela klämde han så hårt om fingrarna att blod kom fram. Men de skulle akta sig sedan så att de inte spelade den bit han lärt dem, började de med den kun- de de inte sluta förrän någon skar av strängarna.
Näcken
Han fanns i vattendrag och var en skicklig speleman. En gammal gumma, som var född på 1700-talet, berättade för mig, när jag var barn, att om de gav näcken något, så fick de lära sej så fin musik. Det var en som gav honom ett avgnaget köttben en gång. Då sa näcken: "Du gav mej ett kötaben, å dä va inte på, du ska lära ställa, men inte slå."
Vattenväsen
I Näckåna hade en fått lärt sig spela fiol av ”fôrsgubben”. Vi var tre stycken som gick över bron där en kväll. Vi fick höra att det spelade så vackert uppåt forsen. ”Nu skall du fä höra att det är näcken som spelar”, sade en av kamraterna. Vi skyndade uppåt forsen för att vi skulle få höra bättre, men då blev det alldeles tyst med musiken.